Usch, jag är verkligen inte stolt över mina mamma-prestationer sen igår kväll nån gång. När jag lade Alfred igår kväll blev det bråk, för han ville att jag skulle komma in och lägga mig hos honom igen efter jag gått ut och satt mig utanför hans rum efter vi läst böcker, och jag ville inte - jag tyckte att vi inte kan hålla på sådär hur länge som helst, och jag kände mig stressad och ville börja packa lite lådor, och han sa "du måste!", vilket är hans senaste grej, allting "måste", och det slutade med att han skrek och grät och jag var irriterad och allt var elände. Och klockan hann bli kvart i tio innan han somnade (jag fattar inte hur han klarar att vara vaken så länge när han inte sover på dagarna längre!).
Och idag har jag fått spel på tjejernas bråkande och skrikande flera gånger om och skrikit åt dem att lägga av, och när jag försökte få dem att somna inne eftersom jag inte orkade gå två timmar idag igen och kände att jag behövde vila, så tog det 50 minuter att få dem att somna, med diverse metoder (amning, fasthållning, lirkande, skällande, selar och amning igen), och man kan ju lugnt säga att jag inte pratat pedagogiskt och sansat med dem särskilt mycket idag.
Vi har haft några fina stunder, när tjejerna lekt med varann och när Lilly velat mata Flora, och Flora dunkade Lilly i ryggen när hon satte lite vatten i halsen, men den överväldigande majoritetsdelen av dagen har bestått av skrik och bråk. Men det var förstås fint när alla tre barnen (alltså efter vi hämtat Alfred) kom fram och pussade och klappade på mig när jag vid ett tillfälle gav upp och satte mig på soffbordet med ansiktet i händerna och nästan grät...
Så jag är glad att det åtminstone gick bra att lägga Alfred ikväll - jag pratade med honom innan om den nya taktik jag kommit på under dagen: vi läser böcker, och så ligger jag kvar en stund (5-10 minuter), och så sa jag till honom att om han är lite smart och ligger stilla och vilar då så kanske han hinner somna innan jag går ut, men om han håller på och leker och hoppar runt (som han brukar göra) så kommer han inte hinna somna innan jag går ut och då måste han somna ensam. Antingen var han extra trött idag, eller så lyssnade han faktiskt på mig, för efter åtta minuter sov han som en stock. Och inget bråk. Så nu ska jag packa! Det känns helt overkligt att om precis tre veckor nu har vi flyttat in i vårt stora hus. Både jag och Christopher har mentalt bott i huset i ett par månader nu - eller snarare planerat hur vi vill göra med det - men ändå känns det väldigt främmande. Vi älskar vår lägenhet, så det kommer bli sorgligt att flytta härifrån, men samtidigt väldigt spännande och roligt att flytta in i huset!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar