Fall från hög stol

Åh, det här med när ens barn slår sig! Så vidrigt! Vi hade nyss kommit in - vi hämtade Alfred på förskolan och en liten stund efter vi kommit hem till gården kom min kompis Annette (eller egentligen känner jag hennes sambo bäst, men ändå) som nyss flyttat tillbaka till Stockholm efter många år i Malmö, tillsammans med sin snart fyraåriga dotter Dottie, för en planerad lekdate. Men Alfred ville inte vara ute och leka, så vi gick in allihop, och Flora och Lilly var alldeles konstigt klängiga på mig och ville bara sitta och amma, så jag bestämde att vi skulle äta mellanmål direkt. Lilly och Flora klättrade upp på sina stolar, och när jag höll på att sätta på Flora haklappen såg jag hur Lilly, som visst suttit på knä på snedden på sin stol, ramlade handlöst rakt bakåt och landade på rygg med ett ljudligt klonk när huvudet slog i parkettgolvet. Aaaaaaah! Paniken!
Hon började skrika, jag lyfte upp henne i min famn och försökte trösta, och då blev Flora hysterisk och började också skrika och skulle absolut också sitta i min famn - Annette försökte hjälpa till och ta Flora, men eftersom hon är så mammig så gick det förstås inte. Jag frågade Annette om inte det där var hjärnskakningshöjd, men hon försökte lugna mig och sa att golvet ju inte är stenhårt, och att det säkert gått bra. Och Lilly lugnade sig ganska fort, men ingen av tjejerna ville lämna min famn, så jag fick sitta med båda i knät. Men som tur var blev Lilly helt som vanligt fort och åt sin kräm och ville ha mer flera gånger, och sen sprang hon runt och lekte och var glad.
När Christopher kom hem ett par timmar senare ringde jag 1177 för säkerhets skull, och hon sa att vi ska hålla koll på henne i 6-8 timmar efter fallet, och se till att "vi känner igen henne", dvs att hon är som vanligt och inte beter sig konstigt på något sätt. Vi ska även väcka henne innan vi går och lägger oss för att se så att hon vaknar och inte sover konstigt djupt. Men det var bra att hon inte svimmat av eller kräkts (vilket man visserligen kan börja göra några timmar efter ett hjärnskakningsfall också) och att hon betedde sig som vanligt.
När vi skulle äta middag drattade Flora också av sin stol, fast när hon var på väg ner, så det blev inte alls hårt, men det är nästan så jag vill åka till IKEA och köpa nya Antilopstolar så jag kan spänna fast dem igen... (Vi har sålt våra på Blocket.) Samtidigt är jag lite glad att jag faktiskt lyckas ta det ganska lugnt när något sånt här händer: jag freakar inte ur totalt - klart jag blev rädd när Lilly ramlade, men när hon lugnade sig och jag märkte att hon var som vanligt kunde jag ändå slappna av, även om jag hållt henne under noggrann uppsikt sedan dess. Jag såg en mamma i tvillinggruppen härom veckan som ville ha råd om ifall hon skulle åka till akuten för att hennes ena tvilling blev ledsen när hon tog på blöjan, och det verkar ju lite jobbigt att vara så nojig... Och med tanke på hur mycket jag nojade under graviditeten är det ju faktiskt lite förvånande att jag är såpass lugn nu när de väl är ute.
Så nu över till annat: även Flora börjar säga fler ord nu. De senaste dagarna har hon sagt "ba" och pekat bak på blöjan när hon bajsat. Det är ju viktigt att ha sina prioriteringar i rätt ordning - klart det är viktigare att säga "bajs" än "mamma", eller hur? (Nej.) Och både Flora och Lilly håller på och säger "pappa" i tid och otid, både till mig och till Christopher - och ja, jag är bitter. Här har jag gått hemma i 18 månader och knappt lämnat dem en enda timme, och vad får jag för det? "Pappa". Skitungar. ;) (Men just när jag skrivit detta vaknade Lilly och ropade "mamma" - gullunge! Och då har vi klarat av att hon ska vakna innan vi lägger oss också - så hon verkar okej, nu såhär ungefär sex timmar efter fallet.)
När Alfred var i tjejernas ålder brukade jag sjunga en liten sång när Christopher gick ut för att göra något (har jag berättat det här förut? Det känns som att jag redan skrivit om det, men jag orkar inte leta efter det just nu - har jag skrivit om det förut så får ni en upprepning...), som bara gick "Pappa kommer tilbaka", upprepat ett antal gånger med lite variation i melodin, och ganska snart började Alfred dansa så fort Christopher gått ut - och nu är vi där med tjejerna också! Så fort pappa går ut börjar de säga "pa-pa-pa-pa" och dansa, så sabla gulligt! Jag försökte filma det idag, men hann inte få med Lilly, fast Flora hann jag fånga - Lilly gick över till nån sorts sparkande istället som i och för sig också var rätt gulligt.

Lilly förresten: hon har redan börjat välja och rata kläder! Hon vill peka ut vilka kläder hon ska ha på sig, och väljer jag något annat vägrar hon låta mig klä på henne det. Det kommer ju bli livat ju större hon blir. Och hon är väldigt envis med att få försöka klä på sig själv också och blir skitsur om jag försöker hjälpa henne för tidigt. Flora brukar också försöka själv, men hon brukar vara lite mer medgörlig med att få hjälp - ibland i alla fall.
Och så en helt annan sak: Alfred har önskat sig en mikrofon ett bra tag, och nu har han fått en från Christophers systers familj i försenad fyraårspresent, den kom med posten idag. Det var jag som valde den på nätet, men jag hade visst inte tänkt igenom det där ordentligt, för istället för att välja en färgglad leksaksmikrofon valde jag en riktig (men billig), med riktig sladd, och det är ju teoretiskt bra - men i praktiken visade det sig att jag inte kollat om vi har något vi kan koppla in den i så att den funkar. Vi har bara en sån där kompaktstereo utan mikrofonkontakt, och i min dator har jag inte heller något uttag och jag hittar inget i tv:n heller. Hjälp, vad ska jag skaffa för nåt som inte är för dyrt som funkar att koppla in den i? Sladden har en vanlig minitelekontakt.