Flyttdagen!

Dagen idag har bjudit på slutpackning och frystömning som innebar att jag och Christopher åt en halv limpa vörtbröd (brutet i bitar för alla knivar var nedpackade) och lite yoghurt med frusna skogshallon till lunch - eller, jag vet inte varför jag inledde så konstigt, för den här dagen, flyttdagen, har bjudit på så oerhört mycket att jag blir helt matt bara av att tänka tillbaka på den. Jag börjar om, och då vid middagen igår kväll, då jag kom på att jag inte på riktigt pratat med Flora och Lilly om flytten. Visst, de är små, men de förstår ju jättemycket, och även om de inte förstår något så abstrakt som en flytt till en annan stad (Alfred är superpeppad, även om jag inte tror att han heller riktigt greppar hela innebörden av det) ville jag ändå berätta för dem i detalj vad vi höll på med. Och de var så söta! Båda tittade uppmärksamt på mig hela tiden när jag pratade, och Flora nickade flera gånger som att hon förstod precis allt vad jag sa.

Idag har de varit oroliga, men Flora som brukar vara känsligast har tagit det bättre än Lilly och lugnat sig när jag förklarat att de snälla flyttkarlarna bar alla våra saker åt oss, medan Lilly har gått runt och ylat och varit stissig. 

Mitt i allt packkaos hade jag ju också tagit på mig helt själv att baka två sorters småkakor (kolakakor och rutkakor), göra chokladbollar och koka jordgubbskola till Alfreds förskolefröknar i avskedspresent. Alla godsaker hade jag gjort färdigt och ställt i frysen, men nu skulle de upp på fyravåningskakfat till de fyra fröknarna på Alfreds avdelning, ner i skålar på fot till de två på småbarnsavdelningen där han gick förut och bara kolor ner i små cellofanpåsar till de två på storbarnsavdelningen där han inte hinner börja. Efter mycket pillande och väjande för små sugna barnhänder fick jag till slut till det såhär tjusigt. 

Sen kom de tre flyttkarlarna från firman vi anlitat faktiskt lite för tidigt så jag hann inte iväg till förskolan i förväg som jag tänkt, utan vi tog istället bilen och inte vagnen dit till sommaravslutningen (känns så konstigt eftersom det fortfarande sällan är över 15 grader ute - sommarlov då? Nåt är ju fel.) klockan 15 för att få med alla de stora faten och både föräldrar och tvillingar. Flyttkarlarna fick vi lämna åt sitt öde en stund och hoppas på att de skulle få med sig allt de skulle och lämna kvar rätt saker som vi pekat ut (de nya ägarna får ta över soffan, soffbordet och några hyllor, och en del grejer skulle vi själva ta i bilen).

Sommaravslutningen var solig och fin, och Alfreds kompis Isadora och hennes mamma gav Alfred ett rött armband med ett A på, och ett likadant ned ett I på till henne (så gulligt!!) och bjöd både Alfred och tjejerna på jordgubbar och blåbär (Flora och Lilly klängde på Isadora tills de ätit upp nästan varenda jordgubbe, och hennes pappa gav dem fler när Isadora tyckte de var lite för giriga), barnen sjöng fint och fröknarna blev glada för presenterna. 

Men vi var där lite längre än vi tänkt, och precis när vi kom hem höll de just på att stänga lastbilen! Vi fick snabba oss upp för att gå en tur runt i lägenheten och förråden, och allt såg bra ut. Det tog dem bara tre timmar, fast flyttfirmans ägare varnat mig för att ibland kan det ta 6-7 timmar att packa ur en bostad. Jag inbillar mig att det är delvis min förtjänst, för jag har verkligen packat like a champ den här gången: jag har varit rena IRL-Tetrismästaren och fått ner allt i lådor och inte lämnat någonting dåligt packat i IKEA-kassar och sånt - Christopher har förstås också packat, men jag har faktiskt gjort det mesta. (Och vi använde alla lådor utom en, tur att vi fick 50 och inte 40 som vi tänkt!) Jag har också gjort ett exceldokument där vi skrivit in varenda pinal så vi kan hitta rätt låda för exakt allt när vi börjar leta efter saker när vi ska packa upp - jag är less på flyttar där man inte hittar något när man kommit fram (att bara skriva "kök" på en låda hjälper ju inte när man letar efter potatisstickan). 

Vi tog ut de sista bullarna, kakorna och glassarna ur frysen och fikade medan jag plockade ihop de sista miljarderna småsaker vi hade på köksbänkarna och Christopher tog ner tavelkrokar, sen packade han bilen medan jag höll på att få öronsprång när barnen sprang runt och lekte och skrek i falsett för att det ekade så roligt i den tomma lägenheten. 

Jag hade haft så fullt upp hela dagen att jag inte hann känna efter (eller ja, de senaste veckorna - Topher har varit sentimental och instagrammat bilder av "sista gången i Stockholm" ditten och datten, medan jag bara varit med barnen, packat och haft huvudet fullt av planering av småsaker) - när jag kramade förskolefröken Suzanne hej då tänkte jag liksom rationellt "det här är visst lite sorgligt" men först när barnen klivit ut genom dörren och jag stod i hallen kom tårarna, plötsligt. Jag och Christopher tittade på varann, konstaterade att nu är det på riktigt, jag sa att vi ju gjorde tjejerna i den där lägenheten, sen kramades vi och snyftade lite, sen var det bara att springa efter barnen nerför trappan. 

Jag får trösta mig med att jag åtminstone utnyttjat lägenheten till fullo; jag blev arbetslös och gravid bara några månader efter vi flyttat dit, så jag har spenderat nästan all min tid där sedan dess (förutom somrarna när jag varit i stugan).

Vi lämnade lite frysta grönsaker och de sista nycklarna till vår kära granne Stefan vars dotter Nora Alfred brukar leka med, sen tog vi bilen till pizzerian ett par hundra meter bort där vi brukar köpa hem från, men idag åt vi där för första gången. 

Supergod pizza på surdegsbotten med ett berg av ruccola på och en liten efterrättspizza bredvid. Kommer sakna det stället.

Efter maten rullade vi ut ur Västertorp ut på E4:an söderut till tonerna av Timo Räisänens "Michael". Det var jag som valt den efter att ha haft den som avskedslåt när jag flyttade från Telefonplan till Malmö för 7,5 år sedan, för texten passar så bra:

"Everything good must come to an end

Oh, it shall come to an end

- - -

It still feels like I'm running, running"

Så för andra gången lämnade jag nu Hägersten för Skåne, och i bilen kom det över mig att nu är det på riktigt, och jag började gråta. Det var små fåniga detaljer som öppnade luckorna, som "jag kommer inte gå till Hemköp i Västertorps centrum igen" och "jag får inte se körsbärsträden utanför skolan blomma nästa vår".

Jag tog en bild på t-banestationen och lade ut den på Instagram och skrev om att vi åker, Timo-citatet och "Den här gången har jag dock med mig tre underbara barn och världens bästa Christopher, men det hindrar inte att det hugger i hjärtat och tårarna rinner ändå. Men det kommer bli bra. Eller hur?"

Det känns faktiskt sjukt läskigt nu (och overkligt, fortfarande), men jag har fått en del fin pepp på Instagram redan. För det kommer väl bli bra, eller..?