Upptäcktsfärd i Landskrona

Jag har ju glömt att berätta hur det gått med sovandet! Vi fick ju sängen vi beställt till barnen första kvällen i huset; två 90-sängar (resårbottnar) med en 180-madrass, utan ben, och vi provade att lägga tjejerna där, och Alfred i vårt rum för senare inlyftning. Och det gick så bra! Jag minns inte exakt vad klockan var när första tjejen vaknade, men jag är rätt säker på att det var efter 6, och nästa kom in vid 7, och sen sov alla till 9! Och ungefär samma andra natten. Det verkar ju vara en hit det här (ta i trä).
Idag gav vi oss ut på upptäcktsfärd i stan. Men innan dess lekte barnen förstås, och bråkade om leksaker. När Lilly inte fick ta dockvagnen från Flora satte hon sig i den istället (att den höll!), men Flora ville tyvärr inte köra henne så långt... Vi måste nog köpa en till.

Sen gick vi ut, och vi mötte vår ena granne precis utanför dörren; en trevlig kvinna, som berättade att hon har tre barn som är 12, 7 och 5. Vi ser deras trädgård från vår balkong, och den är jättefin och de har en liten pool, så Alfred kommer nog bli glad om den femåriga tjejen vill bli kompis med honom. Och så har de en stor hund som brukar ligga på baksidan, som tjejerna vill titta på hela tiden.

Först gick vi in mot centrum, som ligger ett par hundra meter från vårt hus, och kollade in var butikerna ligger, sen hittade vi en lekpark som Alfred gillade (tjejerna hade somnat i vagnen, som planerat) och sen gick vi norrut mot en loppis/antikvitetsaffär som Emil tipsat om: Larssons Lager.

På vägen fick Alfred välja blommor till en bukett till mig på mors dag. :) Han var lite blyg som vanligt, så pappa fick hjälpa till att välja, och den blev fin!
På Larssons Lager hittade vi inget av intresse (eller jo, Christopher gillade en sån där stor butiksbänk med en massa små lådor, men jag tyckte den var för risig och dyr), så vi krånglade ut våra barn, som alla ville sitta i Alfreds paraplyvagn och de som inte fick plats skrek, och gick vidare mot Karlslunds lek- och djurpark.

Fin skog runtom parken.

Där såg vi gäss, getter, grisar, får och änder. Den här grisen verkade väldigt sällskapssjuk och följde efter oss en bit på vägen.

En söt get, som Alfred sa var en av bockarna Bruse (de har haft bockarna Bruse-tema på förskolan ända sen i höstas, och barnen verkar aldrig tröttna!).
Det hände förresten en konstig grej med Flora på vägen: hon satt i Alfreds vagn, och så märkte jag att hon satt väldigt framåtlutad, så jag gick runt vagnen och försökte få henne att räta på sig, men hon reagerade knappt, och stirrade bara rakt ut. En liknande sak hände härom dagen också, och nu började jag bli orolig. Jag vet inte om hon bara inte ville räta på sig, eller om hon liksom hade nån typ av anfall - jag minns att en tjej på särskolan där jag jobbade för drygt tio år sen hade epilepsianfall där hon bara blev helt stilla och stirrade ut i luften. Tänk om det är nåt fel på Flora? Vi får hålla ögonen på henne för att se om det händer igen, och i så fall måste vi kolla upp henne.
När vi skulle hem för att klockan började bli mycket, och Lilly inte ätit nånting alls av lunchen vi köpte i en grillkiosk på vägen till parken så vi ville hem och ge barnen mellanmål, fick Lilly ett totalt vredesutbrott. Hon vägrade sitta i någon av vagnarna och hon ville ingenting - jag fick efter en liten stund åtminstone lyfta upp henne och försökte ge henne bröstet, för jag tänkte att hon kanske var hungrig, men nej, hon drog ner min tröja igen och fortsatte skrika. Till slut lugnade hon sig i min famn, men problemet var ju att jag inte orkar bära henne hur länge som helst, plus att Flora blev ledsen och också ville upp, så det var ett sabla skrikande. När vi var nästan hemma fick båda tjejerna komma ner på en grusgång och plocka lite stenar, men sen vägrade Lilly förstås följa med, så det slutade med att Christopher fick ta henne gallskrikandes under armen och kånka hem ungen.
Jag fick i dem mellanmål, efter att Lilly först vägrat - ibland säger hon bara nej på ren reflex, men när jag då tar undan det så vill hon förstås ha, och efter det var hon glad en stund.
Jag fixade i ordning lite i köket (jag hade missat ett litet skåp där jag nu kunde stuva undan lite mer grejer) och Christopher var på tredje våningen och försökte packa upp lite kläder i sällskap av barnen (så det gick ju inte så fort), sen packade jag upp tjejernas alla kläder, och sen var det dags för middag.
Christopher lagade mat, och när det var klart var Lilly superpeppad och sa "Ma! Ma!" och började klättra upp på sin stol, men så stod den lite för nära bordet, hon försökte flytta den och vaxduken under trasslade sig, så hon slätade ut den (så duktig!), men så var det nåt som blev fel igen, och när jag kom och skulle hjälpa henne för att hon skrek så gick allt helt åt skogen. Jag fick inte lyfta upp henne, jag fick inte hjälpa henne flytta stolen, jag fick inte sätta henne i knät, allt var bara fel. Christopher försökte också, och det slutade med att han fick sitta i soffan med henne liggandes i knät i en kvart tills hon lugnade sig. När hon till slut reste sig och gick mot bordet och jag sa "Hej Lilly!" började hon skrika igen och vände tillbaka... Lite senare kom hon igen och satte sig på Alfreds stol (han hade ju hunnit äta upp för länge sen) men jag fick inte ge henne hennes tallrik, då puttade hon undan den, och när hon tyckte den stod fel ändå välte hon ner den på golvet. Jag tog upp den, hon puttade undan, hon kastade köttbulle och potatisbit på golvet, jag tog upp, hon kastade ner igen osv osv. Till slut började hon äta, men råkade välta ett vattenglas, och vis av allt bråk torkade jag upp det utan att ens titta på henne, och då kunde hon fortsätta äta. Så grejen är väl att hon absolut måste göra allt själv, och det måste vara exakt på hennes sätt, annars går allt åt skogen. Det kommer bli kul ett tag framöver, gissar jag...
När hon skulle lägga sig var det förstås en massa skrik igen, hon hann bland annat kissa på mattan innan vi fick på henne en blöja, och sen var jag och hon i badrummet och hon gnällde liksom på ren rutin vid det laget, och när hon såg sig själv i spegeln började jag härma henne (bra moderskap va?), och då tystnade hon faktiskt! Det var lite som att hon själv såg hur fåniga vi såg ut när vi gnällde, så efter det lugnade hon sig lite. Sen blev Flora ledsen och ville inte släppa mig, så jag lade dem ikväll och Christopher lade Alfred och alla tre somnade på några minuter. Så nu äntligen lite lugn och ro i soffan.

Och titta här! Lite låtsasordning i vardagsrummet! Vi ska inte packa upp så mycket här än, eftersom vi ska ta bort valvet mellan matdelen och vardagsrummet, så Christopher ställde ihop lådorna i ett hörn istället för att ha dem utspridda som vi hade igår, och så ställde han upp lite tavlor på hyllan (den kitschiga med båten har hans morfar målat, men jag tror inte att jag kommer låta den vara så värst synlig ändå, sorry) så nu ser det ju lite mysigt ut. Soffbord behöver vi ett nytt, men vi testar att ha lite småbord så länge för att känna av vad vi vill ha.
Och imorgon kommer hantverkaren för att börja fixa - först ska han ta upp ett hål i hallväggen till arbetsrummet, och sätta upp ett skåp och inbyggd micro i köket, och så ska jag och barnen åka upp till stugan om ett par dagar när det blir för mycket byggkaos här.
Jag måste förresten hitta typ ett par platåtofflor, för våra köksbänkar är tydligen 94 cm höga istället för 90, som är normal arbetshöjd (säger Christopher som läst på), och jag känner redan att jag står med axlarna uppe vid öronen när jag håller på i köket och det lär ju börja göra ont. Konstigt att de är för höga, och dumt.