Är individualiserad föräldraförsäkring verkligen enda vägen att gå? Nej.

I dagens DN skriver tre socialdemokratiska kvinnor i en debattartikel att föräldraförsäkringen måste individualiseras, för att det är "enda sättet" att få ett jämställt samhälle. På en helsida i Sveriges största dagstidning lägger de fram argument efter argument för hur vårt samhälle kommer bli bättre; förhållanden blir mer jämställda, löner kommer bli mer jämlika mellan könen, kvinnors sjukskrivningar kommer minska, frivilliga deltidsarbeten kommer minska, uttagen av VAB kommer bli mer jämlika, diskrimineringen på arbetsmarknaden kommer minska, skuldbeläggningen av kvinnor som vill vara hemma med sina barn kommer minska och så vidare. Men. På endast två ställen i hela artikeln ser jag barnen nämnas. I sammanhanget att hela samhället tjänar på att föräldrarna har rätt till (tvång på) 8 månaders föräldraledighet var, "[i]nte minst barnen, som tidigt får en nära relation med båda vårdnadshavarna" och "Utöver att det först och främst är negativt för barnet att inte ha lika tillgång till sina föräldrar".
Jag tycker att argumenten för föräldrarna är övertygande, absolut, och det är fantastiskt att vi har så lång föräldraledighet i Sverige - de nämner att snittet i Europa är 6 månader totalt, medan i Sverige har vi 16 månader (vilket ju kan förlängas om man snålar med föräldradagarna och tar ut färre ersättningsdagar i veckan). Men. Var är barnen i allt det här?
Den typen av pappor som nu inte tar ut de två månader som är öronmärkta för dem kommer inte ta ut åtta månader heller. De kommer verkligen inte ta ut åtta månader istället. Detta kommer leda till att många fler barn tvingas börja förskolan redan vid 8-9 månaders ålder (det vanligaste, åtminstone i Stockholm, är nu runt 1 år), och mängder av mammor kommer tvingas lämna sina barn tidigare än de vill.
I teorin är S-kvinnornas förslag jättefint, självklart, samhällets och föräldrarnas vinster ska inte förnekas - men barnen då?
Och det lustiga är att för mig tog det bara ett par timmars funderande för att komma på två andra lösningar. Va? Finns det mer än ett sätt att se på det här? De skrev ju att det här är det "enda sättet"?
Ja: istället för att säga till föräldrar som av olika skäl vill dela upp sin föräldraledighet så att det passar bäst för dem och deras barn (8-9 månader är för många barn en oerhört känslig ålder då de är i en utvecklingsfas då de har väldigt mycket separationsångest, och att då byta förälder som är hemma med barnet kan vara extremt jobbigt främst för barnet, men även för föräldrarna) att de måste bytas av efter prick halva tiden, annars får de inte ut alla dagar, så kan man istället titta på incitament eller straff från arbetsgivarnas sida.
1) belöna de föräldrar som tar ut föräldraledighet. Det finns redan i form av jämställdhetsbonusen, men om man ökar på det ytterligare skulle det kanske vara mer effektivt. Om man lägger detta på arbetsgivarna att utföra med hjälp av statliga medel så kanske en del företag dessutom kan lägga på extra bonusar själva så det blir mer attraktivt.
2) bestraffa de företag som inte får sina anställda att ta ut föräldraledighet. Skatter är ju inget främmande i Sverige, och det torde ju gå att lägga på någon form av straffavgift för de företag som inte "tvingar" sina nyblivna föräldrar-anställda att ta ut sin föräldraledighet.
Att straffa papporna som inte vill, alternativt använda moroten istället för piskan, är mycket bättre än att straffa barnen. Så kan man få ett bättre samhälle.