Medan jag stod och borstade tänderna igår kväll drabbades jag plötsligt av Landskronapanik. Inte panik över huset, utan över staden. Det började med att jag kom på att eftersom Alfred inte lärt sig säga r än (alltså att kunna rulla på r:en, han kör nån sorts engelsk variant när han säger r), och han med allra största sannolikhet kommer börja prata skånska snart (jag har läst att barn är som mest mottagliga för att byta dialekt i fyraårsåldern) så kanske han aldrig lär sig säga r på riktigt. Det är förstås en petitess, men det känns redan konstigt att våra barn kommer prata en helt annan dialekt än vi, så det här blev en liten grej till.
Sen gick mina tankar vidare till att SD har drygt 18 procents stöd i Landskrona - hela Skåne är ju ett starkt SD-fäste, Landskrona är inte mycket värre än många andra ställen längre åtminstone, men ändå - och det kan betyda att var femte barn på förskolan kan vara barn till en sverigedumokrat och alltså potentiellt kan påverkas av sina föräldrar och vara ett dåligt inflytande på våra barn. Schöven, till och med förskollärarna kan vara sverigedemokrater! Det kan de förstås här också, men det är åtminstone lite mindre risk.
Vi måste helt enkelt skaffa oss intelligent umgänge när vi flyttat dit, men hur gör man det i en ny stad? Genom jobbet kan förstås vara en hyfsat enkel lösning, men jag tror inte att någon av oss kommer få jobb i Landskrona, utan snarare i Malmö, och då kanske man inte kommer umgås så mycket med kolleger på fritiden. Så hur gör man?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar