Tacksamheten

Jag tänker inte på det jätteofta, men jag är så oerhört tacksam över att jag fick ha en komplikationsfri (bortsett från den sura GBS-urinvägsinflammationen) tvillinggraviditet och att vi fick två perfekta döttrar på samma gång! Jag är förstås lika tacksam över Alfred, men det var liksom inte lika förvånande att en enlinggraviditet gick bra, även om jag oroade mig med honom också. Men med tvillingarna nojade jag ju mig igenom hela graviditeten, för jag tänkte att det kan ju inte bara gå bra att bygga två barn på en gång. Men det kunde det faktiskt.
För alla gör det dock inte det. Idag fick jag en notification på Facebook om att någon gillat ett jättegammalt inlägg i tvillinggruppen där vi listat blogglänkar, och då började jag läsa en blogg som nämnts i kommentarerna redan i början av 2013. Den skrevs av en tvillinggravid kvinna som fick veta tidigt att hennes båda barn var tillväxthämmade på grund av ett kromosomfel, men de hade goda statistiska chanser att klara sig bra - men det gjorde de inte: de förlorade sin ena pojke. Samtidigt följer jag en blogg om en liten flicka med tvillingsmåsyskon som kämpar mot leukemi, och det finns så mycket elände därute att jag ibland bara måste hålla om mina älskade barn och försöka njuta av att vi har det bra. Just nu har vi det bra. Sömnbrist, förkylningar och gnäll till trots så har vi det faktiskt fantastiskt!