Dum och dum-bum och lite mer snurr

Nu pratas det så det står härliga till här, främst Lilly. Hon säger så många egna ord som är jätteroliga, och ibland slinker det med något som är riktigt också, men mest säger hon saker som "dusch" (men nej, inte relaterat till duschen), "dum-bum", "bum-ma" och "mölsch" (någon gång har hon sagt det om mjölk, men oftast bara när hon går och babblar).
Det är lite komiskt att hon säger ord som låter som "dumbom" just när Alfred har kommit in i en period där han säger att jag och Christopher är dumma så fort vi säger någonting som inte passar honom just då - t.ex. när han gjort något dumt, eller om vi försöker lära honom något som han inte har lust att lära sig. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det - jag brukar säga att jag inte alls är dum, utan att det är han som har gjort något dumt, och jag brukar vara noga med att påpeka att han inte ÄR dum, utan har gjort något dumt, men jag vet inte om skillnaden har gått in, för han brukar vara så arg när vi pratar om det, och om jag försöker förklara skillnaden när han inte är arg brukar han börja om och säga att jag är dum.
Vi har en bok av Stina Wirsén (som tjejerna fick i födelsedagspresent, har jag för mig) som heter "Vem bestämmer?", som handlar om Lilla och Stora, och där Lilla kastar en skål med filmjölk på Stora, och då säger Alfred "Så får man inte göra", och Stora vrålar "Dumma unge!" och Alfred säger "Så får man inte säga", och jag håller med. Sen säger Stora "Det var dumt, dumt gjort! Aja baja dej!" och Alfred säger "Så får man inte heller säga", och jag säger "Det får man faktiskt. Man får inte säga 'Dumma unge', för det betyder att Lilla är dum, och det är han inte, men han gjorde en dum sak, och det får man säga." Men det kanske är för komplicerat än så länge, fast jag tänker att om jag upprepar det kanske han fattar så småningom, eller?
Hur som helst är det så tråkigt att han håller på och säger att jag är dum så fort han blir arg. Vad ska man göra åt det?
Nu över till något roligare: klänningar! ;) I morse drog tjejerna fram en massa kläder ur sin garderob, men mest bara tjocktröjor, strumpor och strumpbyxor, men också en helt fantastisk klänning som vi köpte på rea på Polarn o Pyret i somras i storlek 86. Den andra hänger på Alfreds dörr för att den är så fin, men en har legat i garderoben. De kallades för "snurrklänningar" i butiken, för att de har sån vidd i kjolen att de blir fina när man snurrar, så jag tyckte det var smart att köpa dem i lite större storlekar så de skulle kunna dansa runt i dem. Jag höll upp den ena framför Flora och insåg att de inte alls var så stora längre, så jag provade, och hon blev så fiiiin! Jag blev helt till mig, så hon gick och tittade sig i spegeln, och sen provade hon att snurra helt själv.

Och sen poserade hon glatt för kameran (jag har redan gjort dem utseendefixerade allså? Nej..?)

Och av någon anledning flyttade hon sig sedan till framför byrån och ställde sig helt allvarligt stilla - jag tyckte det var hemskt roligt.

Och så kom Lilly med en liten nalle hon hittat i Alfreds rum (ingen av våra barn har någonsin brytt sig om gosedjur i någon större utsträckning) och kramade den. :)

Sen blev det snurr- och kramkalas!
Mina öron är förresten normala igen - de var bättre redan vid läggdags igår kväll, som tur var, och i natt sov jag inte riktigt lika uselt. Vad som däremot är lite dåligt är att Flora bet mig i ena bröstvårtan igår kväll, så sabla hårt att jag rent instinktivt knuffade undan henne så hon satte sig på rumpan och blev ledsen så jag fick krama och trösta henne. Jag tittade inte på henne när hon bet mig, så jag vet inte exakt hur hon gjorde, och det syns inget på bröstvårtan, men det gör fortfarande ont! Den är öm bara jag tar på den, och det gör svinont när de ammar... Hoppas verkligen det blir bra snart igen.