Sur och trött

Huga vilken dålig dag jag har haft idag. Och det har inte ens berott på barnen (eller ja, det beror väl på hur man ser det, mer om det strax), jag har bara varit sur och noll-tålamodig hela dagen. Visserligen kom Lilly upp sent igår kväll för att hon bara vaknade hela tiden så hon fick komma upp tills jag hunnit tvätta mig och lägga mig, och sen tog det en evighet tills hon somnade, så jag somnade nånstans runt 1-2, och sen vaknade Flora vid 6 och började krångla, så det var väl för att jag var trött. Fast barnen har varit glada och goa idag, men det har inte hjälpt, jag har bara varit sur ändå och inte klarat att göra något åt det förrän nu framåt kvällen.
Så det är väl den eviga sömnbristen som orsakar mitt dåliga humör, antar jag. I söndags gjorde Christopher det klassiska misstaget att fråga mig om jag var sur - eller snarare: han gjorde det ännu värre genom att säga "Är du extra sur idag?" när jag blev arg på tv:n när jag försökt ändra till sommartid på dvd-spelaren. När någon frågar om man är sur blir man ju sur, oavsett hur glad man var innan, och när han då dessutom klämde till med om jag var "extra sur" undrade jag ju om han tycker att jag är sur jämt, så jag blev ju surare än ättika direkt.
Så efter att jag gått och pyst för mig själv en stund frågade jag honom vad han menade, och han sa att han förstår att jag sover för lite, och jag brukade vara så glad förr i tiden. Jag tycker ändå att jag inte sover så hemskt dåligt, jag tycker nog att jag är mindre trött den här gången än jag var när Alfred var bebis, men jag är liksom under press hela tiden. Det är ju inte bara sömnen, utan det är också det att vi har tre små barn som alltid kräver mig som första alternativ (Alfred är visserligen väldigt självgående nu och vill helst vara med pappa ofta på dagtid, men på kvällarna när det ska läggas och sånt så är det jag som gäller) - och jag älskar det förstås, jag hade antagligen varit supersvartsjuk om Christopher varit tjejernas förstahandsval när de är ledsna, men det är ärligt talat ganska jobbigt också. Jag räcker ju aldrig till.
Framför allt på nätterna, som nu i natt till exempel, när jag låg och höll om Lilly mellan mig och Christopher, och Flora låg på hans andra sida och vaknade och började gråta, och hon bara blåvägrade att ligga hos pappa och började gallskrika tills jag flyttade på Lilly och tog henne istället. Ibland hade det ju varit skönt om de varit lite mindre mammaklängiga, åtminstone på nätterna.
Jag frågade Christopher vad vi ska göra åt det då, för om han börjar reta sig på att jag är sur jämt så kommer ju vårt förhållande gå åt skogen också. Han sa att han tycker att jag ska ta egentid även om jag tycker att jag inte vill det, för att jag behöver komma bort ibland, och sa också att han älskar mig alldeles oavsett om jag är sur eller inte. Men jag måste ändå skärpa mig, jag gillar ju inte ens mig själv när jag är sur och tråkig.
Har dock för mig att Alfred sov som sämst typ runt 1,5-2 år - eller i alla fall vaknade tidigt - så vi får väl se hur det går med det om jag inte får sova. Men snart är det åtminstone sommar, och då blir ju livet lättare alldeles oavsett, så kanske.