Jag tycker att det är väldigt mycket dåligt samvete involverat i det här med att vara förälder, åtminstone till tre små barn. Det känns alltid som att jag inte riktigt räcker till och att det är något barn som jag borde ge lite mer tid.
Igår försökte jag uppväga lite med Alfred i alla fall: Christopher gick ut och gick med tjejerna och jag och Alfred åkte till Kungens Kurva för att göra lite ärenden. På natten hade jag förresten sovit i Alfreds rum igen och han låg också på madrassen på golvet så vi kunde ligga nära, och det var jättemysigt.
På vår lilla utflykt tog vi god tid på oss och stressade ingenstans, Alfred fick springa runt på banorna på Stadium (de hade en löpbana utomhus också där barn fick springa och få en tröja, diplom, banan och vatten, men det vågade han inte, fast han fick alla grejerna ändå, för han sprang ju därinne åtminstone) medan jag köpte en bikini, han fick spela så många spel han ville på skärmar utanför en affär, och sen åt vi korv på IKEA. Och senare på dagen sa han spontant att han älskar mig, flera gånger, och det var faktiskt ett tag sen han gjorde det, så det verkar som att han uppskattade vår dag.
Christopher, Flora och Lilly var borta länge, för han hälsade på en kompis, så jag hann till och med sy lite hemma sen - jag hade en klänning som jag började på för evigheter sen, men aldrig gjorde klart, och jag hann nästan färdigt, men inte riktigt.
Även om jag spenderar mest tid med tjejerna har jag ofta dåligt samvete där också. Som det här med nattsömnen: när jag sover med dem så vill båda helst sova PÅ mig hela tiden, och då drar jag och sover hos Alfred... Det är ju inte så schysst om de behöver mig extra mycket. Men samtidigt sover de faktiskt lugnare i längre perioder när jag inte ligger hos dem, så uppenbarligen störs de på något sätt av att ha mig nära, så de verkar ju inte lida av det. Fast lite dåligt samvete får jag ändå.
Jag vill ju att alla barnen ska bli trygga och inte känna att de får för lite tid med oss föräldrar, och får väl trösta mig med att eftersom jag har dåligt samvete försöker jag åtminstone, och får hoppas på att det räcker en bit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar