De har en lustig egenhet, våra döttrar, som de delar med varann: de vägrar somna med mig. Fast de vägrar sova utan mig.
Vanligtvis får de båda somna i sele, men nu för tiden vägrar de somna hos mig, de somnar bara hos Christopher - på kvällarna, vill säga, på dagarna går det bra att somna hos mig på eftermiddagsvilan. Så de måste somna hos Christopher, och även om det går att bära båda i sele samtidigt så är det så tungt att vi brukar ta dem en och en. Sen när de har somnat så måste jag ligga hos dem i sängen när vi lägger ner dem (Flora går ibland att lägga ner ensam, men absolut inte Lilly), och på nätterna när de vaknar somnar de bara om när jag ligger hos dem, så när de sover oroligt på kvällarna är det ett sabla springande för att jag måste ligga hos dem en stund när de ska somna om.
Vi har provat att jag lägger mig i sängen med dem för att lägga dem utan att ta omvägen om selen, men nope, det går inte heller. Det kan gå om jag går och lägger mig samtidigt och har dem en på varje arm - jag vet inte om de känner av skillnaden i min sinnesstämning eller om det är så enkelt att innan jag ska gå och lägga mig själv har jag kläder på mig och det har jag inte när jag lägger mig.
Jag funderar ibland på om vi ska försöka ta nån sorts krafttag med deras läggningar, men äh, jag vet inte. Det funkar ändå hyfsat, och det har redan gått ett år utan att vi haft någon särskild läggningsrutin, det löser sig på något sätt, känns det som. Eller så blir det värre kaos när de blir äldre, vi får väl se. Men så småningom tänker jag att det borde funka att lägga alla tre barnen samtidigt genom att läsa saga och sådär - inte för att vi nånsin haft lätta läggningar med Alfred, men... Äh. Vi tar det som det kommer, det med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar