Nätterna och yrseln snurrar vidare

Dagens utsikt - en värdig avslutning på ett fantastiskt år! Igår var det så dimmigt ute att vi inte såg skymten av havet på hela dagen. Det var visserligen vackert i sig, men inte som idag.

Inatt höll Flora mig vaken i tre timmar - hon som sov så gott natten till igår, medan Lilly sov bra nästan hela natten. Jag blir tokig på det här. Men idag snurrar det bara lite lagom i huvudet åtminstone - de där axelrörelserna verkar hjälpa, tack och lov.
Igår när vi skulle lägga oss smsade mamma och tyckte det var synd att vi låtit Lilly skrika så länge natten innan och undrade om det inte fanns något annat sätt som inte innefattade gråt. Jag skrev tre långa svar om att vi har tänkt igenom hur vi ska göra, och att det hördes tydligt att hon skrek för att hon var arg för att hon inte fick bröstet, och inte för att hon var ledsen, och när hon väl började låta ledsen på slutet fick hon komma till mig, och att det inte är farligt att skrika ibland så länge man inte är övergiven (Christopher var ju med henne), de kommer inte förlora tilliten för att de får skrika lite på natten när de har fri tillgång till mig (och mina bröst) hela dagarna, och dessutom ammar de flesta nu för tiden inte ens hälften så länge som jag gjort hittills, framför allt inte tvillingmammor, och någon gång måste jag sluta nattamma, osv osv.

Visst försöker jag verka lite kaxig och självsäker inför mamma, men det är klart att jag tycker det är vedervärdigt när mina barn skriker länge, jag är ju inte känslokall bara för att jag är utmattad - så igår tog jag det något oväntade beslutet att sova ensam ned alla tre barnen istället. Planen var först att vi skulle försöka likadant igen, men när Lilly bara vaknade när vi lade ner henne och Flora samtidigt vaknade och gallskrek så jag var tvungen att gå till henne och jag hamnade i vår säng med båda tjejerna och Alfred snusande i spjälsängen bredvid, så kom jag på att om Christopher inte sover med oss skulle jag ha mer plats i sängen och bara därför kanske kunna sova bättre.
Allt gick bra tills jag plötsligt vaknade av ett duns: Alfred hade ramlat ur sängen! Han skulle tydligen klättra över till oss, men ramlade i golvet - oklart om det var med huvudet före. Jag blev så rädd! Men han mådde bra efter att ha varit ledsen en stund, inga hjärnskakningssymptom. Han flyttade i alla fall in till Christopher, och sen vaknade Flora, och så låg hon och snuttade på bröstet någon sekund, tog sen nappen, nöp mig i bröstvårtan, snuttade, tog nappen, nöp mig, i en oändlig loop. Efter en timme skrev jag till Christopher att jag höll på att bli galen, så han gick upp och tog henne i selen och så somnade hon gott, men så fort hon kom tillbaka till mig började hon om. I tre timmar totalt. På slutet vaknade Lilly också, så jag hade en på varje arm och tänkte så många fula ord inne i mitt huvud att jag nästan skäms. Så jag vet inte hur vi ska göra, jag antar att vi får hålla ut tills den här utvecklingsfasen är över - om treeeee veckor! Jag kommer gå under. Eller så är det en hjärntumör jag har, och då dör jag väl ändå... Hoppas det bara är trötthet.