Grinig dag - från min sida. Men också samspelande tjejer

Usch, idag har jag varit så grinig. Alfred har börjat få hysteriska utbrott så fort han inte får som han vill, eller om vi gör "fel" när vi leker med honom, plus att han får titta alldeles för mycket på film nu när han är hemma hela tiden och det är mycket för oss med tvillingarna och Christopher måste jobba en del hemifrån, så jag har ofta dåligt samvete för att vi inte ger honom så mycket tid som han behöver. Han har dessutom börjat säga att han är ledsen ofta, och så är han trött och fryser - härom dagen märkte vi på eftermiddagen en särskilt hängig dag att han hade feber, men det har han inte nu, så jag misstänker att det mest beror på att han har tråkigt, plus att han äter för dåligt. Och på förskolan under våren har de jobbat med känslor, så kanske att det spelar in i att han ibland säger att han "vill vara ledsen". Men om det håller i sig måste vi nog gå till doktorn och kolla så det inte är nåt knas på riktigt med honom.
Idag i alla fall var Christopher tvungen att jobba i ganska många timmar, och jag försökte vara med Alfred, men tjejerna klättrar på mig konstant och gnäller stora delar av tiden, och framåt eftermiddagen/kvällen - när jag ens inte hunnit gå ut i det fina vädret utöver förmiddagspromenaden och när vi var och handlade mat - gav jag bara upp. Jag kände bara att jag inte räcker till för tre barn, så när jag var med ett av dem och minst ett annat stod/satt/låg på golvet eller i soffan (Alfred) och skrek så lyssnade jag bara inte. Jag börjar bli orolig för att de här stackars tjejerna inte kommer växa upp till trygga människor för att de tillbringat stora delar av sina barndomar med att sitta på golvet och gråta förtvivlat och titta på mamma som inte kom och tog upp dem... Men jag kan ju inte! Ibland krånglar jag upp båda i famnen samtidigt, men då blir det ett sabla vinglande och ihopbonkande av huvuden, så det är liksom inte en lösning några längre stunder. Alfred kunde jag ju ta hand om så fort han var ledsen, men med två små går det inte alltid direkt.

Såhär ser det ut så fort jag sätter mig i närheten av tjejerna. Varje gång. Det var lättare när de var inne i magen, kan man säga. ;) Här satt jag åtminstone bekvämt i soffan, men oftast är vi på golvet.

Men på den positivare sidan kan jag berätta att tvillingarna verkligen börjat samspela med varann. De tar mycket på varann - tyvärr råkar Lilly fälla Flora lite då och då för att hon är lite mer närgången, så ibland har Flora suttit och skrattat så hon nästan kiknat när Lilly suttit och petat på henne, men så slutar det med gråt när Lilly försökt klättra upp på Flora och gjort så hon ramlar bakåt och slår huvudet i golvet...
Det händer också ofta att den andra skrattar när jag, Christopher eller Alfred gör något roligt med den ena, och det är så gulligt. De tar också ofta leksaker från varann, men blir inte det minsta upprörda av det, utan när den ena tagit något från den andra, så tar hon bara tillbaka den, och sen blir hon av med den igen och så vidare - helt utan sura miner. När jag försöker ta en sked från Flora (som oftast försöker sno åt sig sin matningssked) så håller hon stenhårt i den, men när Lilly tar den från henne så släpper hon den snällt. Och tar lite senare tillbaka den igen.
När vi hade besök av Emil med familj körde de också ett tvåfrontsangrepp för att få tag på Arvids napp när han låg mellan dem på golvet. :) Det var nog inte medvetet samarbete dock, utan mer bara att båda var nyfikna på den samtidigt, men det var lite roligt - stackars Arvid hade inte en chans!
Så även om jag gnäller på mina barn just ikväll så tycker jag det är fantastiskt att se hur de utvecklas, och dessutom till så olika personligheter. Lilly är väldigt flirtig och utåtriktad mot andra människor, medan Flora är mer avvaktande - Lilly är jättelik Alfred i humöret när han var bebis (just nu i alla fall skrikig och amningsfixerad), men Flora är mer lik honom nu när han är försiktig och blyg och helst vill veta hur saker funkar innan han testar dem. Och jag älskar mina underbara ungar, även om de gnäller hål i huvudet på mig ibland...