Bekräftelse från experter

Under mina promenader nu för tiden lyssnar jag ju på podcasts, och jag har hittat några olika som jag gillar. Favoriten är ju Pampers Barnvagnspromenader med Louise Hallin, tätt följt av P3 Dokumentär, och så fick jag också tips om Kropp & Själ på P1.
Där hittade jag ett avsnitt som hette "I huvudet på en baby", där de pratade med några experter; en barnöverläkare och en psykoterapeut, tror jag det var, och berättade om forskning på barns medvetanden nu och förr, plus att de var på en babyrytmik-timme och pratade med en rytmikpedagog (tror jag hon kallade sig) och några föräldrar. Och sen frågade de experterna vad de tyckte, om det var bra och viktigt att gå på såna där aktiviteter med små barn.
Jag personligen har i stort sett aldrig gått på några som helst aktiviteter med mina barn - med Alfred var det mycket för att han var så oerhört skrikig att jag inte riktigt vågade mig ut bland folk (var annars lite sugen på babysim), och nu med tvillingarna är det dels för att det är ett så stort projekt att göra saker ensam med två små barn och också att jag själv inte är särskilt intresserad av att umgås med folk som jag inte känner. Apropå det hittade jag igår ett superkul blogginlägg som visar ungefär hur jag känner mig bland främlingar: på Supermom. :)
Hur som helst: av de här två experterna fick jag en liten klapp på axeln om att det är helt okej, och det var så skönt! De sa kort sagt att nej, små barn är "primärt inte intresserade av kompisliv", aktiviteter som babyrytmik och öppna förskolan ger mest till föräldrarna, inte till barnen. Yay, då slipper jag gå till öppna förskolan utan att ha dåligt samvete!
Och härom dagen fick jag ännu lite mer bekräftelse, från min kära Louise Hallin i senaste avsnittet av Barnvagnspromenader (avsnitt 18). Där var det en mamma till en 3-månaders som undrade om hon borde införa rutiner för honom snart istället för att fortsätta som hon gjorde med att låta honom äta och sova när han visade att han behövde det. Louise sa, vilket jag var beredd på, att det var alldeles lysande som hon gjorde, att hon var lyhörd för vad hennes barn behövde, och det var ju det allra bästa för honom. Då frågade programledaren Tove (min exkollegas sambo, och mamma till deras tvååring) om det ändå inte är bra med rutiner, för det är ju det alla säger? Och så lade hon till att hennes dotter alltid har strulat med sömnen, så då sa alla hon kände att hon måste införa rutiner runt läggningen och hålla stenhårt på dem. Louise frågade då stillsamt: "Blev det nåt bättre då?", och jag hörde hur Tove inte riktigt var beredd på det, men då fick erkänna att "Neej, bara väääldigt marginellt". Så det är samma sak där: rutiner är till för föräldrarna, inte för barnen. En del föräldrar behöver det för att få ihop sina liv, och då är det helt okej, föräldrarna behöver ju också må bra, men om man har en normalt välfungerande familj där barnet är helt och rent och får mat varje dag och får somna på samma ställe på kvällarna (att somna på andra ställen ibland är heller ingen fara) så räcker det alldeles utmärkt. Som Louise sa: vi svenskar är som regel väldigt strukturerade, så vi har rutiner i våra liv även om vi inte tänker på det som så, och även om man inte inför speciella strikta rutiner för barnens mat och sömn, det är inga problem. Och jag blev så glad, jag älskar när jag får höra att det vi gör som föräldrar är rätt, även om vi inte gör som många säger att man bör göra.
Så nu tänker jag inte ha dåligt samvete för att vi inte har fler rutiner heller, för våra barn mår bra och utvecklas och är glada som vi har det nu - yay!