Jag tänkte härom dagen på vilket ansvar jag har nu, som mamma. Det är ju inte klokt att tre små barn är helt beroende av mig (och sin pappa) för sin överlevnad och välfärd - jag! En gammal popnörd, som visserligen nog alltid varit ansvarsfull, men ändå bara haft skivor, foton och några japanska pryttlar som det viktigaste att ta hand om. När någon av tjejerna gråter, och jag kommer fram och de sträcker upp sina små armar mot mig och tystnar och kanske till och med börjar le bara av att ha fått komma till mig... att de verkligen tycker att jag är det bästa som finns i hela världen. Det är inte klokt vad det är fantastiskt och galet på samma gång.
Alfred tycker visserligen ibland att hans Duplo-Dusty (från filmen "Flygplan"), Isadora på förskolan och Dora och Diego på Netflix är det bästa som finns i världen, men i övrigt ligger jag rätt bra till, och tjejerna är förstås förtjusta i pappa, Alfred och mormor också, men det är ändå jag som är viktigast för dem nu.
Idag åkte förresten Christopher och Alfred hem till Stockholm för en knapp veckas jobb och förskola innan de kommer tillbaka hit på lördag igen. Det blev så. Jag hade väntat mig att Alfred skulle gråta och skrika och inte alls vilja åka härifrån och inte alls skulle vilja lämna mig, men han var stencool och sa bara "jag vill åka till Stockholm nu" och brydde sig knappt om att säga hej då ens. Jag tror att det var mycket för att hans favoritsysslingar Maja och Kasper åkte hem till Borås idag också, men jag blev ändå förvånad. Men halvvägs hem hade han tydligen börjat prata om att åka tillbaka, och när vi pratade på Facetime när de kommit hem sa han att jag "måste komma nu". Men jag hade åtminstone spelat in en liten film på Christophers telefon där jag sa att jag älskar honom och lite annat, så jag hoppas den kan hjälpa lite när han saknar mig.
Nu har jag precis fått både Flora och Lilly att somna om i sängen uppe på vårt sovloft, så jag ska försöka sova också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar