Kaoskväll med syskonkärlek

Jag har varit smått gnällig idag, utan att riktigt veta varför - jag antar att jag varit trött, men tycker inte att jag sovit sämre än vanligt ändå. Och efter middagen ikväll tog jag bara slut. Alfred ville ut och kasta med sin nya mjuka frisbee som han fick igår, och jag gick med honom, men mina ben bar mig knappt. Jag fick sitta ner en stund, men sen ville Alfred ha upp mig, men när han såg hur trött jag var fick jag lägga mig med huvudet i hans knä, den lilla gullungen. Han visade var det var mjukt, uppe på låren, men att det var hårt på knäna, och var noga med var jag skulle ha huvudet. :)

Och när det var dags för nattning, vilket för en gångs skull råkade infalla samtidigt för alla barnen (tjejerna var helt slut och Alfred var det dags för, runt 21.30) sa Christopher att det nog var enklast att jag fick ta Alfred eftersom jag var så trött, för då kunde jag få ligga ner, så skulle han ta gaphalsarna som brukar somna i mjuklift (Flora) och famn (Lilly) innan jag lägger mig med dem i sängen när jag går och lägger mig.

När jag låg inne i sängen och läste bok för Alfred hörde jag hur det efter en stunds tystnad blev totalt skrik-kaos ute i vardagsrummet. Det fortsatte och fortsatte, så jag skickade ut Alfred för att säga "Mamma säger: ta Björnen" - för hade jag gått ut och tjejerna sett mig hade de blivit ännu mer hysteriska - men jag tänkte att Christopher kunde lugna dem lättare om han kunde bära båda, men den lilla sötnosen Alfred blev så uppspelt av att ha ett meddelande att lämna att han började prata på en hel massa, så Christopher fattade inte vad han sa mitt i allt skrikande.

Nån minut senare hörde jag hur Christopher sa till Lilly: "Jag är ledsen, men du får vänta här medan jag lägger Flora", och stackarn blev helt förtvivlad. Så jag frågade Alfred om jag fick ta in Lilly så de kunde somna tillsammans, och han sa ja. Medan jag hämtade den helt förtvivlade Lilly som satt ensam på golvet i vardagsrummet fixade Alfred inne i sängen så Lilly kunde ligga mellan oss (så gulligt! Han gjorde helt fel när han la hennes korv/babynest upp och ner, men det gjorde ju inget, för det ordnade jag ju lätt). Och sen fick Lilly ligga och amma, medan Alfred låg på hennes andra sida och omväxlande höll armen om henne och höll henne i handen, och så sa han "Hon är så söt!" och började sen berätta för mig om när han låg i min mage, åt mjölk från mig och var en liten bebis ("Då skrikde jag också"). :)

Sen somnade de båda två, med en lampa tänd, för så vill Alfred ha det nu för tiden. När jag kom ut låg Flora och sov i Christophers famn, så nu är allt lugnt och jag ska försöka gå och lägga mig så jag inte blir lika grinig imorgon.
Men mamma, om du läser det här: jag ser fram emot när vi kommer tillbaka till Kärra och har tillgång till dina armar också..!

Namnens historia i agendan till dopet

Jag kom på att jag aldrig lade upp historien bakom flickornas namn som vi skrev med i agendan till dopet, så här kommer det, tillsammans med framsidan på programmet (bilden ovan), vilken var matchad med inbjudan (Christopher formgav, så klart, eftersom han är AD).
- - - - -
FLORA
Innan vi visste att det var tvillingar hade vi redan bestämt oss för namnet Flora om det skulle bli en flicka. Namnet kom till oss från lite olika håll; en fd kollega till Sara har en dotter som heter Flora plus att det finns en liten grusväg vid Christophers sommarstuga som heter Florastigen.

BELLA
Kommer från Saras syster Fina som hette Bella i andranamn. Trots att det tog många år innan hon började tycka om namnet är det vårt sätt att minnas och hedra flickornas moster. Vi tycker också om att namnet betyder “vacker”.

MARGIT
Kommer från Christophers farmor som betyder väldigt mycket för honom. Tyvärr är resan från Trollhättan för lång för henne så idag är hon med oss i tanken.
Ich liebe dich, I love you, have you key.

LILLY
Av en lång lista med namnförslag gillade vi Lilly mer och mer för varje dag som gick och tanken på ett blomtema för flickornas namn började ta form. Vi var först oense om hur det skulle stavas, men när vi fick veta att stavningen med två L funkar även internationellt så valde vi det.

VIVA
Från början var det tänkt att Axelina skulle bli Lillys andranamn men när Christopher blivit nedröstad tittade vi vidare på andra blomnamn och fastade direkt för Viva. Vi tycker också om namnets betydelse “den levande”.

HELGA
Kommer från Saras danska oldemor (gammelfarmor) som stod henne väldigt nära, och också var hennes gudmor. Namnet blir även en påminnelse om flickornas danska arv.
- - - - -

Och här är Florastigen-skylten.

Båda pratar och förflyttar sig!

Flora har äntligen börjat prata! Lilly har ju sagt da-da, dla-dla och ma-ma länge, medan Flora mest har varit tyst eller kört sitt roliga väsande. Men de senaste dagarna har Flora sagt några små ord, och idag satte hon igår lite mer ordentligt med da-da och dla-dla. Och det låter så ljuvligt! Jag längtar tills de (förhoppningsvis) börjar prata med varann sådär som YouTube-bebisarna som ComHem snodde till sin reklam härom året.
Och krypandet går framåt. Lilly står i perfekt krypställning nu och försöker ta sig framåt, men brukar oftast lägga sig på mage när det väl gäller, för att det nog är enklare, och Flora snurrar runt jättebra sittande och lyckas på så sätt röra sig en bit, plus att hon tränar på att komma upp i krypställning hon med, men sätter sig oftast tillbaka på rumpan igen. Lilly satte sig dessutom upp från magliggande två gånger hemma hos gammelfarmor idag, medan jag bytte blöja på Flora, så det var bara Christopher och Margit som fick se det.
Och Flora har också lärt sig klappa händerna nu.

Mammigheten verkar för övrigt ha ökat igen: när jag kommer tillbaka från att ha varit iväg en stund (på toa eller vad som helst) och allt har varit frid och fröjd med Christopher så börjar de gråta så fort de ser mig. Det hade ju varit roligare om de blev glada av att se mig igen, men jag antar att gråtandet är en komplimang av något slag ändå.
Förresten! Om inkubationstiden på Vårdguidens hemsida stämmer, så verkar tjejerna ha klarat sig ifrån Arvids tredagarsfeber. Nu har det nämligen gått 12 dagar sen de kom till oss med en febrig Arvid, och 11 dagar sen de åkte in till akuten och fick diagnosen, och inkubationstiden ska vara 5-10 dagar. Så antingen var det inte så fasligt smittsamt ändå, eller så fick de nån sån där oerhört lindrig variant som jag läste att många barn får, där man knappt märker av det. Men vi får väl se om det kommer senare istället eller inte.
Och smärtan i min arm gick över efter ungefär tre dagar, har jag glömt att skriva också. En sån lättnad!

Spinkiga ben för första gången nånsin

Nytt och oväntat lyxproblem: tvillingamningen har gjort mina ben så smala att när jag nyss lade lite bröd till tjejerna på/mellan benen (sitter i bilen på väg till Christophers mormor och farmor i Trollhättan) så ramlade det mellan ner på golvet. Sådär brukar det inte vara, jag lägger ju alltid grejer där!

Krypande, ramlande, klättrande

Oj oj, vilken diskussion mitt förra inlägg om vaccinationer orsakade i tvillinggruppen på Facebook. Eller nja, diskussion och diskussion, de flesta höll med mig, så det var ju bra, men det blev många kommentarer. Däremot visade sig min f.d. terapeut inte hålla med mig, och slog på stort och kallade mig okunnig, trots att det var hon som påstod att det är kvicksilver i vaccin (vilket det inte varit sen 1993) och pratade om holistik och inte fakta. Det var ju intressant. Men men.
Över till trevligare saker: mina barn. :) Lilly tog några krypsteg även på golvet i förmiddags, och Flora försökte sig på det lite senare, men gjorde istället en faceplant rakt i golvet, den lilla stackaren. Hon ramlar oftare och slår i huvudet i golvet från sittande än vad Lilly gör, ofta för att just Lilly klättrar på henne, och jag är lite orolig för vad det gör med hennes stackars huvud. Men jag läste nån gång när Alfred var liten att fall från bebisars egen höjd inte brukar vara någon fara, så jag hoppas verkligen att det stämmer. Så länge hon inte kräks, och lugnar sig fort så hoppas och tror jag att hon mest blivit rädd och inte skadad på riktigt. Men hon är så försiktig, min lilla minsta tjej; hon blir rädd och ledsen lättare än Lilly, och hon sitter och liksom hukar och ser så ynklig ut ibland.
Jag noterade förresten en sak idag när vi var på stranden. Jag har ju berättat att så fort jag sätter mig i närheten av flickorna så börjar de klättra på mig båda två. När jag var uppe och lekte med Alfred och Christopher satt på filten med dem så satt de lugnt och lekte med sina leksaker. Inte en anstymmelse till klättring på pappa. Vad är dealen med det?

Livsfarlig trend att inte vaccinera

För ett tag sen läste jag nånstans att det blivit en trend att föräldrar inte låter sina barn ta del av vaccinationsprogrammet hos BVC. Jag läste en krönika av en ung kvinna vars föräldrar inte låtit henne vaccineras (jag tror att tanken var att hennes immunförsvar skulle härdas och bli bättre), och hon skrev att hon istället åkt på varenda sabla sjukdom som fanns medan hennes kompisar sluppit, och hon blev fortfarande sjuk heeela tiden, så hennes immunförsvar hade definitivt inte blivit bättre, och hon hade fått lida en massa i onödan under sin uppväxt.
Jag läste också några artiklar om hur dumt det är att inte ta de vaccinationer som erbjuds, inte bara för ens egen skull, utan också för andras. Sen tänkte jag inte så mycket mer på det, förrän härom dagen, då en mamma i tvillinggruppen på Facebook kommenterade i en tråd om vattkoppor att hon valt att inte vaccinera sina barn, och yrade dessutom nånting om att "BVC är ju frivilligt", så man kunde lika gärna strunta i att gå dit också. Och då blev jag arg. I den här tvillinggruppen är vi 659 medlemmar, och många skriver där för att be andra föräldrar om råd, och lyssnar på andras erfarenheter. Och där ska ingen komma och ge andra livsfarliga råd utan att jag lägger mig i!
Jag googlade fram en artikel från American Council on Science and Health, så det är ett officiellt organ och inte bara nån som "tycker nåt". Börja med att läsa den, så tar jag en liten kort sammanfattning här också: att inte vaccinera sig eller sina barn är en trend främst bland vita, välbärgade västerlänningar. Och de/vi kan ju tycka att det är upp till oss själva, och vi behöver inte vaccineras, för här har vi ju inga konstiga sjukdomar kvar. Men de där konstiga sjukdomarna har ju försvunnit i våra områden för att vi har vaccinerat bort dem, och nu när folk slutar vaccinera sig börjar de komma tillbaka. Och om vi inte vaccinerar oss så bidrar vi till att de åter ökar i omfattning, och det i sin tur gör så att folk i fattigare områden med sämre sjukvård dör. I onödan. För att vi tycker att vi vet bättre än forskare och världshälsoorganisationer. Det gör vi inte.
Vi kan tycka att mässlingen inte är så farligt, för det hade vi ju när vi var små och vi överlevde ju - men i andra länder gör man inte det. Man kan dö av mässlingen. Och det är inte rätt att vi gör så att andra människor dör när vi kan undvika det.
Jag hamnade under min googling även på en sida där nån kvinna förde någon sorts korståg mot vaccinationer och läkare i allmänhet (hon kallade dem nedlåtande för "vitrockar" och påstod att de var köpta av läkemedelsföretagen allihop), och en läkare kommenterade att han råkat hamna på sidan och läst hennes råd och meddelade att det hon förespråkar är livsfarligt. Dit har jag ingen länk dock, för jag vill inte ens sprida vidare sån idioti.
Men i den här tråden i tvillinggruppen förstod jag också att ett skäl till att folk fått för sig att inte vaccinera kan vara att det finns tillsatser i vaccin som man fått för sig kan vara farliga, men det argumentet slås effektivt ner här, på barnakuten.nu.
Annars tror jag att ett stort argument bland vaccinationsmotståndarna är att några stackare drabbades av biverkningar av svininfluensavaccinet härom året. Och ja, det var fruktansvärt att det blev så, men de vaccin som är med i vaccinationsprogrammet för barn är så oerhört väl beprövade och har inte alls samma risker som det framstressade svininfluensavaccinet, så det är inte samma sak över huvud taget.
En lite mer humoristisk vinkling på saken står Penn & Teller för i den här videon. Jag har faktiskt inte hunnit se hela själv, men början var så bra att jag vågar mig på att tipsa om den också, så ska jag själv se hela när barnen låter mig.
Om man inte vill tänka på främlingar och deras risker att råka ut för allvarliga sjukdomar kan man åtminstone tänka på det här: man vaccinerar inte sina barn bara för sin och deras egen skull, utan också för våra äldre släktingar och vänners skull. En simpel barnsjukdom kan vara livsfarlig för barnens mor- och farföräldrar. Så tänk ett steg längre, tänk på andra också och inte bara på dig själv: låt inte bli att ta de rekommenderade vaccinationerna!

Uppdatering: jag hittade en bra artikel till som sammanfattar lite av varför man bör vaccinera sina små barn, också på barnakuten.

Ge och ta

Fick till en liten film där tjejerna turas om att tugga på mitt läppstick - där de tar det från varann utan att bli sura, och bara tar tillbaka det när de blivit av med det. Sådär kan de hålla på hur länge som helst.

Lilly börjar krypa!

Men gode tid, jag glömde ju! Lilly kröp på riktigt i sängen i morse! Hon körde exakt samma teknik som Alfred gjorde; han började också i sängen för han tyckte väl det var läskigt på det hårda golvet när det var jobbigt att hålla uppe huvudet samtidigt som han kröp.

Överst Lilly i morse, och här under Alfred när han var 8 månader minus fyra dagar.

En solig och bättre dag

Idag har varit bättre än igår, tycker jag - mestadels i alla fall. Om man bortser från de minuter då jag smet ut på trädäcket vid ytterdörren, lade mig på en handduk och försökte ignorera de skrikande barnen inne i huset, och grät en skvätt när Christopher kom ut och sa att jag gjorde rätt som smet ut och att jag är bäst. Jag invände att jag är kass, och han sa att bara jag slutar fimpa cigg i huvudet på barnen så är jag rätt så bra. ;) (OBS: Jag har aldrig rökt en cigarrett i hela mitt liv, och fimpar absolut ingen annans cigg på mina barn heller...)

Det känns som att jag gjort väldigt mycket idag också, till skillnad från igår. Det började med att jag röjde i vårt kaos-kök, och sen skulle jag ut och gå med tjejerna, och övervägde om jag skulle chansa på att de skulle fortsätta sova tillräckligt länge när vagnen stod still så att jag och Alfred skulle kunna hänga på stranden lite medan Christopher jobbade. Sen blev det istället så att Christopher och Alfred följde med, i hopp om att Alfred också skulle somna, men när han inte gjorde det tog Christopher istället med tvillingarna hem och jag och Alfred fick vara ensamma på stranden.

Det första vi hörde var att några barn hittat en säl en bit bort på stranden, så vi gick och tittade. Den lilla stackaren var död, så jag började fundera på hur man förklarar döden för Alfred. Har inte kommit på nåt bra än dock...

Sen grävde vi lite i sanden (och Alfred demolerade både min tjusiga sandtårta med musselskal och mina två sandkrokodiler snabbt som ögat), sprang i vattenbrynet, åt lite kex och nektariner och jag badade, men Alfred ville inte, trots att han tyckte det var jätteroligt att bada härom dagen. Men när det gått en timme ungefär sa han "vi måste gå hem nu". Jag höll inte med, men han envisades med att vi måste det, och till slut gick han och satte sig i vagnen, så jag fick ge upp. På vägen hem somnade han, och jag kom hem till nymatade tvillingar och kunde fixa lunch till mig själv.

Sen badade vi tjejerna, och det är fortfarande det ABSOLUT värsta de vet. De skrek i total dödsångest när vi satte ner dem i baljan ute på trädäcket, så det var bara att tvätta dem så fort det bara gick och ta upp och trösta. Det är extremt svårt att motivera oss att bada dem oftare så de vänjer sig när de blir så hysteriskt livrädda de få gånger vi badar dem, så det lär väl aldrig bli bättre...

Det var nån gång efter det där som jag smet ut för mig själv några minuter, men sen tog jag nya tag.

Och då började jag baka mitt livs första butterkaka! Jag har nån sorts konstig sommargrej att jag vill äta en butterkaka/systerkaka nån gång varje sommar, och på en repris av "Hela Sverige bakar" härom kvällen bakade de just butterkaka, så jag kollade deras recept och tänkte att det väl inte skulle vara så svårt att göra själv. Det var det ju inte heller, bara lite olika steg. När jag ser bilden nu tycker jag inte den ser ut som en riktig över huvud taget, men den blev i alla fall ruskigt god. Alfred hjälpte mig ringla över glasyren, och innan dess hjälpte han till att äta deg och vaniljkräm.

När tjejerna var mammiga lite senare plockade jag upp dem i famnen, och när Christopher skulle ta kort på oss ville Alfred vara med - tills mobilkameran kom fram, då smet han. Men några fina kort hann det bli.

Sen tog Alfred kort på oss andra!

Och tjejerna tränade på att stå själva!

Sen lagade vi mat, och jag lagade ny mat till Flora och Lilly samtidigt som jag lagade till oss andra, och kombinerade lite olika ingredienser i våra olika rätter. Jag hittade ett recept på ica.se för jättejättelänge sen som vi äntligen provade idag: grillade fläskfiléspett med tomat- och mangosås. Vi använde fläskytterfilé, och jag tog undan en bit till tjejerna, som jag kokade med blomkål i kokosmjölk och vatten, efter ett tips från en mamma i tvillinggruppen.

Mixade ihop det med ris och lite rapsolja, och det var succé!
Och så fick de också lite bakad sötpotatis (utan salt och peppar, som det var på våra) att pilla med själva efteråt. Alfred fick köttbullar, och vi lyckades få i honom hyfsat mycket (vi fick i honom lunch också, så han har varit mycket gladare idag och inte alls lika hängig som de senaste dagarna). Vår mat var också supergod, så det var värt att ha haft receptet öppet i en flik i Safari i mobilen i typ ett år.
Som vanligt somnade Alfred efter klockan 22, och Flora och Lilly ännu senare, så egentiden är fortfarande icke-existerande, men äsch, det funkar.

Grinig dag - från min sida. Men också samspelande tjejer

Usch, idag har jag varit så grinig. Alfred har börjat få hysteriska utbrott så fort han inte får som han vill, eller om vi gör "fel" när vi leker med honom, plus att han får titta alldeles för mycket på film nu när han är hemma hela tiden och det är mycket för oss med tvillingarna och Christopher måste jobba en del hemifrån, så jag har ofta dåligt samvete för att vi inte ger honom så mycket tid som han behöver. Han har dessutom börjat säga att han är ledsen ofta, och så är han trött och fryser - härom dagen märkte vi på eftermiddagen en särskilt hängig dag att han hade feber, men det har han inte nu, så jag misstänker att det mest beror på att han har tråkigt, plus att han äter för dåligt. Och på förskolan under våren har de jobbat med känslor, så kanske att det spelar in i att han ibland säger att han "vill vara ledsen". Men om det håller i sig måste vi nog gå till doktorn och kolla så det inte är nåt knas på riktigt med honom.
Idag i alla fall var Christopher tvungen att jobba i ganska många timmar, och jag försökte vara med Alfred, men tjejerna klättrar på mig konstant och gnäller stora delar av tiden, och framåt eftermiddagen/kvällen - när jag ens inte hunnit gå ut i det fina vädret utöver förmiddagspromenaden och när vi var och handlade mat - gav jag bara upp. Jag kände bara att jag inte räcker till för tre barn, så när jag var med ett av dem och minst ett annat stod/satt/låg på golvet eller i soffan (Alfred) och skrek så lyssnade jag bara inte. Jag börjar bli orolig för att de här stackars tjejerna inte kommer växa upp till trygga människor för att de tillbringat stora delar av sina barndomar med att sitta på golvet och gråta förtvivlat och titta på mamma som inte kom och tog upp dem... Men jag kan ju inte! Ibland krånglar jag upp båda i famnen samtidigt, men då blir det ett sabla vinglande och ihopbonkande av huvuden, så det är liksom inte en lösning några längre stunder. Alfred kunde jag ju ta hand om så fort han var ledsen, men med två små går det inte alltid direkt.

Såhär ser det ut så fort jag sätter mig i närheten av tjejerna. Varje gång. Det var lättare när de var inne i magen, kan man säga. ;) Här satt jag åtminstone bekvämt i soffan, men oftast är vi på golvet.

Men på den positivare sidan kan jag berätta att tvillingarna verkligen börjat samspela med varann. De tar mycket på varann - tyvärr råkar Lilly fälla Flora lite då och då för att hon är lite mer närgången, så ibland har Flora suttit och skrattat så hon nästan kiknat när Lilly suttit och petat på henne, men så slutar det med gråt när Lilly försökt klättra upp på Flora och gjort så hon ramlar bakåt och slår huvudet i golvet...
Det händer också ofta att den andra skrattar när jag, Christopher eller Alfred gör något roligt med den ena, och det är så gulligt. De tar också ofta leksaker från varann, men blir inte det minsta upprörda av det, utan när den ena tagit något från den andra, så tar hon bara tillbaka den, och sen blir hon av med den igen och så vidare - helt utan sura miner. När jag försöker ta en sked från Flora (som oftast försöker sno åt sig sin matningssked) så håller hon stenhårt i den, men när Lilly tar den från henne så släpper hon den snällt. Och tar lite senare tillbaka den igen.
När vi hade besök av Emil med familj körde de också ett tvåfrontsangrepp för att få tag på Arvids napp när han låg mellan dem på golvet. :) Det var nog inte medvetet samarbete dock, utan mer bara att båda var nyfikna på den samtidigt, men det var lite roligt - stackars Arvid hade inte en chans!
Så även om jag gnäller på mina barn just ikväll så tycker jag det är fantastiskt att se hur de utvecklas, och dessutom till så olika personligheter. Lilly är väldigt flirtig och utåtriktad mot andra människor, medan Flora är mer avvaktande - Lilly är jättelik Alfred i humöret när han var bebis (just nu i alla fall skrikig och amningsfixerad), men Flora är mer lik honom nu när han är försiktig och blyg och helst vill veta hur saker funkar innan han testar dem. Och jag älskar mina underbara ungar, även om de gnäller hål i huvudet på mig ibland...

Lyckat restaurangbesök

De senaste åren har vi varit och ätit på restaurangen Norra Hamnen 5 i Lysekil en gång per sommar, och det ville vi göra i år igen, så det var bara att packa in alla ungarna i bilen och ge det ett försök ikväll. Vi bokade bord till klockan 18, så det inte skulle bli för sent.

Jag hade bunkrat med smörgåsrån, middag (torsk med potatis och dill, eftersom vi skulle äta fisk - de har mest fisk på menyn, helt logiskt eftersom det ligger vid havet i Lysekil där fisken är typ som bäst), äpple i Umami Taste Teasers och vindruvor i en liten burk samt leksaker till alla tre barnen. Tjejerna fick börja med lite smörgåsrån medan vår väldigt trevliga servitris värmde deras mat.

Snygg-sambon och havsutsikten.

Jag och Alfred - rätt kass bild, men vi måste ju också få vara med. :)

Det blev inga kort på vår delade chark-förrättsbricka eller min uer med ramslöksrisotto, kräft- och gurk-ragu och syltade cocktailtomater, men däremot ett på min crème brûlée med fläderbärssorbet och jordgubbs- och fläderterrin - allt var väldigt väldigt gott.

Alfred var duktig och satt still och åt både sina pannkakor till varmrätt och glass till efterrätt, och kröp runt på golvet och lekte med sina leksaker, men ibland ville han ut och se sig omkring, så både jag och Christopher var uppe på takterrassen med honom i omgångar.

Här vilade han sig lite i baren, och jag fotade honom och min skugga.

Och i trappan ner hade vi fri utsikt på dem som satt under, och de hade fri insikt under min klänning...

Tjejerna var jätteduktiga och lugna och skrek bara när de fick nya blöjor och Flora lite på slutet när hon ville komma till mig (som var upptagen med Alfred och Lilly). I bilen hem däckade Flora...

... och Lilly. Här tycker jag man ser så tydligt att de är så olika! Eller?

När vi kom hem körde alla tre barnen skrikfest dock, men nu, några minuter före midnatt sover de i alla fall allihop. Vi blev visst kvar på restaurangen i nästan tre timmar, och sen tog det tjugo minuter att komma hem, så det blev sen läggning för dem alla.

Kaoskakan

På tal om mina amnings-sötsugsattacker har jag numera en "kaoskaka" i frysen. Det innebär att när allt är för jobbigt och barnen har skrikit för mycket så går jag och bryter av en bit av min kladdkaka med toscatäcke och tuggar i mig den fryst och så mår jag lite bättre. Den är gjord från ett recept jag råkade hitta på ica.se och första gången jag gjorde den blev den inget vidare, för man ska ta ut kakan när den gräddats halva tiden och smeta på ett toscatäcke, och eftersom kakan inte är färdiggräddad är den ju superkladdig och svinsvår att bre en trögflytande smet på. Men andra gången hade jag lärt mig av mina misstag (= att stora delar av kakan bara bestod av tosca eftersom jag hällde på för mycket på ett ställe och det rann ner och tog över hela kakan på sina håll) och hällde ut smeten över ett så stort område som möjligt och sen bredde ut det så försiktigt det gick. Bara ett litet tips sådär ifall du också blir helt sjuk av kak-längtan när du ser bilden på receptet... Mina ser för övrigt inte ut sådär, för jag kör med vanlig gammal cocos, och det går precis lika bra. Här är i alla fall Receptet med stort R.

En tripp till IKEA

Åh, jag har en massa saker jag tänkt skriva om, men jag hinner inte riktigt. Tjejerna somnar så sent efter en massa skrikande att jag inte har ro att skriva eftersom jag bör gå och lägga mig, och på dagarna hinner jag inte. Men jag har en massa utkast till inlägg där jag skrivit stödord, så nån gång ska jag väl hinna skriva klart dem - kanske.

Nu blir det bara ett snabbt inlägg om dagens utflykt till IKEA. Vi tog färjan Gullmaj över Sveriges enda fjord och åkte till IKEA i Torp utanför Uddevalla.

Alfred tyckte det var lite läskigt på"bilbåten", men han var åtminstone lika stilig som alltid.

På IKEA bestämde vi oss för att äta i restaurangen istället för att bara ta den sedvanliga korven efteråt. Lyxen i att man får en barnmatsburk när man beställer en vuxenlunch var ju inte fel, även om det blev premiär för burkmat för tjejerna och att de inte gillade den vegetariska lasagnen nåt vidare, och inte heller mango-banan-purén till efterrätt. Själv fick jag en "brygglunch" med varmrökt lax, skagenröra, potatis plus jordgubbstårta för 65 pix, och Christopher och Alfred åt köttbullar (och äppelpaj för pappan och pinnglass som ingick i det facila priset av 15:- för barnportionen för sonen). Galet billigt. Därför lyxade jag till det med en sallad för en tia dessutom.

Och tjejerna matchades fint med Me&I-haklapparna jag hittade hemma (vi måste fått dem i nån babypåse efter förlossningen, men det var Christopher som packade upp dem så jag hade helt missat dem tills nyss), som jag lagt som reserv i skötväskan, eftersom jag glömde silikonhaklapparna från Ullared som jag planerat att ha liggande i skötväskan.

Världens sötaste son tillsammans med nya mattan till stugan, barnpallen till badrummet och den extra Antilop-stolen vi behöver när Rebecca åker hem med sin. Utöver det köpte vi lite leksaker, lite kökssaker och skumbollar till mig och mina amnings-sötsugsattacker.

Barnflyttningslogistik

Läggdags för mig idag innebär att flytta på tre sovande barn. Alfred, som här i Lysekil medan Christophers syster är här med sina två barn, sover i andra änden av huset med Christopher (när de åker kommer Alfred och Christopher sova i rummet bredvid mitt), ville somna i min säng ikväll ("Jag FÅR plats!"), så han måste bäras iväg till sin säng (för han får tyvärr inte plats utan risk att ramla i golvet eftersom jag måste ha Flora och Lilly hos mig för amningen), Flora låg i en mjuklift i köket eftersom hon skrek så mycket när hon vaknade till i vardagsrummet där hon fick somna när jag lade Alfred i vår säng, att hon riskerade att väcka Lilly, som i sin tur låg i en annan mjuklift i vardagsrummet - efter att hon varit uppe i min famn en sväng då hon vaknat till. 

Nu håller jag just på att söva om Flora i sängen, och sen får även Lilly komma hit. 

Lilly har förresten varit orolig på nätterna ett tag, så det händer allt för ofta att jag måste slita bröstet ur munnen på stackars Flora för att lugna Lilly, eftersom Flora är lugnare och gärna tar nappen, vilket Lilly ofta vägrat på nätterna på sistone. 

Nu vaknade Lilly, hör jag, så dags att slita loss Flora och ta emot Lilly från Christopher...

8 månader idag!

Idag blir Flora och Lilly 8 månader!

Jag har inte lyckats ta nån bra bild på dem än idag, så de här får duga. 

I köket i Lysekil

Och på stranden. 

Jag testade en ny maträtt till dem idag: köttfärs med broccoli, morötter och makaroner.

Jag smaksatte med vitpeppar och franska örter, men tyckte att det blev extremt smaklöst, fast tjejerna gillade i alla fall första lilla smakportionen. Det gick inte att få purén slät, men nu är de ju åtta månader, och då ska man kunna börja ge mat med bitar i, och det gick ju bra när vi provade idag. 

Bekräftelse från experter

Under mina promenader nu för tiden lyssnar jag ju på podcasts, och jag har hittat några olika som jag gillar. Favoriten är ju Pampers Barnvagnspromenader med Louise Hallin, tätt följt av P3 Dokumentär, och så fick jag också tips om Kropp & Själ på P1.
Där hittade jag ett avsnitt som hette "I huvudet på en baby", där de pratade med några experter; en barnöverläkare och en psykoterapeut, tror jag det var, och berättade om forskning på barns medvetanden nu och förr, plus att de var på en babyrytmik-timme och pratade med en rytmikpedagog (tror jag hon kallade sig) och några föräldrar. Och sen frågade de experterna vad de tyckte, om det var bra och viktigt att gå på såna där aktiviteter med små barn.
Jag personligen har i stort sett aldrig gått på några som helst aktiviteter med mina barn - med Alfred var det mycket för att han var så oerhört skrikig att jag inte riktigt vågade mig ut bland folk (var annars lite sugen på babysim), och nu med tvillingarna är det dels för att det är ett så stort projekt att göra saker ensam med två små barn och också att jag själv inte är särskilt intresserad av att umgås med folk som jag inte känner. Apropå det hittade jag igår ett superkul blogginlägg som visar ungefär hur jag känner mig bland främlingar: på Supermom. :)
Hur som helst: av de här två experterna fick jag en liten klapp på axeln om att det är helt okej, och det var så skönt! De sa kort sagt att nej, små barn är "primärt inte intresserade av kompisliv", aktiviteter som babyrytmik och öppna förskolan ger mest till föräldrarna, inte till barnen. Yay, då slipper jag gå till öppna förskolan utan att ha dåligt samvete!
Och härom dagen fick jag ännu lite mer bekräftelse, från min kära Louise Hallin i senaste avsnittet av Barnvagnspromenader (avsnitt 18). Där var det en mamma till en 3-månaders som undrade om hon borde införa rutiner för honom snart istället för att fortsätta som hon gjorde med att låta honom äta och sova när han visade att han behövde det. Louise sa, vilket jag var beredd på, att det var alldeles lysande som hon gjorde, att hon var lyhörd för vad hennes barn behövde, och det var ju det allra bästa för honom. Då frågade programledaren Tove (min exkollegas sambo, och mamma till deras tvååring) om det ändå inte är bra med rutiner, för det är ju det alla säger? Och så lade hon till att hennes dotter alltid har strulat med sömnen, så då sa alla hon kände att hon måste införa rutiner runt läggningen och hålla stenhårt på dem. Louise frågade då stillsamt: "Blev det nåt bättre då?", och jag hörde hur Tove inte riktigt var beredd på det, men då fick erkänna att "Neej, bara väääldigt marginellt". Så det är samma sak där: rutiner är till för föräldrarna, inte för barnen. En del föräldrar behöver det för att få ihop sina liv, och då är det helt okej, föräldrarna behöver ju också må bra, men om man har en normalt välfungerande familj där barnet är helt och rent och får mat varje dag och får somna på samma ställe på kvällarna (att somna på andra ställen ibland är heller ingen fara) så räcker det alldeles utmärkt. Som Louise sa: vi svenskar är som regel väldigt strukturerade, så vi har rutiner i våra liv även om vi inte tänker på det som så, och även om man inte inför speciella strikta rutiner för barnens mat och sömn, det är inga problem. Och jag blev så glad, jag älskar när jag får höra att det vi gör som föräldrar är rätt, även om vi inte gör som många säger att man bör göra.
Så nu tänker jag inte ha dåligt samvete för att vi inte har fler rutiner heller, för våra barn mår bra och utvecklas och är glada som vi har det nu - yay!

UV-tältet

Hade visst glömt lägga upp bilden på premiären av UV-tältet jag köpte i Ullared. Eller första premiären blev kort, för Flora blev rädd när det fladdrade för att det blåste kraftigt, så vi fick göra en nypremiär nån dag senare, och då gick det bra. Vi lade dynor i botten så det skulle bli skönare att sitta på altanen, och så länge tjejerna satt ensamma trivdes de bra där, men så fort jag satte mig hos dem skulle de börja klättra på mig och då var det svårt att få dem att hålla sig i skuggan. Men för 140:- tycker jag ändå det var en rätt bra grej att köpa.

Saker som växer

Under avdelningen "konstiga saker som hänt min kropp efter tvillinggraviditeten" kan nu läggas till att mina vårtgårdar vuxit. Jag såg det i badrumsspegeln igår kväll och blev rätt så förvånad. Jag har kanske läst nån gång att sånt kan hända, men det hände inte efter min första graviditet, så ganska konstigt är det ju ändå.

Och vårtgårdar. Alltså detta vidriga ord. Det kan inte upprepas ofta nog att bröstvårtor och vårtgårdar är så hemska ord som måste uppfunnits av nån elak kvinnohatare. Vårtor är äckliga, tuttknoppar (som jag kallar dem) är härliga. Punkt. 

Samspel

Tjejerna har börjat samspela mer och mer med varann! Det här hände efter middagen idag (och höll på en bra stund). :)
Notera gärna att Lilly börjat lära sig spela på läppen i början av filmen! Hon drar hela handen över hela ansiktet, så det är mycket saliv involverat än så länge. :) Jag brukar spela lite på tjejernas läppar när jag tvättar deras ansikten efter de ätit, för de hatar att bli tvättade, men gör jag så står de åtminstone ut med eländet. Och nu vill Lilly tydligen testa själv också.

"Man får åka ifrån mig"

Idag har vi åkt till Lysekil, med en extremt fullpackad bil - det är helt sjukt vad vi släpar med oss grejer med barnen alltså. Christopher köpte förresten en bred tvillingvagn när han och Alfred var i Stockholm, tror jag inte jag sagt - en begagnad Teutonia för 1100:-, men det fanns inte en chans att få med den ner hit, för den tog för mycket plats i bilen så de hade inte kunnat få med sig allt annat vi behövde också. Så jag får vänta till i höst med att prova den, tyvärr.
Anyway, strax efter vi kom fram kom även Christophers syster med sina två barn (Linus, snart tre år och Moa, 9 månader), och Alfred började leka med Linus, så när vi skulle åka och handla mat sa han att han inte ville följa med. Och sen lade han till: "Jag blir inte ledsen. Man får åka ifrån mig."
Och det gick. Vi har alltså ett barn som kan uttrycka sig så bra, och som vi dessutom kan åka ifrån ett par timmar helt oplanerat och han klarar sig med andra människor. Helt galet. Tur att vi har två till som behöver oss ett tag till... ;)

Dagsuppdatering

Emil & co kom hem med Arvid strax efter jag skrivit igår kväll, och det var tredagarsfeber, vilket vi misstänkte, eftersom han mådde förhållandevis bra trots sin höga feber. Han hade faktiskt haft lite feber redan kvällen innan, men den gick ner, så vi hade inte tänkt så mycket mer på det. Men de tog tester på sjukhuset och sen fick han febernedsättande, och redan under natten blev han bättre. Tredagarsfeber ska dock vara väldigt smittsamt, så om 5-10 dagar kan vi nog förvänta oss att Flora och Lilly kan bli febriga. Men jag läste på 1177.se att nästan alla barn får tredagarsfeber mellan 6 månaders och 2 års ålder, men många får det så lindrigt att man knappt märker det, och sen är man immun, så det är väl lika bra att få det avklarat. Men när jag frågade om det i tvillinggruppen så visade det sig att det var ganska många tvillingpar där bara den ena fått det, så vi får se hur det går.
Båda tjejerna somnade vid 20-21-tiden idag och har inte vaknat än - de brukar sova en halvtimme eller så runt 21 och vakna igen och somna om vid 23-24-tiden, men nu är klockan halv elva och båda sover. Jag undrar om det innebär att vi inte får vår sköna sovmorgon till halv nio-nio som vi brukar..? Eller om de kör det där att de vaknar samma tid varje dag oavsett när de somnat, som många barn gör. Jag hoppas på det. Men det är väl säkrast att jag lägger mig snart ändå.
Jag var ju förresten lite orolig att Alfred skulle rata mig för att vi var ifrån varann i fem dagar förra veckan. Jag märkte inget särskilt de första dagarna när de kom tillbaka, utom att han kanske inte ville pussas lika ofta som förut, men det kan ju gå i perioder. Men ikväll var det min tur att lägga honom, och allt var ganska frid och fröjd, bortsett från att han tog väldigt god tid på sig att slappna av, och en stund efter att jag hade fått gå ner från vinden där vi sover så ville han istället att pappa skulle komma upp till honom... Så något är det ändå, men jag hoppas det går över. Det gjorde tydligen inget att jag fick tvillingar som tog det mesta av min tid, men att vara borta i fem dagar; där gick gränsen.
Idag har jag fruktansvärt ont i min vänstra arm - jag kände det direkt när jag vaknade i morse, och det är för att jag ligger och ammar större delen av nätterna, och då måste jag ha den nedre armen rakt ut över barnets huvud, och i natt fick min vänstra arm uppenbarligen nog. Tyvärr har jag haft exakt samma smärta tidigare; först i vänster arm, och när det gick över efter ett drygt halvår (!) så gick det över i höger arm istället och höll i sig i flera månader. Jag gick till både sjukgymnast och kiropraktor för det och fick akupunktur, TENS-stötar och massage, men inget hjälpte, så nu är jag rädd att det kommer hålla i sig i månader igen. Det vore extra jobbigt nu eftersom jag måste bära barn så ofta, och det gör så sabla ont att det känns som att en kniv skär in i armen så fort jag lyfter eller vrider den, även om jag inte bär på någon. Så jag hoppas hoppas hoppas att det går över fortare den här gången, men det är väl kanske tveksamt eftersom jag måste fortsätta ligga sådär på nätterna.
Och imorgon åker vi till Christophers stuga i Lysekil i några veckor. Jag är lite orolig för hur det kommer gå, för Christopher måste jobba en del, och där har vi ju inte min mamma till hjälp med avlastning och matlagning och disk och sånt, som vi har här i Kärra, och dessutom inga vänner eller släktingar som Alfred kan leka med, så där är vi (och ibland då bara jag) ensamma med tre barn som måste stimuleras non-stop. Men fördelen är förstås att om det blir för jobbigt kan vi ju alltid åka tillbaka hit i förväg. Fast vi ska väl klara att ta hand om oss själva, men nån direkt semester blir det inte förstås.

Det klappas, klättras och ålas!

Nu kan Lilly klappa händerna, och Flora kan klappa med en hand mot någon annans.

Båda klättrar på mig så fort jag är inom räckhåll och ställer sig upp, och Lilly har börjat åla sig bakåt på mage. Flora rör sig inte så långt än, men båda kan stå i krypställning korta sekunder, och Flora kan nog börja åla när som helst också. Hon är lite försiktigare och brukar börja med saker någon dag efter att Lilly lärt sig bemästra dem.

Det händer en massa nu, och jag har säkert fler bilder, men just nu är det jättesent och vi har haft en hektisk dag med en dramatisk kväll: min vän Emil med familj är ju här, och vi har varit på stranden, åkt och ätit glass på Tre Toppar i Träslövsläge och sen plockat jordgubbar, och efter middagen upptäckte de att deras 6 månader gamle son Arvid hade 40,5 i feber, så de fick åka till akuten. Jag väntar på besked om det går för honom, men vi måste nog gå och lägga oss snart, fast jag räknar med att Emil sms:ar när de vet mer.

Roliga unge

Sent ikväll när Alfred äntligen somnat och Flora och Lilly skrikit mest hela tiden under läggningen så satte jag mig i soffan och dubbelammade dem för att lugna ner dem snabbt (vi fick besök ikväll av min vän Emil med fru och två små barn, så skrikandet var inte optimalt med två andra barn som försökte sova).

Flora krafsade Lilly i huvudet - hennes hår har börjat växa lite, så Flora fick bra grepp - och Lilly blev ledsen. Jag småskällde på Flora och sa med lite arg röst att hon inte fick göra så. Då tittade ungen upp på mig, log stort och vinkade med ena handen, svinnöjd! Bra tillfälle att premiärvinka, tyckte hon. :)

Tittut

Vad händer där framme?

Fyra år sen igår

Glömde skriva igår att det då var fyra år sen våra liv (mitt och Christophers) förändrades totalt, då jag tog ett graviditetstest som visade positivt för Alfred!

Den äldsta bilden jag har kvar på honom i mobilen nu - 11 månader gammal. 

Alfred är tillbaka!

Planen efter vår vecka isär var att Christopher och Alfred skulle åka från Stockholm idag vid lunchtid och komma fram hit till Kärra framåt kvällen - men igår kväll vid sjutiden ringde de och jag hörde att de var i bilen. Christopher bad Alfred berätta vad de skulle göra och Alfred sa "Vi ska på kalas nu!", men Christopher sa nej. Alfred sa nåt annat som jag inte hörde, men det blev nej från pappa igen. Då sa han "Vi ska åka Kärra nu!"! Christopher hade ljugit för mig tidigare på dagen fast han redan bestämt att de skulle åka på kvällen, och jag blev så glad att jag fick tårar i ögonen. 

Anledningen till att han bestämt det var rätt sorglig dock: varje morgon vid lämningen på förskolan hade Alfred velat sitta ensam på en liten bergknalle istället för att leka med sina kompisar, och fröknarna hade sagt att det märktes på honom att nåt inte var som vanligt hemma. Så på fredagsmorgonen hade Christophers hjärta inte klarat det längre, så han bestämde att Alfred måste få vara med hela sin familj snarast. 

Så 00.40 inatt kom de fram, och en mycket trött liten pojke lät sig kramas och pussas av mig en stund tills han fick nog och somnade om. 

Och Flora och Lilly blev jätteglada när de vaknade i morse och fick se pappa och storebror, så allt var frid och fröjd. 

På dagen idag har jag varit mest med Alfred och Christopher mest med tjejerna, och så har vi också varit och hälsat på en grannfamilj här med tvillingtjejer på 2 år, en son på 3,5 och en storebror till på 6-7 nåt - tyvärr kommer de inte vara här samtidigt som vi nåt mer i sommar, men det kommer fler somrar då barnen kan leka ihop. 

Nu har jag nyss lagt Alfred, och får erkänna att jag, trots att jag varit ifrån honom i 5,5 dygn, ändå redan blev irriterad på honom när han krånglade och skulle dricka vatten hundra gånger, inte lyssna när jag läste bok och absolut skulle byta nattblöja fast den var nästan torr. Dålig mamma! Men åtminstone en mamma med hela sin flock samlad igen. 

"Mamm!"

Den här lilla utsikten mellan mina ben sa just "Mamm!" och tittade väldigt förväntansfullt på mig. Hon (Lilly) verkar ha märkt att jag reagerar väldigt positivt när hon säger så, så det här ska det nog bli ordning på snart. :)

Åmande

Det här är Floras standardställning i mitt knä nu för tiden. 

Båda kravlar runt och åmar sig och klättrar på mig som små söta apor, och det är helt galet allting. Jag som alltid har sagt att de gärna får vänta länge till innan de börjar krypa (åt varsitt håll) börjar nog ändå tycka nu att de får börja krypa, för alla blir bara frustrerade av det här. Gåstolen hjälper lite åtminstone, men inte tillräckligt. 

Idag har de till på köpet varit gnälliga stora delar av tiden, men igår var de glada typ hela tiden och de är inte mammiga alls utan de trivs bra med mormor, som tur är. 

Nu håller båda på att få totalspader här, så jag måste sluta.

(Knas-Blogger i mobilen publicerade det här inlägget före gårdagens, väldigt märkligt... Men nu tror jag att jag lyckats flytta det rätt.)

Ullared!

Idag åkte vi till GeKås i Ullared (jag, mamma och tjejerna)! Det var rätt så fullt på parkeringen, men inte för fullt därinne, och det var inga problem att få två kundvagnar med babysits. 

Vi hade varsin sele också så vi skulle slippa ha med vagnen i mammas lilla cabriolet, och det gick bra att alternera kundvagn och sele. 

Jag hade skrivit en lista med saker jag skulle titta efter, och höll mig hyfsat till den och slängde bara i lite extra soppåsar och schampo och några småsaker till. Eller förresten, en gul regnkappa kanske inte räknas som en småsak..? Fast när den bara kostar 199:- gör den nog det ändå. 

Annars var det mest grejer till barnen jag var ute efter, och främst då till tvillingarna. 

Det blev bl.a. några olika varianter av haklappar, ett par flaskor med mjuk pip för vatten, ett UV-tält, hörselkåpor, ett par bollar och en gåstol att dela på. Jag hade frågat i tvillinggruppen om folk tyckte bu eller bä om gåstolar, som jag själv alltid varit skeptisk till, men nu när båda tjejerna envisas med att alltid vilja stå upp tänkte jag att det kunde vara bra eftersom det är nästan hopplöst att hålla i dem stadigt båda två samtidigt. Några som kommenterade älskade gåstolar, några tyckte det var förkastligt, så jag kompromissade och köpte bara en att dela på, så är det ingen större risk att de sitter för länge och pajar sina möjligheter att lära sig gå. ;)

Och första testet var lyckat: de tyckte det var superroligt att sitta och leka med lekbågen, och sprattlade sig lite försiktigt fram och tillbaka. 299:- var den lätt värd. 

Till Alfred köpte jag en håv, en lampa och ett verktygsset. Jag har redan glömt vad jag köpte mer, förutom lite rotfrukter och äpplen (halva normalpriset på Granny Smith!) på den numera enorma livsmedelsavdelningen - eller jo: lite trosor och ett par bikinitrosor till mig och några chokladbitar vid kassan kommer jag ihåg också. Och svenska jordgubbar utanför. Och en keramisk stekpanna också ju! 1890:- handlade jag för totalt därinne - jag är väldigt prismedveten, och en hel del saker där är faktiskt inte billigare än i vanliga affärer, men mycket är ju billigt förstås. Men att jag har bra koll på priser gör åtminstone att jag inte går helt bärsärk i shoppandet, även om nästan 2000:- är rätt illa ändå. 

Sen hittade jag ett par sandaler i en sko-outlet mittemot GeKås som var enkla, bekväma och snygga och lite för dyra (450:-) - jag har alltid oerhört svårt att hitta sandaler och kan inte förstå varför det ska vara så omöjligt att hitta stilrena och bekväma sandaler till ett bra pris. Alltid är det nåt fel: kardborrband, glitter, för många konstiga remmar, klackar, för hårda platta sulor eller nåt annat dumt. Galet. Men idag hittade jag i alla fall ett par ljusbruna med lagom många remmar och en lagom stunsig sula. Och så hade de supersöta Kavat-stövlar till barn för 299:- men de var för stora, så det får vänta nåt år. 

Sen lunch och sen fika hos min morbror Nisse och hans sambo Eva, som har stuga i närheten och ville träffa tjejerna. Och på vägen hem blev det soligt igen efter en regnig och mulen dag: perfekt!

Nu har vi precis fått båda tjejerna att somna - klockan 23.54! - så det är dags att gå och borsta tänderna. God natt!

För ett år sen och idag

Idag för ett år sen var jag på mitt otroligt efterlängtade rutinultraljud - jag hade nojat nåt så oerhört och tänkt att allt bara inte kunde gå väl när jag var gravid med tvillingar. Men nu sitter jag här med mina fantastiska små töser!

Vi har en totalt ljuvlig dag med 25 graders värme, 20 grader i havet och en lagom bris, och trots att Lilly fick feber i natt så mår hon bra och är pigg och glad och har matlust. Så imorgon drar vi till Ullared och köper grejer till tjejerna, som vi egentligen planerat för idag. 

För ett år sen såg de ut såhär:

Helmatchad dag

Idag har vi kört helmatchat: på dagen sjöflickor...

och till läggdags: molntöser.

Jag matchade också på dagen i en blåvitrandig marin-ig klänning, men det fastnade aldrig på kort. Pyjamasarna var Alfreds; vi köpte två för de var så söta. Passar ju bra nu, helt oplanerat!

Ma-ma

Lilly har börjat säga ma-ma - jag vet ju att hon inte vet vad det betyder, men oh så fint det låter!

Hon har sagt da-da och dla-dla länge, och på sistone har hon också sagt mam och mem när hon velat ha bröstet, och nu har hon utvecklat det till ma-ma. Hon säger det faktiskt oftast just när hon tittar på mig, så antingen har hon kanske kopplat betydelsen eller så är det bara för att jag uppmuntrar henne så mycket när hon säger det. 

Jag tyckte att Flora sa sitt första da-da med en sked i munnen just när jag skrev det här, men jag är inte säker. Men jäää sa hon i alla fall precis! Och sen väste hon som vanligt. :) Och nu sitter hon och gör pruttljud, så hon tränar munnen i alla fall. 

Och Lilly började klappa händerna i helgen, och båda har vinkat några gånger vid rätt tillfällen; Flora med hela armen och Lilly genom att öppna och stänga handen. 

Ansvaret

Jag tänkte härom dagen på vilket ansvar jag har nu, som mamma. Det är ju inte klokt att tre små barn är helt beroende av mig (och sin pappa) för sin överlevnad och välfärd - jag! En gammal popnörd, som visserligen nog alltid varit ansvarsfull, men ändå bara haft skivor, foton och några japanska pryttlar som det viktigaste att ta hand om. När någon av tjejerna gråter, och jag kommer fram och de sträcker upp sina små armar mot mig och tystnar och kanske till och med börjar le bara av att ha fått komma till mig... att de verkligen tycker att jag är det bästa som finns i hela världen. Det är inte klokt vad det är fantastiskt och galet på samma gång.
Alfred tycker visserligen ibland att hans Duplo-Dusty (från filmen "Flygplan"), Isadora på förskolan och Dora och Diego på Netflix är det bästa som finns i världen, men i övrigt ligger jag rätt bra till, och tjejerna är förstås förtjusta i pappa, Alfred och mormor också, men det är ändå jag som är viktigast för dem nu.
Idag åkte förresten Christopher och Alfred hem till Stockholm för en knapp veckas jobb och förskola innan de kommer tillbaka hit på lördag igen. Det blev så. Jag hade väntat mig att Alfred skulle gråta och skrika och inte alls vilja åka härifrån och inte alls skulle vilja lämna mig, men han var stencool och sa bara "jag vill åka till Stockholm nu" och brydde sig knappt om att säga hej då ens. Jag tror att det var mycket för att hans favoritsysslingar Maja och Kasper åkte hem till Borås idag också, men jag blev ändå förvånad. Men halvvägs hem hade han tydligen börjat prata om att åka tillbaka, och när vi pratade på Facetime när de kommit hem sa han att jag "måste komma nu". Men jag hade åtminstone spelat in en liten film på Christophers telefon där jag sa att jag älskar honom och lite annat, så jag hoppas den kan hjälpa lite när han saknar mig.
Nu har jag precis fått både Flora och Lilly att somna om i sängen uppe på vårt sovloft, så jag ska försöka sova också.

Dagen efter

Dagen efter dopet (och idag, och dagen innan dopet...) vaknade vi upp till det här: sol och i stort sett vindstilla. Tack vädret för den osannolikt usla timingen. Men det blev ju bra ändå, som tur var. 

Och den här underbara lilla killen trivdes så bra i skjorta och fluga att han ville ha på sig det även dagen efter. 

Dopet!

Dopklänningarna åkte på! Min systerdotter Stella hjälpte till, och Flora var mindre road än Lilly.

Liten fotosession före.

Hela familjen samlad inför ceremonin. Nästan enda kortet vi lyckades få med Alfred på - rätt så motvilligt, ser det ut som.

Gudmor Jennie, gudmor Nina, mormor, Stella, Flora och jag. (Och familjen Hansbys vän Carina längst till vänster.)

Planen var att jag skulle hålla Flora, eftersom hon väger lite mindre, men Lilly blev ledsen i början, så vi bytte. Men det gick ju bra det med. Här tränade Lilly på att klappa händerna med mig, medan Flora höll lite på syrran som stöd när prästen pratade.

Välsignelsen, där prästen Hasse, föräldrarna och faddrarna höll på barnens huvuden. Båda tjejerna tyckte det kändes mycket konstigt och försökte komma undan.

Alfred skulle hälla upp vattnet, men ville inte göra det utan hjälp av sin favoritsyssling Maja. Och tillsammans gick det ju hur bra som helst!

Flora Bella Margit fick vatten på huvudet, och var så duktig och sa inte ett pip.

Och här visades hon upp för alla närvarande.

Lilly Viva Helgas tur! Hon blev lite ledsen, så jag fick peta in nappen i munnen på henne.

Stella tände dopljusen och lämnade över dem till faddrarna.

Nu var det klart, och en liten nydöpt Lilly hade somnat i mammas famn.

Fika!

Och den fantastiska tårtan med en lilja överst på tårtan med hallonmousse och färgglada blommor på den undre med stracciatellamousse (och båda hade även citronmousse).

Vi hann inte öppna presenterna förrän alla gäster utom tre hade gått hem, för det var så trångt i vardagsrummet med alla bord och stolar och människor så vi hann knappt ens hälsa på alla. Fantastiska presenter fick flickorna! Men dem berättar jag mer om sen, när jag inte är så hemskt trött och vill gå och lägga mig.

Som Alfred gjorde i pappas knä under presentöppningen. Båda tjejerna däckade direkt efter ceremonin, och Flora sov igenom hela fikat också - Lilly var med en stund och hälsade på lite folk. Men alla var eniga om att de var jättefina och att de dessutom skötte sig exemplariskt under själva dopet.

Åh, jag höll på att glömma: jag och Christopher läste en så fin dikt under ceremonin, som jag hört på andra dop, men som jag ändrade till pluralform eftersom vi ju har tre barn. Här är den:

Så kom ni då till oss ni älskade barn,

och grep våra hjärtan med kraft.

Med ens fick allting mera mening,

långt mer än det någonsin haft.

 

Ni ler så ni strålar, era själar lyser klart,

Ni fångar all ömhet omkring,

små fötter och fingrar, er hud och er doft

så underbart skapat allting.

 

Era liv skall vi följa och finnas för er

och dela er glädje och sorg.

När skuggorna hotar ert solsken,

så är vi er tryggade borg.

 

Idag vill vi visa för vänner och släkt,

de gåvor vi fått att bevara;

Tre barn att få älska och skydda från ont,

en lycka för stor att förklara.