Tre barn...

Det är fortfarande folk som frågar oss om chocken har lagt sig - dvs chocken att få veta att vi väntar tvillingar. Och ja, det har den väl på ett sätt, men också nej. Det dyker hela tiden upp nya saker att oroa sig för, tycker jag.

Som igår, småsaker, men ändå: det tog oss en evighet att ta oss iväg till stranden för vi skulle dels äta frukost och göra oss i ordning, dels smörja in oss själva och en motsträvig unge med solkräm och sen packa alla grejer vi behövde, och under hela tiden höll Alfred på att tjata huvudet ur led om att vi skulle gå. Hur besvärligt kommer det inte bli med tre barn?

Och sen vid middagen där Alfred som vanligt inte satt still i mer än fem minuter och sen började dra i mig och säga "mamma ölja med!" och skrika när jag ville äta färdigt först, plus att han har börjat kasta iväg sina bestick (och ibland sin mat) när han tycker att han ätit färdigt. Vi kommer ju inte få äta en måltid i lugn och ro på sådär minst tre år till. 

Det kanske inte hade gjort nån större skillnad om vi bara fått ett barn till, men det blir ju inte direkt lättare med två, tänker jag. Ibland undrar jag ju om vi inte bara skulle stoppat vid ett, men det är ju lite sent påtänkt nu. :)