Det där jag skrev igår om att jag lyckats hålla nojigheten stången - det sket sig idag. Igår kväll rörde sig tvillingarna inte alls lika mycket som de gjort de senaste kvällarna, så när jag vaknade till på natten och hade en sammandragning och sen vaknade på morgonen av ännu en sammandragning och så lägger vi på det att jag hade ont i nedre delen av magen av och till under större delen av dagen plus att jag kände väldigt lite rörelser hela dagen: japp, då var oron där igen. Jag har ju struntat i att ta den där antibiotikan som jag fick utskriven i förra veckan, eftersom läkaren sa att jag kunde avvakta så länge jag inte kände några symptom. Men när det nu gjorde ont i nedre delen av magen och jag hade flera sammandragningar i förmiddags så ringde jag till min MVC hemma efter lunch, men då fick jag bara en telefonsvararröst som sa att eftermiddagstelefontiden var stängd tills vidare på grund av sjukdom (eller semestrar, gissar jag spelar in också). Tänkte först att jag kunde vänta med att ringa till imorgon, men när vi ändå skulle in till stan för ärenden tyckte jag att kunde hämta ut antibiotikan på apoteket så jag har den ifall de tycker imorgon att det vore en bra idé att ta den. Men jag kände mig helt dyster och nedstämd hela dagen, och när klockan var fem i fyra och det började göra ont nere i magen igen så ringde jag till MVC här nere istället - jag tänkte först att det verkade lite jobbigt eftersom de inte ens sett min journal än, men insåg att jag hellre drog hela historien än att noja mig igenom hela kvällen. Och jag har skrivit det förr, men det tål att skrivas igen: barnmorskor är ju underbara! Barbro, som hon hette, frågade var jag befann mig just då, och jag var bara fem minuter från MVC, så hon sa: "Kom in, så tar jag hand om dig." (jag tror de stängde klockan 16)
Så vi körde direkt dit, och hon skickade in mig på toa för ett urinprov - visserligen hade det bara gått en timme sen jag var på toa sist, men hon tyckte att hon kunde testa ändå. Christopher och Alfred satte sig i väntrummet, där Alfred hittade en docka och en leksakspipmugg och började direkt ge dockan att dricka - han kommer bli en utmärkt storebror. :) Barbro kom tillbaka och sa att det provet inte visade några spår alls av urinvägsinfektion, så hon tyckte definitivt inte att jag skulle ta nån antibiotika nu. Vi ska göra ett nytt test på min riktiga tid på torsdag för säkerhets skull dock - den där GBS:en kan ju tydligen komma och gå lite som den vill. Jag tackade så mycket, och tillade att jag tyckte att flickorna rört sig mindre än vanligt idag och undrade om hon möjligtvis hade tid att lyssna lite snabbt på dem..? Och återigen: barnmorskor alltså. Aldrig att nån säger "äh, men sluta sjåpa dig", utan alltid istället medkännande "jamen det är väl klart att du blir orolig"och trots att hon egentligen skulle gå hem plockade hon fram hjärtljudslyssningsapparaten och jag fick lägga mig på en brits. Och visst hittade hon båda tösernas hjärtan och båda lät så fint så.
Sen gav hon mig ett kort med numret till förlossningsavdelningen på sjukhuset ifall det skulle vara något på jourtid.
Och nu på eftermiddagen/kvällen har jag inte haft lika mycket ont längre, och inga sammandragningar heller, så det kanske mest var nån sorts inbillningssjuka som jag oroade mig fram till. Nu hoppas jag i alla fall att jag kan låta bli att vara orolig igen fram till tiden på torsdag när vi ska till MVC igen utan stress.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar