Här var det en läkare och inte en barnmorska som gjorde ultraljudet, Charlotte tror jag hon hette, eller om det var Charlotta, som var supertrevlig och glad. Hon sa att under de tio år som gått sen hon började jobba med det här hade hon mätt så många tvillingar, men hon hade aldrig fått vara den som fick ge beskedet att det var tvillingar, vilket hon tyckte var lite märkligt.
Jag bad henne dubbelkolla så att även hon tyckte det såg ut som två flickor, så vi inte skulle behöva komma på nya namn, och jodå, när hon började titta på "ettan", som är Lilly, så såg hon definitivt en snippa, men när hon kom till Flora så tyckte jag innan hon sa nåt att det var nåt som såg misstänkt mycket ut som nåt som putade ut, och när hon tittat lite så sa hon att hon blivit lite förvånad först innan hon insåg att Flora låg med båda händerna nere i skrevområdet, och det var fingrar hon sett först, men sen såg hon definitivt en snippa. Så nu tror jag vi kan vara helt säkra på att det är två flickor! Vi fick dessutom se en perfekt liten hand med fem fingrar, så nu vet vi i alla fall att fem av fyrtio fingrar/tår är som de ska. :)
Hon gjorde sina mätningar, och såg direkt att Lilly är lite mindre än Flora, och det har hon ju varit hela tiden, så det var inte någon överraskning. Men båda rörde sig så fint, båda hade ordentligt med fostervatten och allting såg alldeles utmärkt ut, sa hon. Jag frågade hur man bär sig åt för att kunna säga vad foster väger vid ultraljud, eftersom jag läst om andra som gjort tillväxtultraljud, och hon förklarade att de mäter skallen, magen och lårbenen från två olika håll, och så matar man in det i datorn och så räknar den ut, så när hon var klar med sina mätningar så gick vi och satte oss vid datorn. Jag hade förresten frågat om vi kunde få någon bild, men hon sa att det är svårt att få bra bilder när de är såhär stora, för man ser bara delar av dem nu, fast hon försökte få fram en profilbild på Flora men fick inte till det tillräckligt bra, så det blev tyvärr inga bilder idag.
När hon började knappa in i datorn så sa hon lite som en bisats "Så det var IVF ja", och vi blev båda mycket förvånade och sa nej, det var det inte alls. Charlotte blev lite förvirrad, för det var en liten ruta för IVF-befruktningsdatum ikryssad, och ingen av oss förstod vem som bockat i den, men till slut sa hon att hon kanske råkat komma åt den av misstag. Eller så kanske det var någon som gjort det när de förde in min journal här nere. Anyway: hon bockade ur den och så var allt rätt igen.
Sen förde hon in resultaten från mätningarna, och kom fram till att Lilly låg på -17,9% och Flora på +11%: Lilly väger 796 gram och Flora 1073. Här blev jag lite nervös, för jag tyckte det lät som en väldigt hög procentsats på Lilly att ligga under, och Charlotte sa att vid 15% brukar man göra tätare kontroller (varannan vecka istället för var fjärde), men hon tyckte inte att det fanns någon anledning till det i det här fallet, eftersom allting såg så bra ut ändå, men om jag ville kunde jag gärna få en ny undersökning om två veckor. Jag försöker ju (och lyckas ganska bra) med att inte noja så mycket längre, men en extra undersökning kändes ändå skönt när jag fick chansen, så vi bokade in en ny tid om två veckor.
Jag frågade vad man gör om något av barnen fortsätter växa för lite, och hon började berätta om alla kontroller och uppföljningar man gör (tätare ultraljud, mäta blodflöden osv), men uppenbarligen är det ju inget man faktiskt kan göra för att få barnet att växa bättre, förutom att inte röka (check), inte träna alltför hårt (haha! träna! jag har knappt rört mig sen jag blev gravid) och inte stressa för mycket (check). Men hon visade på kurvorna att båda ändå ligger inom normalintervallet (Lilly lite över undre strecket och Flora lite över mittkurvan), så hon var "inte det minsta bekymrad" (ordagrant).
Men det verkar som att vi har en "lilla Lilly" och en "stora Flora", som Christophers syster konstaterade sen.
Just ja, Charlotte frågade om vi tänkt oss att föda vaginalt, eftersom hon såg mitt snitt-ärr, och jag berättade att vi ska få komma till Huddinge förlossning i vecka 32 och se vad de säger, men att vi väl hoppas på en normal förlossning. Hon sa att man har börjat se ganska tydligt att barn som utsätts för stressen och bakterierna (mammans bakterier som de får vid vattenavgången) vid en normal förlossning - även om det bara är en vanlig förlossning som slutar med akutsnitt - får mindre astma och allergier och rent allmänt verkar må bättre än de som bara plockas ut vid ett planerat snitt. Och det var ju ungefär det jag fick veta när Alfred behövde komma ut med snitt, och just därför hoppas jag på att slippa ett planerat snitt den här gången också, även om jag faktiskt börjat tycka att det vore ganska enkelt och smidigt med snitt. Men nu låg Lilly med rumpan neråt (och Flora på tvären), fast hon har ju än så länge både tid och plats att vända sig, så jag hoppas på det bästa. Men om det skulle vara så att det måste bli snitt så får vi ju ändå hoppas på att de kommer må bra ändå - förlossningen kan ju inte vara enda orsaken till hur barn mår sen, tänker jag. Alfreds kusin till exempel, har varit oerhört mycket mer sjuk under sina första nästan två år än Alfred, trots att han föddes vaginalt utan komplikationer. Nåväl, det är ju inget annat jag kan göra än att vänta och se.
Det var väl det hela, tror jag - lång rapport!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar