Det är märkligt ändå hur fort jag vänjer mig vid saker och ting. Ibland tycker jag ju att min mage är enorm, men ibland tycker jag att den inte är så värst stor. Nu såg jag just en bild på Facebook på en f.d. kollega som är gravid och ska föda i augusti och tänkte "Men... vad liten hon är - är man inte större än sådär när man ska föda ett barn och inte två?", och sen tittade jag återigen på vecko-magbilderna från när jag var gravid med Alfred, och blev helt paff över hur liten magen var i vecka 26 då. Jag kunde knappt se att jag var gravid ens, och tyckte att sådär ungefär såg jag väl ut efter vilken stor middag som helst. Och det är väl bra antar jag, för då finns det ju hopp för att jag kanske ändå inte kommer tycka att jag är stor som en val även om jag faktiskt blir det innan den här graviditeten är över...
Men på tal om bilderna från sist: mina bröst var mycket större den gången än den här. Undrar lite hur det kommer sig - kanske kan det vara nåt om att kroppen vant sig och inte tycker att det är nåt konstigt med mjölkproduktion den här gången? De har inte ömmat nåt den här gången heller, mer än bröstvårtorna - själva brösten har inte varit jobbiga alls faktiskt. Det känns ju dock lite konstigt, för det hade ju verkat smart om jag producerar mer mjölk den här gången eftersom jag ska göda två barn, men jag hoppas på det jag läst om att efterfrågan skapar tillgång vad gäller mjölk. Det vore så skönt om jag kan lyckas amma båda två så länge som möjligt och slippa krångla med flaskor så mycket - plus att mjölkersättning är så sjukt dyrt! Jag räknade på det en gång när Alfred var liten, eftersom en i min mammagrupp inte kunde amma på grund av sjukdom, och kom fram till att vi sparat (minns inte exakt, men jag tror det var såhär) 6 000:- på tre månader på att jag kunde amma och slapp ersättning. Men då räknade jag nog iofs på småförpackningar färdigblandad ersättning och inte storpack pulver, men ändå.
Det var nån bekant till Christophers föräldrar vars släkting fått tvillingar, och hennes råd var att inte amma utan istället ge ersättning, för att det tog för mycket tid att amma. Det tycker jag låter väldigt konstigt dock: att hålla på och blanda och värma ersättning och diska flaskor och ha sig kan ju omöjligt vara snabbare än att lägga barnen i famnen och amma dem, tänker jag. Men vi får väl se, med Alfred var det aldrig några problem med amningen, och jag hoppas verkligen att det inte blir det den här gången heller, och att mjölken räcker till båda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar