I morse vaknade Alfred vid 6-tiden och började gråta och ville gå upp och titta på film - men han hade inte somnat förrän efter tio igår kväll och brukar sova till ungefär åtta nu på sommaren, så vi försökte få honom att lägga sig igen. Jag kände att jag var lite kissnödig, så jag tänkte att jag kanske borde gå på toa innan han skulle komma och lägga sig i vår säng, men innan jag hann upp började det ila av smärta nere i urinblåsetrakten. När jag väl kom upp gjorde det så ont att jag inte kunde räta upp mig, utan fick hasa iväg till toaletten (ner för trappan från sovloftet och ner för spiraltrappan till badrummet...). Satte mig på toaletten och det började göra nåt så fruktansvärt ont! Det smärtade som ett brett bälte runt hela mellangärdet, och det påminde om förlossningsvärkar, fast gjorde faktiskt ännu ondare än jag mindes att det nånsin gjorde under Alfreds förlossning (nu hade jag ju i och för sig aldrig krystvärkar med honom eftersom han kom ut med akutsnitt). Jag försökte profylaxandas för att lugna ner mig och slappna av, men det var helt omöjligt, och jag kunde inte göra annat än att jämra mig och försöka vrida mig till en ställning som gjorde mindre ont där jag satt på toaletten.
Jag blev förstås rädd, men jag var ändå ganska övertygad om att det inte var en riktig värk, utan att det berodde på kissnödighet och gaser i magen, så jag försökte förtvivlat få ut luften ur magen, men det släppte inte. Jag började kallsvettas, och blev orolig för att jag skulle tvingas kräkas rakt ut över golvet, för röra mig från toaletten kunde jag inte. Jag försökte luta mig framåt och då började det flimra för ögonen, och när jag öppnade dem var allt helt svart, och det slog lock för öronen. Då äntligen fick jag ut lite ur magen, och smärtan började släppa till en någorlunda hanterlig nivå.
Jag lyckades torka mig, tvätta händerna och hasa tillbaka upp på vinden och lägga mig i sängen, där Alfred äntligen slutat skrika - jag hade hört honom skrika under nästan hela tiden jag var på toaletten (i drygt en kvart), men jag kunde bara inte göra något åt det - fast Christopher var ju hos honom, så det var ju inte hela världen.
Det gjorde fortfarande väldigt ont, men jag fick ligga på sidan tills Alfred somnat på min arm, och sen kunde jag lägga mig i min få-ut-luft-ur-magen-ställning och då äntligen efter kanske tio minuter släppte det.
Tack och lov kände jag ett par små rörelser i magen, så jag inte behövde börja noja totalt över att smärtan haft ihjäl tvillingarna, och när jag vaknade igen nån timme senare kände jag några små buffar och fick en normal sammandragning som inte gjorde det minsta ont. Då först började jag gråta. Även om de här nattliga smärtorna kanske inte är farliga för tvillingarna känns det som att jag inte orkar ha det så här i 14-15 veckor till! Jag kom på att de sagt på MVC att jag kan ringa förlossningen om jag får problem utanför MVC:s öppettider - jag önskar så att jag haft en bra "egen" barnmorska jag har förtroende för som jag kunnat ringa, men å andra sidan hade ju hon varit ledig idag eftersom det är lördag, så jag ringde in till förlossningen, och fick prata med precis en sån som jag önskat: en snäll och förtroendeingivande kvinna som hette Mona, som lyssnade noga och ställde relevanta frågor. Hon sa att jag beskrev så tydligt och bra att hon kunde säga att det bara var på grund av tarmarna, och att det ju kan göra fruktansvärt ont. Vi kom fram till att jag ska testa att ta järntabletterna på dagtid istället, om det nu skulle kunna vara de som gör att det gör så ont just på nätterna, och hon sa att jag självklart får ringa igen om jag behöver.
Nu på förmiddagen har det inte gjort nåt ont, utan nu är det bara foglossningarna som är besvärliga igen. Det har gått väldigt fort från bara lite ont ibland till mer eller mindre konstant ont mitt fram, och det känns ju lagom roligt. Jag har fått springa runt efter Alfred en del nu på morgonen, men nu ska jag försöka ligga och ta det lugnt i solen resten av dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar