Sjuk Alfred

Shit, Alfred skrämde just vettet ur mig. Men jag får börja från början för att det ska hänga ihop det här: igår eftermiddags/tidig kväll började han säga att han hade ont i nacken. Han sa att han ramlat på madrassen vi har på golvet. Lite senare blev han gnällig och ville vila, och vi tog tempen på honom och han hade 38,0. Ringde sjukvårdsupplysningen och hamnade i evighetskö, så vi ringde istället närakuten för att höra vad de sa, och efter att vi fått honom att vrida huvudet åt olika håll, följa ett finger med blicken och dragit upp ljuset hemma till max utan att han mådde dåligt av det kom vi fram till att vi kunde ge honom en Alvedon och avvakta.
I morse var han pigg och glad igen, så han fick gå till förskolan, eftersom jag inte pallar att ha alla tre barnen ensam, och han mådde ju bra. Men efter lunch ringde de och sa att han sa att han hade ont i nacken och så hade han 38,1. Så vi gick och hämtade honom och gick direkt till vårdcentralen i Fruängen för att se om de hade tid att titta på honom.
Vi fick komma in till en sköterska som pratade till honom som om han hade hörselskador (till oss pratade hon normalt) och som tittade lite och frågade lite, och sen skickade hon in oss till en läkare som egentligen hade telefontid och inte besökstid, men han skulle ge oss en liten stund. Han hade väldigt dåliga people skills och framför allt kassa barn-skills, men han lyckades i alla fall lyssna i stetoskop och hörde att Alfred lät lite rosslig i luftrören, titta i öronen (såg bra ut) och tvinga sig till en titt i halsen, som också var okej. Sen skickade han iväg oss för ett stick i fingret och en snabbsänka och sa åt oss att komma tillbaka sen.
Alfred, som vi inte förvarnat om att han skulle stickas, blev helt paff och började gråta när labbsköterskan stack honom, men satt snällt kvar och var jätteduktig. Men suga på inhalatorn som doktorn ville att han skulle testa blåvägrade han. Sen tillbaka till doktorn, som konstaterade att sänkan var 106, och man ska ha under 10, så han skrev ut antibiotika eftersom han sa att det var något bakteriellt i luftrören.
Allt gick så fort, så vi hann inte ens komma på att ifrågasätta om antibiotika verkligen var nödvändigt - man ska ju undvika det så långt det går pga resistenta bakterier - men sänkan var ju så hög, så det var nog nödvändigt. Vi hämtade ut flytande penicillin, och visste att det skulle bli hopplöst att få i vår envisa unge det, och det var det förstås. Vi fick locka och hota och vara good cop/bad cop, men till slut fick Christopher honom att ta dos 1 av 30 frivilligt. Andra dosen gick också bra, och sen somnade han vid tio.
Nu vid elva vaknade han och ropade på mig, och när jag kom in låg han stel som en pinne och stirrade upp i luften och tuggade långsamt på ingenting. Han var snarare kall än febrig. Jag försökte prata med honom, men han fick bara ur sig några osammanhängande ljud. Jag lyfte upp honom i min famn, och han var helt stel, och det var så sjukt läskigt. Jag bar ut honom till Christopher i vardagsrummet för att få lite stöd, och vi gav honom lite vatten och kramade honom och försökte få honom att säga något vettigt. Efter en liten stund blev han lite mer normal och kunde svara på vad hans systrar heter, så Christopher gick och lade honom igen, och kom tillbaka och sa att han nog inte varit riktigt vaken.
Antagligen hade han väl drömt något och i kombination med att inte må riktigt bra blev väl allt konstigt, men det här fick mig att återigen få lite panik över vilket ansvar vi har som föräldrar! Vi ska ju klara av att ta hand om våra tre barn oavsett hur de mår, och det är vi som ska ta viktiga beslut, precis som våra föräldrar gjorde - och det får mig att undra om även de kände sig som vi gör nu, eller om de alltid varit de där vuxna, trygga föräldrarna som vi själva ser dem som... Jag får helt enkelt hoppas att våra barn inte märker att vi är livrädda ibland, utan att de känner sig lika trygga med oss som vi gjorde/gör med att våra föräldrar klarar allt.