Igår var en sån där dag där jag tyckte allt bara var skit - men turligt nog har jag redan lyckats glömma/förtränga vad det var som var så jobbigt. Jag kommer ihåg att Alfred inte satt still en enda sekund och att han krånglade med Flora och Lilly (sparkades, lyfte runt på dem och lite sånt), men utöver det minns jag inte vad det var. Fast jag minns att jag satt i soffan när alla barnen somnat lite före elva och bara kände mig helt slut och ganska kass. Då sms:ade mamma att jag skulle titta på ettan på tv. Jag satte på och kollade på tv.nu vad det var för nåt: ett danskt program som hette "Noll koll på ungarna". Det var en familj som hade en 6-årig son och 4-åriga tvillingar, och allt var bara kaos, men så fick de hjälp av en psykolog för att försöka få lite ordning på sitt liv.
Jag satt och tittade och fick mer och mer ont i magen för jag kände att "shit, det där är vi om bara några år!": ungarna sprang runt och skrek och härjade, de hade kodlås på dörrarna för att de inte skulle smita ut, och det var omöjligt att åka och handla mat tillsammans, för då blev alla bara hysteriska. Men med hjälp av så enkla saker som att göra scheman så barnen fick veta hur saker skulle gå till, att föräldrarna blev lite mer bestämda och lät barnen veta att det fanns regler som skulle följas och att mamman försökte släppa sin ständiga oro och inte övervaka dem varje sekund så blev allt så mycket bättre!
Så nu känner jag att det finns hopp även för oss. Alfred och Lilly känns annars som att de kan bli helt ohanterliga, för båda de har så otroligt mycket energi och sitter liksom aldrig stilla en sekund. Flora är lite lugnare och uppväger lite. (Jag träffade i och för sig en man i veckan, som skulle ge vår bostadsrättsförening en offert, som hade tvillingsmåsystrar, och han påstod att de som är lugna som små blir vilda när de blir äldre och tvärtom, men vi får väl se hur det blir för oss.) Vi har redan gjort scheman och lite såna grejer åt Alfred ett par gånger, och det verkar vara något vi får fortsätta med.
Lilly har tillbringat större delen av tiden vi varit hemma idag med att klättra upp på soffbordet. Sen vågar hon inte ta sig ner själv, utan börjar grina tills jag kommer och hjälper henne (jag försökte diska efter lunchen, men fick gå och hjälpa henne ner en gång i minuten) - jag försöker lära henne att vända sig så hon går ner baklänges med benen först, men hon verkar snarare ta det som en uppmaning att klättra upp igen eftersom hon ju då står vänd mot bordet igen. :) Jag är i alla fall väldigt glad att hon inte bara kastar sig ner utan att hon är försiktig ändå.
Flora är så gullig, hon applåderar så fort jag säger "bravo!", vilket jag sa till Lilly idag när hon klättrade ner med min hjälp, så hon är med och peppar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar