Så igår, efter att hon sovit en timme på förmiddagen (Lilly 1 h 45 min) och båda bara en halvtimme på eftermiddagen (mot normala 45-90 min), eftersom de vaknade när vi hämtade Alfred på förskolan trots att jag ställde vagnen så avskilt från barnen det bara gick, så var de heeelt slut när de skulle äta redan vid halv sju.
De brukar ju somna först vid 23 (Lilly brukar pricka in exakt 22.59), men igår tänkte vi att vi chansar och lägger dem för natten vid 19. Jag tog Flora och lade mig med henne i sängen, och Christopher tog Lilly i Björnen, och båda somnade fort, så vi lade ner Lilly i sängen också. Sen skulle vi äta, och precis när jag doppade skeden i soppan första gången hörde jag gråt inifrån sovrummet. Jag sprang dit, och där stod båda mot spjälsängssidan, klarvakna...
Så vi tog upp dem, åt vår middag, och försökte sen igen. Och igen. Det slutade med att båda somnade nånstans mellan tio och halv elva.
Så idag testar jag mammas metod för förmiddagssömnen, som hon körde i Kärra: istället för att gå en lång promenad gick hon ca 20 minuter och satte sig sen i trädgården och höll koll, och när nån vaknade till gick hon en sväng för att söva om innan de hann vakna ordentligt. Det kanske var att de var i en bra sömncykel efter just 20 min och är de då i ungefär samma ljudmiljö efter det kanske de inte vaknar lika lätt som om jag går omkring med dem. Så nu har jag med en bok och sitter på en bänk på gården. (Boktips: jag har börjat läsa "Sanningen bakom Tambourinehärvan" av journalisten Eskil Fagerström - popnörd, Eggstone-fan och juristutbildad som jag är begärde jag till och med ut domen i The Hives - The Cardigans-fallet, men det här är lite mer lättläst och ger mer bakgrund. Riktigt riktigt intressant!)
Och så hoppas jag också att den där studien som florerade på Facebook härom månaden om att barn tar skada av att somna efter nio på kvällarna inte riktigt gäller om de har bra liv i övrigt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar