Hopplösa kvällar

Nu börjar jag bli less på våra icke-existerande nattningsrutiner. Våra kvällar ser när de fungerar hyfsat ut ungefär såhär:

Christopher går in i vårt sovrum med Alfred runt 20.30-21 och läser bok och myser lite, jag stannar i vardagsrummet med Flora och Lilly och leker/ammar/byter om till pyjamas. Den senaste veckan har Christopher kommit ut innan Alfred somnat, men det utlöser oftast nån form av hysteriskt utbrott eftersom Alfred vill ha sällskap tills han somnat. Christopher tar sen Lilly i Björnen tills hon somnar, och jag lägger mig med Flora i sängen tills hon somnar (om inte Alfred somnat än blir i alla fall han glad över att jag är där). Har vi tur sover alla runt 22, men det blir ofta först vid 23. 

En dålig kväll är istället att jag tar Alfred, för att han vill ju att jag ska lägga honom ibland, men då brukar alltid minst nån av tjejerna sitta utanför sovrumsdörren och skrika förtvivlat medan Christopher försöker natta den andra i Björnen, jag förbarmar mig och öppnar dörren, hon blir överlycklig, Alfred börjar leka med henne och jag blir less och sur på att inga ungar sover. 

Med andra ord: det här håller inte. 

Ingen av tjejerna kan somna utan kroppskontakt nu för tiden, så det känns ganska hopplöst det här. Hjääääälp..! Tips mottages tacksamt!

I övrigt har jag varit på LipFish-utförsäljning idag igen med min vän Emil och köpt likadana mössor till fyra av fem familjemedlemmar. 

Och sen spankulerade Lilly omkring lite med min lilla finhandväska efter vårt BRF-möte på kvällen. 

Hon spankulerar runt mycket nu, den lilla. Flora har inte gått så mycket nu när hon varit febrig, men hon kommer nog ikapp snart igen nu när hon är på bättringsvägen. 

Långpromenad

Idag har jag varit ute och gått en mil. Det var 16 grader och sol och fantastiskt skönt ute, så det var hur härligt som helst. Den ursprungliga planen var ju att provfilma tjejerna idag, men Flora hade lite feber igår kväll och var - även om hon var feberfri i morse - väldigt känslig och gnällig på förmiddagen (så fort Lilly petade på henne, vilket hon gör ofta, blev hon helt förtvivlad), så vi flyttade tiden till imorgon.

Så istället gick jag en omväg till Aspudden där jag handlade lite på Netto, och sen gick vi vidare till Nybohovsbacken i Liljeholmen, där jag skulle köpa en Ergobabykopia av en annan mamma i tvillinggruppen. Det är sjukt tråkiga stora höghus däruppe, men en otrolig utsikt över hela stan!

Det tog längre tid än planerat att ta oss upp dit dock, så jag frågade om det finns nån genväg, och fick veta att det finns en "hissbana", som vi tog ner för att sen ta t-banan hem för att hinna äta lunch innan förskolehämtning. 

Det visade sig vara som en minitunnelbanevagn som gick i en lutande tunnel och kördes av en oerhört blasé ung tjej som satt inne i kupén och kollade sin mobil. 

Där åkte vi med några pensionärer, varav en påpekade att Flora och Lilly var lika och blev förvånad när jag sa att "Ja, de är ju tvillingar"..?

På tunnelbanan hem var det en annan farbror som frågade först om de var pojkar, sen hur gammal Flora var och sen hur gammal Lilly var, så jag fick återigen säga att de är tvillingar. Det där var nåt helt nytt, och det hände två gånger på en halvtimme! Bisarrt. 

Sen hämtade vi Alfred och gick till en lekpark, där Alfred gungade sina systrar och klättrade och lekte, och tjejerna mest ägnade sig åt att ta av sig sina nya stövlar om och om igen. 

Sen trampade vi på en massa smällebär, handlade mat och hämtade paket och gick sen hem. Vi testade den nya selen på vägen, och den kändes bra, bortsett från att Flora inte alls tyckte det var kul att inte ha nåt nackstöd alls - är det verkligen ergonomiskt att barnet konstant måste spänna nacken om jag böjer mig och när hon blir trött..? Testade den även med Alfred, eftersom åtminstone originalet ska funka upp till 20 kg, och det gick bra i alla fall den lilla stunden vi provade (han väger 14-15 kg).

Nu på kvällen blev Flora febrig igen, den lilla stackaren, och har knappt velat äta något annat än bröstmjölk, och somnade tidigt. Vi får se hur hon mår imorgon. 

Helgen

Hur det går här hemma när vi försöker ta ett kort på hur snyggt matchade vi är: tjejerna i sina nya snygga byxor, som jag matchar med en nästan ny snygg klänning också i hundtandsmönster. Lilly har röd tröja och Flora blå, och jag röda strumpbyxor och Alfred blå byxor. Men av någon anledning som jag glömt grät alla tre barnen, så det gick ju sådär.

Alfred försöker trösta Flora och sig själv. Sen gav vi upp fotandet.

Så istället fick det bli en mor- och dotter-selfie med Flora. Båda tjejerna fick på sig Alfreds gamla Converse, så sabla fina.

Sen åkte vi in till stan för att köpa en vinteroverall till (Alfreds första passar nu, men vi behövde ju en till) och lite skor och andra vinterkläder. Men vi började med glass, och Alfred var generös mot sina systrar, den lille sötnosen.

Åhléns City invigde sin nyfixade barnavdelning, och de har byggt en superfin takterrass där barnen kan leka!

Flora spankulerade lite.

Och Lilly kände lite på konstgräset.

Den här bilden är från i fredags: planen var att jag och barnen skulle åka och överraska min syster på jobbet när Christopher var och spelade säsongens sista golfrunda, och jag hade pratat med en kollega och vän till Johanna så allt var fixat. Men vid lunch hörde hon av sig: Johanna jobbade hemma..! Så istället tog jag med alla barnen till Liljeholmens galleria för att kolla på lite vinterkläder (hittade inget i rätt storlek) och fika. Meningen var att tjejerna skulle somna i vagnen på vägen, men det gjorde de inte, utan skrek som tokar istället inne i klädaffärerna, tills vi gav upp och gick runt runt på övervåningen tills de somnade.

Då kunde jag och Alfred sätta oss och fika och ha mysigt en stund. Jag tog en chailatte och en halloncheesecake, Alfred en smoothie och hallonpaj. Allt såg så gott ut, men aldrig att köpefika är lika gott som hembakat - jag blir lika besviken varje gång...

Och sist en bild på hur det såg ut i sängen när jag kom in för att lägga mig igår kväll. Alfred och Flora var världens finaste syskon. <3

Ikväll har stackars lilla Flora lite feber, men jag hoppas hon är bättre imorgon. 

Spiralbyte

Jamen då tar jag väl mitt underarmsstora paket med en hormonspiral i och åker till MVC och byter bort kopparspiralen då. 

(Själva spiralen ska vara samma storlek som kopparspiralen, men den där införingshylsan som orsakar paketets storlek måste vara enooorm.)

Nu hoppas jag på att flytningarna försvinner och inte ersätts av blödningar. Wish me luck!

Provfilmning

En av tjejernas gudmödrar tipsade mig om att en castingbyrå letar efter barn, gärna tvillingar, mellan 6 och 12 månader för en reklamfilm, där de ska sitta framåtvänd i en BabyBjörn (ha! Inte så tokigt att de är vana vid BabyBjörn och inte Ergobaby nu va? ;) ). För detta är ersättningen 6 000:- före skatt, och det vore ju inte fel, tänkte vi, så jag skickade in en bild. Inspelningen ska visserligen ske någon dag mellan 20 och 23 oktober, så det kan ju bli på deras födelsedag, men vi får väl se.

Nu har jag i alla fall fått ett mail där vi kallas till provfilmning på måndag. Lite spännande - men samtidigt är jag tveksam till hur det kommer gå eftersom de är väldigt mammiga och inte alls gillar att vara i främlingars famnar. 

Vi har inga ambitioner att satsa på fotomodellkarriärer för våra barn, men eftersom nu Alfred faktiskt varit med i en reklamfilm så är det väl inte mer än rätt att även Flora och Lilly får en chans att också få vara med i en. Alfred fick dessutom vara med i en italiensk modetidning som resultat av sin filmning, men då såg vi hur erbarmligt tråkigt det var att gå på plåtningar och hur läskigt det var att uppleva konkurrensen från föräldrar med krossade modelldrömmar överförda till sina barn, så den vägen tänker vi inte vandra. 

Men en liten provfilmning på 10-20 minuter bör ingen lida överhövan av, så den kör vi! Och får vi rollen blir det några tusen till tjejernas nyöppnade sparfonder och nån tusenlapp till nya höstkläder, vilket vore välbehövligt. 

Just nu...

... är jag ledsen över att Alfred (vars förskola är stängd för planering både idag och imorgon) är superstökig och krånglig just nu, och att han just fått gå och lägga sig ensam och i förtid för att han vägrade sluta spotta på golvet.
... håller jag på att bli tokig över att det är stört omöjligt att hitta ofärgade transparenta MAM-nappar (alltså skölden) med inte jättefult tryck (på knoppen) för +6 månader. Jag tittar i varenda mataffär jag kommer in i, och ikväll har jag letat som en tok på nätet också, och det finns tydligen inte. I en del trepack nappar så är en av dem genomskinlig, men då får man ju två fula på köpet. MAM Air har ofta en genomskinlig i sina tvåpack, men på dem är trycket så fult att man bara baxnar. Anledningen till att jag över huvud taget har hopp om detta är att det första trepacket jag köpte när vi bytte från mininapparna för några månader sen hade två genomskinliga med ett diskret abstrakt tryck i gulgrönt och grönblått. Men nu har den ena gått sönder, och sen dess har jag letat och letat. Men nej. Jag har köpt nån Esska också, men det är ungefär samma grej där: max en genomskinlig, och de flesta av dem har ännu fulare tryck än MAM. De genomskinliga napparna syns ju mindre, så man ser mer av sina barn när de har nappar i munnarna, så jag vill inte ha färgglada nappar. Om nån har tips om var jag kan hitta genomskinliga så säg gärna till i kommentarerna!
... är jag försiktigt hoppfull över att mitt vänstra öga som varit rött i över tre veckor nu äntligen börjat bli lite bättre. Jag ringde sjukvårdsupplysningen när det hållt i sig i ungefär en vecka, och fick veta att så länge det inte gör ont eller varar (det skaver bara ibland) så bör det inte vara nån större fara, så jag kunde avvakta. Efter en dryg vecka till mailade jag min kusin som är sjuksköterska på ögonavdelningen i Borås, och hon tipsade om att ringa direkt till ögonkliniken på mitt närmsta sjukhus. Det tog några dagar innan jag tog mig tid att göra det, men i förrgår ringde jag och fick veta även av sköterskan där att det inte är något akut, men att jag kunde prova med receptfria smörjande ögondroppar (Celluvisc) fyra gånger om dagen, och om det inte blivit bättre efter två veckor ska jag gå till vårdcentralen, så kan de ge mig en remiss till ögonkliniken om det behövs. Sen skickade jag en bild till min kusin, som tyckte att oj, det var ju mer än hon trott, så hon skulle visa bilden för en läkare på jobbet idag. Men även hon sa att det säkert inte är någon fara, men det är ju irriterande och jag vill hemskt gärna bli av med skiten snart.

(Hemsk bild rent allmänt: jag tog den direkt på morgonen, så jag är flottig och oborstad som grädde på det röda ögat...)
... tycker jag det är roligt att Lilly också har börjat tycka det är roligt att köra Flora i gåvagnen och inte bara tvärtom.
... vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt att Lilly har börjat gömma saker. Gärna napparna med napphållare, så jag inte hittar dem när vi ska gå ut och gå. Gärna under tv-bänken, under Alfreds säng eller i Alfreds leksakslådor. Dags att börja lägga bilnyckeln höööögt upp alltså.
... tycker jag synd om lilla Flora som börjat snora igen. Flora-snora, höhö.
... har jag ångest över att vi fortfarande inte hunnit skriva ut tackkorten för dopet. Vi har äntligen framkallat fotot vi valt i rätt antal, men vi har inte hunnit skriva ut pappren de ska sitta på. Snart "bara" fyra månader sen dopet: bra jobbat. Inte.
... ska jag sätta på tv:n för att titta på "Hela Sverige bakar". Älskar det! Och älskar att "Dessertmästarna" börjar en ny säsong nästa vecka också. Bakverk och efterrätter: mmmmmm!

BVC-rapport 11 månader

Idag fick vi äntligen 10-månaders-läkarkontrollen på BVC (efter att läkaren blivit sjuk och de flyttat fram vår tid drygt två veckor). Vi började med att väga och mäta för första gången sen början av juni, och jag har ju varit lite orolig för att Flora känns så väldigt mycket mindre än Lilly, men det gick bra! Flora väger 7 775 g och är 71,2 cm lång, och Lilly väger 9 010 g och är 73,2 cm lång. Det innebär att Flora följer sin kurva, dvs två kanaler under medel, på vikten och har hoppat upp till bara en kanal under på längden. Lilly följer också sin; en kanal under medel, på vikten och har hoppat upp till bara en halv kanal under medel på längden.

Sen var det läkarkontroll (med en annan läkare, så den vanliga är nog långtidssjuk, stackarn), och hon kollade först så de kunde pincettgreppet med båda händerna (ja, sedan länge) och sen ville hon se om de slog två klossar mot varann, men det gick inget vidare, eftersom Lilly som vanligt mest försökte ta leksakerna från Flora... :) Men hon frågade om de gör det hemma (ja), och sa att hon kunde se att motoriken var alldeles utmärkt på båda, och hon sa att de till och med är lite tidiga. Och stetoskoplyssnandet och klämmandet på magar och ljumskar och sånt där gick också alldeles utmärkt, så nu är det slut med schemalagda läkarkontroller för vår del. Nästa BVC-besök blir om en knapp månad, och då blir det ettårsvaccinering. På tal om vaccin har jag fått en bra länk till med mängder av fakta som visar hur sabla farlig antivaccinationstrenden är. Läs här!

De var tvillingklädda idag - mest för att vi inte tvättat på länge, så jag hade inte två rena enfärgade tröjor i olika färger som de kunde ha till sina snygga nya byxor - men de andra mammor vi träffade på BVC tyckte de var så gulliga, så det var ju roligt. Och jag fick ett par kommentarer om att jag får bra träning för armarna (Christopher var inte med, så jag bar båda), och ja, det stämmer ju - jag kånkar ju runt på närmare 17 kg nu. Jag går ju ut och går med dem minst två gånger om dagen, och då måste jag bära dem nerför trapporna (från andra våningen till vagnförrådet i källaren) och tillbaka varje gång. Plus alla andra gånger de kräver att bli burna båda två här hemma.

Flora gåtränar lite i köket. De har varit så coola idag och ställt sig upp och bara gått omkring (nåväl, några steg) liksom planlöst, utan att vara på väg mot mig, vilket brukat vara skälet till att gå hittills. Så nu dröjer det nog inte så länge innan de börjar gå lite mer på allvar. Då får de börja klättra i trapporna själva. ;)

Lilly har fått en tand! Äntligen!

Ja, det var väl inte så mycket mer att skriva än så. Förutom att vi har väntat och väntat på den där lilla tanden, eftersom Flora fick sin första för nästan två månader sen. Nu ikväll kände jag en liten liten tand sticka upp när jag gav Lilly lite grädde på ett finger när hon var ledsen efter att ha slagit sig.
Vi var förresten på BVC idag äntligen, och det kommer en rapport därifrån lite senare, om inte alla barnen krånglar för mycket med läggningen.

Gulliga

Det är sånt här gulligt som jag försöker tänka på när mina tre ungar driver mig till vansinne genom att vägra somna i vettig tid på kvällarna - som idag.

Alfreds förskola jobbar med känslor, och såhär fint svarade han.

Och Flora och Lilly har invigt sina superfina höstjackor från Next eftersom det plötsligt blev svinkallt igår. Vi har inte bestämt att de ska ha en färg var, utan går på vad de har på sig under eller helt emkelt bara lite på känsla och dagsform.

Jag missade att ta på dem vantar vid förskolehämtningen idag, så när Flora blev kall fick hon ta mina. Det gillade hon inget vidare, men Alfred tröstade med en puss.
Nu ska jag göra ett nytt försök att få åtminstone en tvilling i säng...

11 månader idag

Idag blir Flora och Lilly 11 månader! Det är verkligen inte klokt hur fort tiden går.
De har börjat bli små klättermöss - framför allt Lilly. Så fort vi vänder ryggen till klättrar hon upp på soffbordet och bara sitter där helt nöjd.

De gillar att pussas - de gapar stort och lutar sig förväntansfullt mot mig och skrattar när jag pussar dem. De står hur stadigt som helst och kan ta runt fem steg, men är fortfarande lite försiktiga och sätter sig hellre ner och kryper om de tycker att målet är lite för långt bort.

De är så smarta och börjar se hur saker hänger ihop: härom dagen hittade Lilly en nätverkskabel som låg under en pall, men som inte är inkopplad annat än när det trådlösa modemet krånglar. Hon studerade kabeln en stund, och kröp sen bort till modemet som sitter på väggen i hallen och började peta med kabeln på modemet! Varför hon gick just dit och inte till ett vägguttag är för mig en gåta - natural it-tekniker tydligen...

När vi sjunger "En kulen natt" hänger de med i rörelserna, och de tycker det är hysteriskt roligt när vi petar dem i magarna på slutet. Och Flora applåderar nästan alltid när vi ger beröm för något de klarat.
De tycker det är roligt att ge saker till mig, och säger gärna "tack tack". Härom dagen hade Lilly en päronbit som hon satt och gav mig om och om igen, och när jag inte riktigt hängde med utan tittade på något annat tog hon tag i min hand och vände den rätt, lade päronbiten där och sa "tack tack!".


De känner igen Alfreds favoritlåt för tillfället: Taylor Swifts "Shake it off", och börjar dansa när den kommer på radion. Hur gulligt som helst!

De pekar på saker och säger "dä!", och idag när jag duschade (för en gångs skull), och Christopher frågade dem "Var är mamma?" så pekade de mot mig innanför duschdraperiet och sa "Dä!" båda två.
De sover bättre på nätterna - framför allt Flora, hon kan sova nästan hela nätter utan att amma nu, men Lilly är ofta lite orolig och vill amma några gånger. På dagarna älskar de fortfarande att amma dock, de brukar slita i mina kläder när jag är i närheten för att få fram brösten. Men de senaste dagarna har vi faktiskt klarat oss nästan halva dagen utan, och det har i ärlighetens namn varit rätt skönt.

Idag är det regnigt och tråkigt väder ute, så jag testade att sätta båda i selar för att få dem att somna, och efter lite inledande gnäll från Flora där bak så somnade båda. Lilly gick lätt att lägga ner, men Flora blev lite ledsen så hon fick bröstet, men nu sitter jag i sängen och lyssnar på mina snusande barn. Tvillingar alltså. Galet.

Tvillingkärlek

Lilly snor grejer från Flora, men Flora gläds ändå när Lilly gör rätt och får beröm - det måste väl kunna kallas tvillingkärlek va?
Lilly har benkoll på vilket hål den runda biten ska ner i när "lådan" står åt rätt håll, men om den inte gör det får hon inte till det, men å andra sidan har hon lärt sig att vända den rätt också. :)

Utflykt till Skansen

Idag skulle vi egentligen ha åkt till Norrtäljetrakten (ja ja, Bålsta då, långt bort, norrut schmorrut älskling ;) ) och hälsat på en frilansarkollega till Christopher med familj, men så blev de sjuka hela bunten, så vi sköt fram besöket. Istället bestämde vi oss för att åka till Skansen, eftersom vädret var så fint.

Alfred hade med sig sin kikare.

Alla barnen sov när vi kom fram, men vaknade snart (för tidigt egentligen för tjejerna, men det gick bra ändå), och vi började med att äta glass, vilket var lite kaotiskt eftersom tjejerna ville äta upp min, Christophers och Alfreds glassar, men vi hade det så härligt ändå att det inte gick att bli sur över det. Hela dagen var bara supermysig; alla var glada, björnarna var fina och vi stod ungefär en halvmeter från tre älgar. Vi skulle ta en sen lunch på grillad fisk, som de sålde i några tillfälliga stånd, men eftersom Alfred aldrig äter fisk hemma (förutom som fiskpinnar eller fiskbullar) hade vi tänkt köpa korv till honom, fast så såg vi att fisken serverades med potatismos, vilket han gillar, så då tänkte vi ta bara mos till honom. Då fick vi veta att moset just tagit slut, och ungefär samtidigt pekade Alfred på en av fisksorterna och sa "Jag vill ha en sån", och plötsligt satt vi alla tre och åt panerad abborre på knäckebröd. Jag är fortfarande mer eller mindre i chock över att min kräsne unge bara satt helt coolt bredvid mig och käkade fisk. Det kanske finns mat-hopp trots allt. 

Utsikt över Stockholm och trötta tjejer.

Djurgårdsfärjan fick det bli på hemvägen (dit åkte vi spårvagnen).

En alldeles underbar dag, faktiskt!

Ordning i kaoset

Igår var en sån där dag där jag tyckte allt bara var skit - men turligt nog har jag redan lyckats glömma/förtränga vad det var som var så jobbigt. Jag kommer ihåg att Alfred inte satt still en enda sekund och att han krånglade med Flora och Lilly (sparkades, lyfte runt på dem och lite sånt), men utöver det minns jag inte vad det var. Fast jag minns att jag satt i soffan när alla barnen somnat lite före elva och bara kände mig helt slut och ganska kass. Då sms:ade mamma att jag skulle titta på ettan på tv. Jag satte på och kollade på tv.nu vad det var för nåt: ett danskt program som hette "Noll koll på ungarna". Det var en familj som hade en 6-årig son och 4-åriga tvillingar, och allt var bara kaos, men så fick de hjälp av en psykolog för att försöka få lite ordning på sitt liv.

Jag satt och tittade och fick mer och mer ont i magen för jag kände att "shit, det där är vi om bara några år!": ungarna sprang runt och skrek och härjade, de hade kodlås på dörrarna för att de inte skulle smita ut, och det var omöjligt att åka och handla mat tillsammans, för då blev alla bara hysteriska. Men med hjälp av så enkla saker som att göra scheman så barnen fick veta hur saker skulle gå till, att föräldrarna blev lite mer bestämda och lät barnen veta att det fanns regler som skulle följas och att mamman försökte släppa sin ständiga oro och inte övervaka dem varje sekund så blev allt så mycket bättre!

Så nu känner jag att det finns hopp även för oss. Alfred och Lilly känns annars som att de kan bli helt ohanterliga, för båda de har så otroligt mycket energi och sitter liksom aldrig stilla en sekund. Flora är lite lugnare och uppväger lite. (Jag träffade i och för sig en man i veckan, som skulle ge vår bostadsrättsförening en offert, som hade tvillingsmåsystrar, och han påstod att de som är lugna som små blir vilda när de blir äldre och tvärtom, men vi får väl se hur det blir för oss.) Vi har redan gjort scheman och lite såna grejer åt Alfred ett par gånger, och det verkar vara något vi får fortsätta med.

Lilly har tillbringat större delen av tiden vi varit hemma idag med att klättra upp på soffbordet. Sen vågar hon inte ta sig ner själv, utan börjar grina tills jag kommer och hjälper henne (jag försökte diska efter lunchen, men fick gå och hjälpa henne ner en gång i minuten) - jag försöker lära henne att vända sig så hon går ner baklänges med benen först, men hon verkar snarare ta det som en uppmaning att klättra upp igen eftersom hon ju då står vänd mot bordet igen. :) Jag är i alla fall väldigt glad att hon inte bara kastar sig ner utan att hon är försiktig ändå.

Flora är så gullig, hon applåderar så fort jag säger "bravo!", vilket jag sa till Lilly idag när hon klättrade ner med min hjälp, så hon är med och peppar.

Handen

Flora har nästan alltid en hand på min arm när vi sover på nätterna. En varm liten mjuk minihand. Vad jag älskar det!

Tvillinghäng i lekpark

Igår hängde jag och tjejerna med min nyfunna tvillingmammakompis Matilda och hennes Thelma och Hugo, i parkleken i Rålis. 

Det var premiär för att leka i sandlåda för Flora och Lilly, men Lilly fattade snabbt att man skulle hacka i marken med spaden. Flora satt mest och tittade och petade med händerna, och båda smakade på både sand och stenar.

Lilly fick för sig att köra en sned rumphasningsteknik istället för att krypa vanligt, och jag tyckte det såg så roligt ut att hon lämnade värsta spåret efter sig..! Matildas barn är ett par månader äldre och går båda två, men än så länge var det rätt lugnt för mig - mina drog inte iväg lika snabbt som hennes eftersom de bara kryper än (de provar att gå några steg hemma varje dag, men än så länge är de försiktiga).

Lunchdags! Fyra barn på rad. :) Stolarna hade inga säkerhetsbälten, och mina barn var så exalterade att de knappt åt något alls - Lilly slog bara undan skeden och ville knappt sitta kvar, så det var rena mat-mayhem under stolarna när vi var klara.
Sen lekte vi lite till, och gick efter det till glasstället på Pipersgatan och åt svingod glass, och sen vidare till Wijnjas ostgrosshandel för att köpa slut på mitt presentkort från i julas.
Alfred var förresten hemma från förskolan, men Christopher kunde jobba hemifrån så jag fick ge mig ut på utflykt. Han var pigg och glad, men måste ju fullfölja sin antibiotikakur på 10 dagar (idag var han tillbaka på förskolan) - och han är så duktig! Det var bara första dosen han krånglade med, sedan dess har han druckit utan att klaga. Så skönt!

Foten

Klia lite bakom örat bara. Med foten. 

Sjuk Alfred

Shit, Alfred skrämde just vettet ur mig. Men jag får börja från början för att det ska hänga ihop det här: igår eftermiddags/tidig kväll började han säga att han hade ont i nacken. Han sa att han ramlat på madrassen vi har på golvet. Lite senare blev han gnällig och ville vila, och vi tog tempen på honom och han hade 38,0. Ringde sjukvårdsupplysningen och hamnade i evighetskö, så vi ringde istället närakuten för att höra vad de sa, och efter att vi fått honom att vrida huvudet åt olika håll, följa ett finger med blicken och dragit upp ljuset hemma till max utan att han mådde dåligt av det kom vi fram till att vi kunde ge honom en Alvedon och avvakta.
I morse var han pigg och glad igen, så han fick gå till förskolan, eftersom jag inte pallar att ha alla tre barnen ensam, och han mådde ju bra. Men efter lunch ringde de och sa att han sa att han hade ont i nacken och så hade han 38,1. Så vi gick och hämtade honom och gick direkt till vårdcentralen i Fruängen för att se om de hade tid att titta på honom.
Vi fick komma in till en sköterska som pratade till honom som om han hade hörselskador (till oss pratade hon normalt) och som tittade lite och frågade lite, och sen skickade hon in oss till en läkare som egentligen hade telefontid och inte besökstid, men han skulle ge oss en liten stund. Han hade väldigt dåliga people skills och framför allt kassa barn-skills, men han lyckades i alla fall lyssna i stetoskop och hörde att Alfred lät lite rosslig i luftrören, titta i öronen (såg bra ut) och tvinga sig till en titt i halsen, som också var okej. Sen skickade han iväg oss för ett stick i fingret och en snabbsänka och sa åt oss att komma tillbaka sen.
Alfred, som vi inte förvarnat om att han skulle stickas, blev helt paff och började gråta när labbsköterskan stack honom, men satt snällt kvar och var jätteduktig. Men suga på inhalatorn som doktorn ville att han skulle testa blåvägrade han. Sen tillbaka till doktorn, som konstaterade att sänkan var 106, och man ska ha under 10, så han skrev ut antibiotika eftersom han sa att det var något bakteriellt i luftrören.
Allt gick så fort, så vi hann inte ens komma på att ifrågasätta om antibiotika verkligen var nödvändigt - man ska ju undvika det så långt det går pga resistenta bakterier - men sänkan var ju så hög, så det var nog nödvändigt. Vi hämtade ut flytande penicillin, och visste att det skulle bli hopplöst att få i vår envisa unge det, och det var det förstås. Vi fick locka och hota och vara good cop/bad cop, men till slut fick Christopher honom att ta dos 1 av 30 frivilligt. Andra dosen gick också bra, och sen somnade han vid tio.
Nu vid elva vaknade han och ropade på mig, och när jag kom in låg han stel som en pinne och stirrade upp i luften och tuggade långsamt på ingenting. Han var snarare kall än febrig. Jag försökte prata med honom, men han fick bara ur sig några osammanhängande ljud. Jag lyfte upp honom i min famn, och han var helt stel, och det var så sjukt läskigt. Jag bar ut honom till Christopher i vardagsrummet för att få lite stöd, och vi gav honom lite vatten och kramade honom och försökte få honom att säga något vettigt. Efter en liten stund blev han lite mer normal och kunde svara på vad hans systrar heter, så Christopher gick och lade honom igen, och kom tillbaka och sa att han nog inte varit riktigt vaken.
Antagligen hade han väl drömt något och i kombination med att inte må riktigt bra blev väl allt konstigt, men det här fick mig att återigen få lite panik över vilket ansvar vi har som föräldrar! Vi ska ju klara av att ta hand om våra tre barn oavsett hur de mår, och det är vi som ska ta viktiga beslut, precis som våra föräldrar gjorde - och det får mig att undra om även de kände sig som vi gör nu, eller om de alltid varit de där vuxna, trygga föräldrarna som vi själva ser dem som... Jag får helt enkelt hoppas att våra barn inte märker att vi är livrädda ibland, utan att de känner sig lika trygga med oss som vi gjorde/gör med att våra föräldrar klarar allt.

Stor-badkarspremiär och nytt recept

Nu har tjejerna premiärat att bada i stora badkaret istället för i balja! 

Flora var, som väntat, skeptisk, så efter en snabb avtvättning fick storebror ta över hennes plats medan hon höll koll från kanten istället. 

Naaaaaw... :)

Och igår, efter att ha kört på ett fåtal beprövade och godkända recept i några veckor, testade jag en ny maträtt. Jag köpte nämligen en burk med kalvfrikadeller (Semper, var det väl) som de fick prova att pilla med själva en dag, och de gillade dem, så nu gjorde jag en egen variant. 

Jag mixade den råa köttfärsen med grädde, vitpeppar, färsk basilika och timjan. 

Skar rotselleri och morötter i små bitar och kokade upp i vatten, och gjorde små köttbullar med ett melonkuljärn och pluttade i. 

Den ursprungliga planen var att koka makaroner i samma gryta de sista minuterna, men jag gjorde dem separat istället för att de köttbullar som legat i längst inte skulle behöva koka allt för länge, men sen i med makaronerna och en skvätt rapsolja. 

Sen fick de pilla med allt själva när de skulle äta; köttbullar, makaroner, rotselleri och morötter, och de gillade det!

Byta till hormonspiral?

Jag var ju på MVC i lördags på öppen mottagning för att kolla så allt var frid och fröjd med kopparspiralen jag satte in i maj. Den satt som den skulle, så allt såg bra ut, men jag har flytningar varenda dag och de har inte minskat det minsta sen jag satte in den. Och eftersom det nu gått nästan fyra månader verkar hoppet vara ute om att detta var något som bara skulle hålla på i början och sen gå över. Så jag frågade om det gick att kanske rucka lite på den för att se om det skulle irritera mindre av någon anledning, men det gick inte, sa barnmorskan, för då kanske den skulle ramla ut. Då frågade jag om hon trodde det kunde göra någon skillnad att ta ut denna och sätta in en annan, men det trodde hon inte heller på, för tydligen retas min livmoder helt enkelt av kopparspiraler. Då undrade jag om det kanske finns hopp att det blir skillnad när mensen kommer igång, men även om det inte går att ge nåt säkert svar på det så verkade barnmorskan inte direkt tro att det skulle hjälpa heller. Jag tror snarare att risken är stor att jag får värre blödningar av den eftersom min livmoder uppenbarligen inte gillar den.
Så hon undrade om jag kanske ville byta till en hormonspiral istället. Jag vill helst undvika hormoner, särskilt efter att en bekant som fått bröstcancer propagerar hårt mot p-piller eftersom hon tror att det var det som orsakade hennes cancer, så jag frågade om det också. Barnmorskan sa att det finns väldigt många studier, och en del visar på samband mellan hormoner och bröstcancer, medan andra säger att det inte finns något samband. Och en hormonspiral har ju en mycket lägre dos (bara gestagen/gulkroppshormon, och inget östrogen, för övrigt).
Det slutade med att hon skrev ut ett recept på en hormonspiral åt mig som kommer ligga kvar ett år, så då kan jag fundera på hur jag vill göra, och bestämmer jag mig för att byta kan jag bara hämta ut den och komma dit på öppen mottagning och byta direkt. Den kostar en tusenlapp, men det kommer jag ju å andra sidan bränna på trosskydd ganska snabbt om jag inte byter spiral...
Sen läste jag igenom häftet jag fick med information, och det stod att de biverkningar som är hyfsat vanliga (acne, bröstspänningar, viktuppgång, humörsvängningar, småblödningar etc) oftast går över efter några månader, plus att barnmorskan berättade att om jag sätter in den innan mensen kommer tillbaka kan det hända att jag slipper småblödningarna i början, och för de flesta minskar mensen rejält av hormonspiral så småningom. Mensen blir ofta kraftigare och mer smärtsam efter man fött barn dessutom, vilket jag märkte redan efter Alfred, så jag är frestad. På den negativa sidan är att jag testade minipiller (Cerazette) för sex år sen ungefär, och det var bara skit med det. Jag luktade illa av dem, jag blev på dåligt humör och jag fick sämre sexlust. Så jag googlade hur stor dosen av hormonet var i dem, och det var 75 mikrogram per dag, medan det i hormonspiralen är 20 mikrogram per dag.
Så nu lutar det åt att jag ska byta, men jag tycker det är läskigt ändå på något sätt. Jag är lite extra rädd för hormoner för att jag börjar bli äldre och mer i "cancerålder", plus att mamma fick livmodercancer för sju år sen efter att ha behandlats med östrogen länge (nu är det ju inte det jag ska få, men ändå), och min storasyster dog ju av cancer (inte hormonrelaterad). Jag har ju tre barn att ta hand om! Hjälp mig, ni som har erfarenhet av hormonspiral, snälla? Kan ni peppa mig?

Båda går!!

Just som ärkesvinet Jimmie Å höll tal i SVT:s valvaka bestämde sig först Flora för att börja gå långt!

Och sisådär tre minuter senare gjorde Lilly samma sak!

Så trots att jag är oerhört besviken på att 13% av Sveriges myndiga befolkning har så dåligt omdöme att de röstar på en bunt rasister, spelmissbrukare och kriminella till Sveriges riksdag, så överväger ändå glädjen här hemma ikväll. Jag tror dessutom att den här nya generationen kommer lägga ner det där med rasism, det syntes i genomgången av förstagångsväljarnas röster: mycket lägre siffror för SD och högre för F!. Mer feminism, mindre rasism, helt enkelt för att de växer upp med mer jämställda föräldrar och med kompisar från andra länder. Jag har hopp för framtiden. (Men på ett lite närmare plan är jag orolig för vårdnadsbidraget som jag vill ha och för försämring av reglerna för andrahandsuthyrning, som vi också tänkt oss... Litar inte på hur det kommer bli om vi byter regering.)

Valdag!

När det är valdag måste man ju vara lite extra fin. 

Alla tre barns första riksdagsvaldag!