Jag har gått och försökt intala mig själv att det kanske kommer bli lite lättare att ha tålamod med dålig nattsömn och bebisskrik när man gör det för andra gången, eftersom vi vet att det på riktigt blir bättre - men... det kanske inte blir så enkelt ändå. Alfred verkar ha kommit in i nån fas där han återigen vaknar flera gånger per natt, och det är bara jag som får komma in till honom för att natta om, pappa duger inte. Och det är ju helt värdelöst, vi måste verkligen få lite ordning på det innan tvillingarna kommer, för annars kommer jag ju inte få sova alls, och hur ska jag då orka med dagarna?
Inatt tog mitt tålamod slut och jag snäste åt mitt stackars barn att det fick räcka och han måste sova, och det gav ju precis motsatt effekt såklart för att han blev ännu oroligare, så det slutade med att vi var vakna i en och en halv timme tills jag till slut lyfte in honom till vår säng, där han absolut skulle ligga på min arm och hålla i mitt bröst, och jag kan inte ligga i samma ställning för länge utan att få ont, så jag sov som en kratta hela natten.
Och jag har ju sett på Facebook där kompisar som fått sina andra barn klagar på skrik och dålig sömn, så det verkar ju inte riktigt som att andra gången blir lättare. Och vi får dubbelt upp. Det blir spännande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar