Tråkigaste gravidupplevelsen på länge hände idag: jag och Alfred hade varit och hämtat ett paket på vägen hem från dagis, och passade på att köpa glass också. När jag skulle resa mig upp efter att ha suttit på huk och torkat Alfred runt munnen så gjorde det plötsligt så fruuuuktansvärt ont i foglossningen i blygdbenet att jag inte kunde stödja ordentligt på benen. Jag försökte ta ett par steg, men det gick bara inte, så jag satte mig på en sten och hoppades att det skulle bli bättre. Det verkade inte hjälpa, så jag försökte med att sätta mig på huk igen och att vrida lite på benen och sådär för att få det onda att släppa, men icke. Det var bara kanske 400 meter kvar hem, men jag visste på riktigt inte hur jag skulle lyckas ta mig hem, så jag började gråta och ringde Christopher på jobbet, som inte svarade. Övervägde på allvar att försöka få fram numret till en granne och be om att bli hemburen, men det verkade ju lite fånigt, så det var bara att hålla krampaktigt i vagnen och halta hemåt. Stackars Alfred visste inte vad han skulle göra - han kom och blåste mig på magen för att det skulle bli bättre, och jag försökte le, så hela resten av vägen hem tittade han på mig ibland och log stort för att försöka få mamma att bli gladare.
Nu halvligger jag i soffan och hoppas innerligt att det här blir bättre snabbt, för imorgon ska Christopher ner till västkusten igen för hans farfars aska ska spridas i havet och jag och Alfred ska stanna hemma för att det är så lång resa för kort tid - men kan jag inte gå blir det ju lite svårt att vara ensamma hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar