Rapport från Specialistmödravården på Huddinge

Idag är jag inte lika gnällig som igår - fick visserligen knappt sova nåt inatt, för Alfred var orolig och supermammig, men jag har precis slumrat en och en halv timme i soffan och har mest bara lite ont i blygdbenet, så nu är det nya tag.
I morse skulle vi alltså till Specialistmödravården på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, klockan 8.45. Vi kom iväg kanske nån minut sent från dagislämningen, men var ändå i ganska god tid, men eftersom vi aldrig varit där förut lät vi mobilens GPS styra oss, och plötsligt var vi inne i ett villaområde i Stuvsta istället för att vara på stora Huddingevägen. Vi svängde runt och lyckades komma ut på rätt spår igen, men när vi kom fram visade det sig att sökningen var fel och vi var på nån vårdcentrals närakut istället för stora akuten på sjukhuset... Jag ringde och sa att vi blev sena, men som tur var var läkaren också sen, så det var ingen panik, och med lite instruktioner från en förbipasserande kille hittade vi till slut fram. Och då visade det sig att kartan på sjukhusets hemsida som jag hittat inte heller hjälpte ett dugg, fast vi kom i alla fall fram till huvudentrén och kunde fråga oss fram till rätt avdelning. Det var ju för väl att det här bara var ett test run, för hade jag haft värkar och irrat runt sådär hade jag inte varit glad, och dessutom hade vi kanske fått tvillingarna i bilen...

Anyway: läkaren hade hunnit fram så vi fick komma in direkt, till en jättetrevlig läkare som hette Teija. Hon hade inte läst hela min journal utan visste bara att jag hade blivit snittad tidigare, så jag fick förklara varför, och hon sa ungefär det jag redan visste; att ett tidigare akutsnitt inte behöver vara ett hinder för en vaginal förlossning, men att det ju finns en risk att samma sak händer igen. Jag frågade hur mycket bättre det är för barnen med en vaginal förlossning, och hon sa att studier har visat på ett tydligt samband mellan mer astma och allergier hos barn som förlösts med planerat snitt, och att många kan få "adaptionsproblem" med andningen så att de behöver hjälp att andas i ett par dagar - vilket i och för sig inte leder till några långvariga men. Men är det så att man haft många sammandragningar tätt inpå snittet så kan det faktiskt hjälpa barnen, för att det påminner om värkarbete, så är det så att jag ska bli snittad så kan jag väl försöka vara så aktiv som möjligt dagen innan så jag har mycket sammandragningar åtminstone...
Jag frågade också om man någonsin sätter igång en förlossning innan ett planerat snitt, så att man kan hinna få lite värkarbete, men det gör man aldrig, och det trodde jag väl inte heller, men värt att fråga ändå.

Christopher tog ett par bilder på mig, och jag blev helt paff när jag såg hur jag ser ut när jag ligger! Jag har blivit, som Caroline uttryckte det i en kommentar, hemmablind, och tycker inte att jag är så stor, men den här bilden visar liksom på nåt annat...

Sen kände hon lite på magen, och tyckte att det kanske kändes som att huvudet på ettan var neråt, men när hon gjorde ett snabbt ultraljud visade det sig att det var det inte: Lilly låg som för det mesta på tvären med huvudet åt sidan. Men det kan fortfarande hända att de kan flytta sig rätt, men då bestämde vi i alla fall såhär:
Jag ska få en tid för planerat snitt efter 38 fullgångna veckor, men eftersom det är väldigt vanligt att förlossningar med tvillingar sätter igång av sig självt tidigare än så (ofta redan från vecka 34, sa hon) så kan ju alla bli glada ändå. Vi har nästa ultraljud i vecka 36, och visar det då att ettan fortfarande ligger fel så blir det akutsnitt om förlossningen sätter igång naturligt, men då har vi i alla fall fått lite värkarbete, och är det så att de ligger så att en vaginal förlossning är möjlig så kör vi framåt på det. Hon sa också att en sak jag kan vara säker på är att jag inte ska behöva ligga i ett dygn med värkar och vänta på att öppna mig mer om jag öppnar mig dåligt, som jag gjorde med Alfred, för så gör man inte när det är tvillingar, utan då gör man en ungefärlig tidsplan där man snittar betydligt tidigare om inte förlossningsarbetet rullar på bra.
Och det känns bra! Jag hade i och för sig hoppats på att en eventuell snittid skulle bli i vecka 38, för det hade jag hört var vanligt, men nu blir det i så fall i vecka 39, men så kan jag hoppas på att - oavsett hur tvillingarna ligger - förlossningen sätter igång naturligt i sådär vecka 38 (helst inte mycket tidigare än så förstås) och så får jag ett akutsnitt om det behövs. Då kan jag liksom se ett slut på det, samtidigt som det känns lite tryggt att veta att de inte kommer låta det gå lång och oviss tid innan de snittar om det krävs.

Sist frågade jag om att donera navelsträngsblod, mer om det kommer i ett eget inlägg.