Jag har ett minne ungefär som en guldfisks, det har jag vetat länge, och idag kom jag på ännu en sak jag glömt bort: hur värkar känns. Jag har varit på stan idag (och köpt vinterkläder till Alfred, alldeles för många kantareller och blåbär och en massa tyger som jag nån gång ska sy klänningar av, samt ätit lunch med Christopher), och insåg att jag verkligen verkligen inte orkar nånting längre. Jag gick i snigelfart och fick svinont i ryggen bara av att gå några hundra meter. När jag kom hem ett par timmar senare hann jag bara vila i ungefär tio minuter innan det var dags att hämta Alfred på dagis, och när vi kom hem efter det och jag äntligen fick ligga still i soffan en stund hade jag sammandragningar i stort sett konstant. Och de gjorde ont. Inte jätteont, men definitivt betydligt mer obekväma än de brukar vara.
Jag tänker mig att om förlossningen sätter igång naturligt innan den planerade snittiden så är det nog lämpligast att jag ringer in så fort som möjligt, och nu i eftermiddags slog det mig att: vänta lite nu. Jag minns inte hur de första värkarna kändes sist. Jag minns i och för sig att det inte var någon tvekan om att det faktiskt var värkar, men samtidigt hade jag inte alls så mycket sammandragningar som jag haft den här gången, så tänk om jag liksom missar vad som faktiskt är värkar? Men när jag nämnde det för mamma i telefon sen så sa hon att jag kommer veta, och det har hon säkert rätt i. Och nu har det lugnat ner sig lite igen också, så förhoppningsvis tänker de sig inte att komma ut ikväll just. Som jag sagt vill jag hemskt gärna få hinna med tillväxtultraljudet på tisdag så jag får veta dels hur stora de är nu och dels hur de ligger. Om ettan har lagt sig tillrätta med huvudet neråt nu behöver jag kanske inte känna mig så stressad över att komma in till förlossningen supertidigt - eller så tänker jag helt snett nu, jag vet inte, det kanske är mer bråttom om de ligger rätt. Anyway, hoppas på att hålla dem inne lite till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar