Rapport från MVC vecka 35

Idag var jag på MVC igen. Min nya barnmorska Mia, som jag är så förtjust i, var sjuk, men Millis som jag fick träffa istället var också supertrevlig, så det gick ju utmärkt ändå.

Först blodtryck, som låg på 120 över 70, så det var bra, sen hjärtljudskoll, och det tog en stund att hitta rätt eftersom det är svårt att känna hur de ligger utifrån, men när hon väl hittade dem så lät allt bra.

Sen stack hon mig i fingret för att kolla blodsocker och järnvärde, och järnvärdet var 133! Det är högre än jag hade när jag skrev in mig! Fick veta - vilket jag aldrig hört förut - att det brukar vara som lägst runt vecka 25 och sen återhämta sig, så det var inget konstigt att det var högre nu, och det hade ju varit intressant att veta tidigare. Som Millis uttryckte sig så lägger kroppen in en beställning på fler röda blodkroppar i början av graviditeten, men det tar ett tag att bilda dem, och sen återhämtar sig kroppen. Men det betyder att jag kan trappa ner på järnintaget om jag vill, fast eftersom min mage klarar sig rätt så bra kan jag lika gärna äta upp de Niferex-tabletter jag har kvar (som räcker fram till ett par dagar före det planerade snittet) och blutsaft köpte jag ny härom dagen. Får jag för mycket järn är det ingen fara, det stöts ut eller så.

Sen skulle vi sammanfatta graviditeten inför förlossningen (plus att jag fick en mall för ett förlossningsbrev med att fylla i hemma), och det var väl ungefär att jag mått skit och inte gillar att vara gravid... Och så lite om vad jag vill ha för smärtlindring ifall det sätter igång naturligt, och där var svaret ungefär att jag gärna slipper epidural, men att jag är öppen för deras förslag. Sist var det aldrig nån som frågade mig om jag ville ha nån smärtlindring, så jag testade bara lustgas som jag bad om själv, men det tyckte jag bara luktade illa utan att hjälpa - utöver det körde jag bara på profylaxandning och min Tens-apparat och vetekudde när jag inte var uppkopplad mot CTG.

Millis, som tydligen jobbat på förlossning tidigare, nämnde sterila kvaddlar, vilket jag faktiskt var nyfiken på när jag skulle föda Alfred, men alla jag nämnde det för innan sa att jag var dum i huvudet. Jag tyckte det lät intressant eftersom det ska stimulera kroppens egen smärtlindring, och nu fick jag förklarat hur det går till: tydligen sticker två barnmorskor samtidigt där det gör ont, för att spruta in sterilt vatten. Detta gör de kanske 15-20 gånger, och varje stick känns ungefär som ett getingstick, så hon sa att hon ska inte ljuga: det gör svinont. Så de fortsätter tills föderskan typ skriker åt dem att lägga av, men sen sätter kroppen igång och man kan vara smärtfri upp till två timmar, utan att det riskerar att stanna av förlossningen, som en epidural ofta gör. Och man kan lägga det här var det än gör ont, och tydligen hjälper det väldigt bra mot dov smärta, sån som gör att det känns som att ryggen ska gå av - skarp smärta är tydligen lättare att få bort med andra metoder, men den dova smärtan är svårare att komma åt.

Jag frågade också om den där mjuka knölen jag kände på magen härom dagen (och en gång till nån kväll efter), och hon gissade på att det faktiskt var urinblåsan som kändes! Tydligen hade hon sett det ofta på förlossningen, där föderskorna inte kunnat kissa ut mer än några droppar - då kan urinblåsan tryckas uppåt och framför magen. Det bör inte ha varit något farligt i vilket fall som helst.

Det och så lite prat om BVC, donation av navelsträngsblod och framtida preventivmedel och sådär och sen var det klart. Nästa vecka: tillväxtultraljud!