Knipövningar

Alltså seriöst, hur sabla svårt ska det vara att komma ihåg att göra något så enkelt som knipövningar? Jag var duktig på det i somras under några veckor och gjorde dem varje dag, ofta till och med flera gånger om dagen, men nu glömmer jag bort det nästan varenda dag. Och det är ju nu jag har som mest användning för dem, för nu trycker ju magen så mycket neråt att det ju är nu som jag känner att det är risk att kissa på mig när jag nyser eller hostar eller så. Men ändå: glömmer. Jag antar att jag borde göra det till en rutin att göra dem till exempel när jag borstar tänderna eller så, det kanske kan förenkla för mitt guldfiskminne. Nån som har några bra tips för att komma ihåg dem?
Jag fick förresten näsblod ur vänster näsborre alldeles nyss - premiär för den! Hittills har jag bara fått i höger. Blodet luktade extremt mycket järn, så jag funderar på om mitt järnvärde blivit såpass högt att jag börjar stöta ut överflödigt järn nu eller nåt. Kan man göra det?

Känd från internet

Idag har tredje avsnittet av "Fråga Louise Hallin" kommit upp, och det är första avsnittet jag är med i! Med mig som thumbnail-bild till och med.
Det är ju alltid lite plågsamt att se sig själv på film - jag blir tydligen alldeles sned när jag pratar - men det får jag leva med. Svaret på min fråga var roligare än jag mindes. :) Jag ställde nån mer fråga på inspelningen, men det är inte med i det här avsnittet, så jag återkommer.
Titta här!

Jag har skrivit om inspelningen av programmet här och här.

Ganska så rörlig ändå

Okej, jag kanske har gnällt lite i överkant och oroat mig över min rörlighet lite för mycket, för idag har jag både orkat gå på en liten promenad med Alfred (dagis stängt för planering) för att handla mat och lunch-sushi plus bakat bullar (Kanelbullens dag på fredag ju - en av få såna där påhittade handels-dagar som jag inte har nåt emot, eftersom bullar ju är gott! Valentine's och Halloween skippar jag dock. Tända ljus på gravar på gamla hederliga Alla helgons dag däremot är en annan sak.) Christopher tittade på mig när jag stod och kavlade bulldeg och sa "Jag tycker du är väldigt rörlig med tanke på att du ska föda tvillingar om tre veckor", och det har han kanske rätt i. Visst, det gör lite ont när jag rör mig, men jag KAN ju röra mig, så jag har väl inte så mycket att gnälla om egentligen. Det gör ju ont när jag ligger still också, så det kan ju liksom kvitta. :)
Alfred hjälpte mig baka bullar också, vilket i början var mer effektivt när han delade jäst och hällde i mjölk och mjöl och sånt, men allt eftersom degen framskred bestod "hjälpen" mest i "Smaka lite här osså"... Väldigt gulligt!

Två gudföräldrar till

Igår mådde jag rätt okej faktiskt - det gjorde ont lite varstans (främst i revbenen), men jag mådde åtminstone inte lika illa som i lördags. Det var tur det, för vi fick besök på eftermiddagen, av ett par vänner och deras 3,5-årige son. Vi hade bjudit hem dem av en anledning (förutom bara att det är trevligt att umgås), och det var för att fråga om de kan tänka sig att vara faddrar/gudföräldrar åt Flora och Lilly. Till vår stora glädje blev de superglada och vill jättegärna finnas till som extra vuxna som våra flickor kan komma till om deras föräldrar är töntiga eller dumma eller inte kan pratas med.
Så nu har de utöver Nina ett par gudföräldrar som heter Malin och Jonathan, där Malin dessutom råkar vara en väldigt begåvad fotograf som är specialiserad på att fota barn, gravida och familjer. Så om någon som läser här vill ha fina bilder så kolla in Malins hemsida www.malinnordberg.com!

Magen vecka 36

Nu börjar vecka 36! Det firar vi med en framifrånbild också. 

Tråkig

Ååh, jag känner mig så ohyggligt tråkig nu för tiden. Jag orkar ingenting, ligger mest bara hemma och degar, ids inte sminka mig och varierar ett fåtal oformliga plagg eftersom de är de enda jag får på mig. Det är ju för väl att jag har en av de där bra killarna som säger att jag är snygg ändå och som tydligen är rätt så impad över att jag håller på att bygga två barn samtidigt så han står ut med att jag är tråkig, ful och behöver hjälp med det mesta. Men det vore ju trevligt om det är klart snart.
Ikväll har jag känt båda flickorna rumla runt ordentligt därinne, och det är ju roligt i alla fall. Mindre roligt har varit att jag har mått ganska illa hela dagen, och jag har en massa luft i magen som jag inte får ut, vilket jag vet kommer innebära att sammandragningarna jag får inatt (vilket är rätt många nu för tiden) kommer vara om kanske inte rent smärtsamma så i alla fall väldigt obekväma. Om jag ligger på sidan och får en sammandragning och försöker vända på mig så gör det skitont, och ibland måste jag vända på mig ändå för att magen trycker så på revbenen eller att jag har för ont i en höft eller så. Men imorgon är åtminstone vecka 35 slut! Den här veckan har gått ganska fort faktiskt - men det innebär tyvärr ändå inte att drygt tre veckor kvar känns som en särskilt kort tid.

Trångt

Snälla lilla tös nr 2, kan du inte krypa lite neråt mot din syster så mammas revben kan få lite vila idag? Snälla?

Prickig och kliig

Jag har fått små röda prickar lite varstans; mest på armarna, bröstet och magen. Jag frågade på MVC vad det kunde vara, och fick veta att det är hormonellt betingat och är små blodkärl som brustit. De kan gå bort och de kan bli kvar, jag får vänta och se. 

De syns inte jättetydligt på bilden, särskilt som jag har så mycket leverfläckar också (har fått ännu fler under graviditeten dessutom), men de på höger sida som är rödare är det jag pratar om.

Jag får förresten sitta såhär med magen bar på kvällarna, för då brukar det klia så mycket på magen att jag inte kan ha kläder mot. Men eftersom mitt blodtryck är bra och det mest bara kliar på kvällarna oroar jag mig inte för att det ska vara havandeskapsförgiftning - visst är jag duktig på att inte noja nu för tiden? ;) Det är nog bara att huden börjar bli töjd till bristningsgränsen. 

I övrigt har jag haft väldigt ont i blygdbenet och bak i ryggen nedanför svanken idag. Jag blir mindre och mindre rörlig, och det gillar jag inte alls. 

Trebarnsmamma

Jag har fortfarande efter 2 år och 7 månader knappt kunnat smälta att jag är en mamma - ibland när Alfred ropar på mig slås jag av det enorma i detta. Att jag om max tre och en halv veckor kommer vara mamma till tre barn är i det närmaste ofattbart. 

Sommartider... nej, jag menar sammandragning

Sammandragning hej hej, sammandragning!
De är inte sköna längre, de där sammandragningarna.

Rapport från MVC vecka 35

Idag var jag på MVC igen. Min nya barnmorska Mia, som jag är så förtjust i, var sjuk, men Millis som jag fick träffa istället var också supertrevlig, så det gick ju utmärkt ändå.

Först blodtryck, som låg på 120 över 70, så det var bra, sen hjärtljudskoll, och det tog en stund att hitta rätt eftersom det är svårt att känna hur de ligger utifrån, men när hon väl hittade dem så lät allt bra.

Sen stack hon mig i fingret för att kolla blodsocker och järnvärde, och järnvärdet var 133! Det är högre än jag hade när jag skrev in mig! Fick veta - vilket jag aldrig hört förut - att det brukar vara som lägst runt vecka 25 och sen återhämta sig, så det var inget konstigt att det var högre nu, och det hade ju varit intressant att veta tidigare. Som Millis uttryckte sig så lägger kroppen in en beställning på fler röda blodkroppar i början av graviditeten, men det tar ett tag att bilda dem, och sen återhämtar sig kroppen. Men det betyder att jag kan trappa ner på järnintaget om jag vill, fast eftersom min mage klarar sig rätt så bra kan jag lika gärna äta upp de Niferex-tabletter jag har kvar (som räcker fram till ett par dagar före det planerade snittet) och blutsaft köpte jag ny härom dagen. Får jag för mycket järn är det ingen fara, det stöts ut eller så.

Sen skulle vi sammanfatta graviditeten inför förlossningen (plus att jag fick en mall för ett förlossningsbrev med att fylla i hemma), och det var väl ungefär att jag mått skit och inte gillar att vara gravid... Och så lite om vad jag vill ha för smärtlindring ifall det sätter igång naturligt, och där var svaret ungefär att jag gärna slipper epidural, men att jag är öppen för deras förslag. Sist var det aldrig nån som frågade mig om jag ville ha nån smärtlindring, så jag testade bara lustgas som jag bad om själv, men det tyckte jag bara luktade illa utan att hjälpa - utöver det körde jag bara på profylaxandning och min Tens-apparat och vetekudde när jag inte var uppkopplad mot CTG.

Millis, som tydligen jobbat på förlossning tidigare, nämnde sterila kvaddlar, vilket jag faktiskt var nyfiken på när jag skulle föda Alfred, men alla jag nämnde det för innan sa att jag var dum i huvudet. Jag tyckte det lät intressant eftersom det ska stimulera kroppens egen smärtlindring, och nu fick jag förklarat hur det går till: tydligen sticker två barnmorskor samtidigt där det gör ont, för att spruta in sterilt vatten. Detta gör de kanske 15-20 gånger, och varje stick känns ungefär som ett getingstick, så hon sa att hon ska inte ljuga: det gör svinont. Så de fortsätter tills föderskan typ skriker åt dem att lägga av, men sen sätter kroppen igång och man kan vara smärtfri upp till två timmar, utan att det riskerar att stanna av förlossningen, som en epidural ofta gör. Och man kan lägga det här var det än gör ont, och tydligen hjälper det väldigt bra mot dov smärta, sån som gör att det känns som att ryggen ska gå av - skarp smärta är tydligen lättare att få bort med andra metoder, men den dova smärtan är svårare att komma åt.

Jag frågade också om den där mjuka knölen jag kände på magen härom dagen (och en gång till nån kväll efter), och hon gissade på att det faktiskt var urinblåsan som kändes! Tydligen hade hon sett det ofta på förlossningen, där föderskorna inte kunnat kissa ut mer än några droppar - då kan urinblåsan tryckas uppåt och framför magen. Det bör inte ha varit något farligt i vilket fall som helst.

Det och så lite prat om BVC, donation av navelsträngsblod och framtida preventivmedel och sådär och sen var det klart. Nästa vecka: tillväxtultraljud!

Guldfiskminne, var det ja

Och det händer fortfarande att jag kan bli förvånad när jag går förbi en spegel och upptäcker min stora mage. Jag är uppenbarligen helt störd. 

Näsblod i mörkret

Annars var ju förresten dagens mest intressanta händelse att sitta på en toalett på Pizza Hut i Hötorgshallen med forsande gravidnäsblod och lampan slocknar (vi skulle ätit lunch på en cool japansk restaurang, men de hade kö och Christopher hade bara trekvart på sig, så det fick bli det något ocoolare Pizza Hut bredvid istället).
Jag satt på toan och så snöt jag mig och så fick jag näsblod - för första gången på länge, alltid nåt - och så blev det kolmörkt. Det var en sån där lampa som gick på nån sorts rörelsedetektor, och jag kunde ju inte se den i mörkret, så jag fick peta in lite papper i näsan och vifta som en tok, och efter en stund kom den igång. Men slocknade igen. Upptäckte sen att den var placerad precis under toalettens enda väggkrok, där jag såklart hängt jackan. Smart ställe att sätta den på.
Sen gick jag och handlade korv på Taylors & Jones med en papperstuss i näsan, av en förstående kvinna som sa att hon är helt säker på att tvillingar bara kommer till väldigt speciella personer som klarar av det. Det var fint sagt, tycker jag.

Glömt hur värkar känns

Jag har ett minne ungefär som en guldfisks, det har jag vetat länge, och idag kom jag på ännu en sak jag glömt bort: hur värkar känns. Jag har varit på stan idag (och köpt vinterkläder till Alfred, alldeles för många kantareller och blåbär och en massa tyger som jag nån gång ska sy klänningar av, samt ätit lunch med Christopher), och insåg att jag verkligen verkligen inte orkar nånting längre. Jag gick i snigelfart och fick svinont i ryggen bara av att gå några hundra meter. När jag kom hem ett par timmar senare hann jag bara vila i ungefär tio minuter innan det var dags att hämta Alfred på dagis, och när vi kom hem efter det och jag äntligen fick ligga still i soffan en stund hade jag sammandragningar i stort sett konstant. Och de gjorde ont. Inte jätteont, men definitivt betydligt mer obekväma än de brukar vara.
Jag tänker mig att om förlossningen sätter igång naturligt innan den planerade snittiden så är det nog lämpligast att jag ringer in så fort som möjligt, och nu i eftermiddags slog det mig att: vänta lite nu. Jag minns inte hur de första värkarna kändes sist. Jag minns i och för sig att det inte var någon tvekan om att det faktiskt var värkar, men samtidigt hade jag inte alls så mycket sammandragningar som jag haft den här gången, så tänk om jag liksom missar vad som faktiskt är värkar? Men när jag nämnde det för mamma i telefon sen så sa hon att jag kommer veta, och det har hon säkert rätt i. Och nu har det lugnat ner sig lite igen också, så förhoppningsvis tänker de sig inte att komma ut ikväll just. Som jag sagt vill jag hemskt gärna få hinna med tillväxtultraljudet på tisdag så jag får veta dels hur stora de är nu och dels hur de ligger. Om ettan har lagt sig tillrätta med huvudet neråt nu behöver jag kanske inte känna mig så stressad över att komma in till förlossningen supertidigt - eller så tänker jag helt snett nu, jag vet inte, det kanske är mer bråttom om de ligger rätt. Anyway, hoppas på att hålla dem inne lite till.

Lugn dag

Idag har jag inte varit utanför dörren - jag har öppnat balkongdörren lite för att vädra, det är det närmaste utomhus jag kommit idag. Christopher tog både lämning och hämtning på dagis idag för att jag skulle få vila min foglossning lite, och det var nog bra tror jag. Det gör fortfarande mer ont än i förrgår, men i alla fall lite mindre ont än igår nu. Är däremot fruktansvärt trött i ryggen. Jag har legat i soffan halva dagen och tittat på Weeds, men sen har jag ändå rört mig en hel del här hemma, så det är väl därför antar jag. Men jag tror att det är viktigt att jag försöker att inte bara ligga helt stilla heller, för då lär ju alla mina muskler försvinna innan förlossningen, och det skulle ju inte göra något enklare efteråt.
Jag tittade förresten igen på den del av instruktionsvideon för tvillingselen som handlade om två barn (eftersom man kan använda den på så många sätt är det bara en del av den som visar hur man gör med två barn på magen), och jag fick bara inte ihop den till att sitta stadigt. Men jag experimenterade lite på egen hand istället, och tror att jag hittat ett sätt som funkar bättre för mig. Men det kanske också blir skillnad när det faktiskt sitter barn i och inte bara en liten docka i den ena.

Överansträngd av typ ingenting och tvillingselen har kommit

Igår började ju bra med att jag var ganska pigg, men när jag hämtade Alfred på dagis blev jag övermodig eller nåt. Jag blev till att börja med lite sen, så jag gick relativt fort på vägen dit, och det gjorde ont i magen - eller om det var ligamenten - så jag fick gå och hålla i magen hela vägen (det är en promenad på kanske 7-8 minuter). Sen skulle vi ta tunnelbanan, och vi blev lite sena, så jag gick så fort jag kunde till tåget, i sådär 2-300 meter, och det kan man ju tycka inte är så långt, men för mig var det tydligen det. Det straffade sig direkt: foglossningarna i blygdbenet som hållt sig rått så lugna ganska länge, började göra svinont igen, och jag fick också ont i svanken och strax nedanför.
Sen hann jag inte lägga mig och vila, för jag skulle på ett karriärseminarium på Jusek, mitt fackförbund, mellan 17 och 20. Ganska intressant, kanske inte jättegivande för mig just nu, men fick ändå lite bra tips för min framtida karriär.
På vägen hem, på tunnelbanan, fick jag en sammandragning som samtidigt gjorde ont i svanken, så jag fick lite smått panik: tänk om det var en värk! Tänk om det sätter igång redan! Jag vet att jag önskar att graviditeten ska vara slut snart, men när jag insåg att de kanske på riktigt kan få för sig att försöka komma ut nu bara i början av vecka 35 - då var det inte så kul längre. Det är för tidigt. Ett par veckor till vill jag att de ska hålla sig inne - framför allt vill jag hinna med tillväxtultraljudet i nästa vecka för att få veta om de faktiskt väger närmare 2,5 kg var som de borde göra om de fortsatt växa enligt kurvorna. Om de gör det så kan de kanske få komma ut snart efter det - min svägerska födde en 2,5 kg-dotter i fredags, och hon behövde ingen hjälp med varken andning eller näring, så jag tänker mig att 2,5 kg borde räcka såvida inget annat är fel.
Men det hände inget mer efteråt, så det var nog bara efterdyningar av överansträngning. Jag hade visserligen ett gäng väldigt obekväma sammandragningar inatt också, men att de gjorde lite ont tror jag mest berodde på att jag som vanligt har mycket luft i magen på nätterna.
Och det gör fortfarande mer ont än vanligt idag, vilket jag inte gillar nåt vidare. Tar det så lugnt jag kan idag.
I vilket fall som helst har jag börjat plocka ihop lite grejer för BB-väskan nu. Har bara börjat med kläder till flickorna och något enstaka plagg till mig, samt min TENS-apparat från Alfreds förlossning. Måste ta fram nya batterier till den, plus att jag insåg att vi har för få byxor i storlek 50, så det behöver vi köpa fler innan det är dags.

Igår kom också tvillingselen jag beställt från USA: Maximom Twin Baby Carrier. Den ser jättefin ut, men instruktionsbladet som följde med var väldigt knapphändigt, och den en halvtimme långa instruktionsvideon som hängde med var för luddig för min trötta seminariehjärna igår kväll, så vi måste titta på den noggrannare tillsammans igen. Att hänga på sig den med ett barn verkar enkelt nog, men att få ihop den till två barn var faktiskt lite mer komplicerat. Men den verkar svinbra: man kan ha den delad och bara bära ett barn i taget; antingen fram eller bak, man kan ha ett barn fram och ett barn bak och så kan man ha båda barnen fram. Alfred ville i alla fall testa direkt, så vi satte hans docka i den och så fick han gå omkring med den en stund, och han verkade väldigt stolt!

När jag var borta igår fick Alfred prata på FaceTime med sin faster och fick titta på nya bebisen, och han var tydligen väldigt intresserad, så det är ju bra. Och när faster sa att han också ska bli storebror snart så hade han sagt att det kommer två bebisar, så lite koll har han allt!

Namnbesvär

Jag tror jag nämnde ganska tidigt i bloggens historia att vi bestämde Alfreds alla namn väldigt tidigt, bara någon vecka efter att vi fått veta vid rutinultraljudet att han var en pojke. Alfred satte vi ganska direkt, och sen fick vi en lista med japanska namn av våra vänner Yoko och Shinji, och från den valde vi Masato, som betyder "honest and loyal man". Sen ville vi ha ett tredje namn (andra i ordningen dock) och tyckte att han kunde behöva något att fira på sommaren, eftersom han är född i februari och Alfred har namnsdag i januari, så vi gick igenom alla namnsdagar från juni till och med augusti och fastnade för Walter (eller ja, Christopher hade föreslagit Walter redan tidigare, men jag hade tvekat - fast det hade visst vuxit på mig. Plus att båda namnen Sara och Walter nämns i låten "Summer and Looking for a Job" med mitt absoluta favoritband Eggstone). Så hans namn var klara flera månader före han föddes, och en massa människor sa till oss att "men man vet ju inte förrän han kommer ut om namnet passar", men för oss var det inga problem: han hette ju Alfred. Han VAR ju Alfred. Han hade ju redan varit det i flera månader, så när han kom ut var det väl klart att han hette Alfred. Sen var det väl ett tag där namnet kändes lite konstigt ändå, men det berodde för min del bara på att vi plötsligt hade ett barn som hette nånting över huvud taget, inte på själva namnet.
Den här gången har vi ju bestämt Flora och Lilly för ganska länge sen - vi är bara inte säkra på vilken bebis som är vem av dem än. Och ibland tvivlar jag lite på namnet Lilly, dels för att det börjar bli så vanligt och dels för... jag vet inte, en känsla bara. Men jag tror att jag är nöjd med det, och Christopher är definitivt säker på att det är bra (bortsett från att han fick ge sig med stavningen, eftersom vi bestämde oss för min favorit med två L). Men andra- och tredjenamnen är betydligt svårare den här gången. Vi har fått en lista med japanska namn av Yoko och Shinji igen, men vi gillade inte riktigt några av dem tillräckligt, plus att jag börjar fundera lite på om flickorna ens ska ha japanska namn alls. Det kanske är lite fånigt..? Alfred fick ett för att jag älskar Japan och har varit där två gånger, och planen var att Christopher och Alfred skulle få åka med mig dit så snart som möjligt, men vi har inte fått ihop att åka än, och nu lär det ju dröja länge till innan vi kan komma iväg. Det kanske finns något annat som är viktigare för oss just nu som istället ska inspirera flickornas tredjenamn?
Tydligen är Maria ett släktnamn på Christophers sida, men för att vara helt ärlig tycker jag att det är ett för tråkigt namn, så jag ville helst undvika det, och nu hade vi turen att Christophers syster fick sitt andra barn i fredags, och det visade sig vara en flicka, så hon kommer föra namnet vidare så vi "slipper". Så nu är vi helt fria att bestämma själva - vilket jag i och för sig tycker att vi skulle varit ändå. Tycker släktnamn är ett lite fånigt tvång, man vet ju att man är släkt ändå - och vi funderar lite på om vi ska ta namn från Christophers farmor och min oldemor (gammelfarmor på danska). Min oldemor levde tills jag var nästan 17 och hon var helt underbar, så det kunde ju vara roligt så sett. Enda nackdelen var att hon hette Helga, och jag vet inte om jag tycker det är ett så roligt namn... Och Christophers farmor heter Margit, så båda de namnen är ju ärligt talat väldigt tantiga. Å andra sidan är ju tant- och gubbnamn vanliga på små barn just för att folk gärna döper efter gamla släktingar.
Vi tror dock att vi är klara med andranamnen. Den ena (antagligen Flora) ska få heta Bella efter min döda storasyster, som hette Bella i andranamn. Och eftersom jag fick bestämma det namnet fick Christopher bestämma den andras andranamn helt själv, och han har valt Axelina. Jag gillar det inte riktigt, jag tycker det känns som att nån bara smäckat på ett "lina" efter vilket pojknamn som helst, som "Peterlina", "Anderslina" eller "Eriklina", men tydligen har faktiskt Axelina en namnsdag! Ingen vi nämnt namnet för har gillat det, utom Christopher då - vad tycker du som läser? Fint eller fult?

Halleluja!

Hallelujah! Praise the... drugs..?
Jag brukar ta Losec mot halsbrännan ett par timmar innan jag lägger mig, men på sistone har de inte riktigt gett nån effekt, och jag har inte vetat om det varit på grund av att de tar lång tid på sig innan de börjar verka eller om de helt enkelt tappat sin effekt på mig, fast jag inte tagit dem jätteofta. Men igår tog jag en nånstans runt lunchtid, och igår kväll hade jag ingen halsbränna alls och kunde faktiskt sova en del på natten! Så sabla skönt! Det står visserligen, om man ska vara lite petig, i bipacksedeln att man helst ska ta dem på förmiddagen, men jag har tänkt att det ju verkar dumt eftersom de då kanske redan tappat effekten lite framåt kvällen/natten, så jag har föredragit att ta dem senare, och förut har det funkat bra bara jag inte tagit dem direkt innan jag lagt mig.
Men hur som helst, nu tänker jag att jag nog klarar mig till min MVC-tid på torsdag innan jag behöver fråga om det finns nåt starkare jag kan ta - hade tänkt ringa idag annars. Jag googlade också för att se hur ofta andra gravida tagit Losec, och hittade ett helt gäng som tagit det varenda dag från början till slutet av sina graviditeter och det har gått bra och deras barnmorskor har inte opponerat sig, så kanske att jag ska börja ta dem varje dag nu ändå. Jag är så mycket gladare idag bara för att jag fått sova lite, så det kan nog vara värt det. Men det tar ändå emot lite, så kanske att jag först ikväll ska testa tipset jag också hittade om att dricka vatten med bikarbonat i - även om det låter lite äckligt.

Dålig gravid

Jag är en dålig gravid. Just nu förmår jag inte ens tänka på det fantastiska med att vi ska få två barn till, jag kan bara tänka på hur jobbigt allting är just nu och längta efter att det ska vara över. Idag skrek jag och min syster åt varann över nåt så idiotiskt som politik, hon stormade ut och jag grät i flera timmar, och jag har svårt att tänka mig att det hade blivit så illa om inte jag hade varit hormonell och utmattad (och hennes pojkvän just flyttat ut till råga på det). Och igår föreslog jag - inte helt på allvar förstås, men ändå - att flickorna skulle kunna heta Sammandragning och Halsbränna i tredjenamn (eftersom vi fortfarande inte bestämt tredjenamnen). Och jag sitter som en annan pascha hemma utan att göra nånting vettigt och jag är så trött på mig själv.
Rationellt sett vet jag förstås att det optimala är om tjejerna stannar inne i 3-4 veckor till men jag vill bara få ut dem. Eller nej, det vill jag inte, för jag vet ju att de inte skulle må bra av det, men... åååååh. Orkar inte.

Magen vecka 35

Nu börjar vecka 35. Då bör de kunna andas själva om de kommer ut, men självklart är det bra om de stannar längre - fast jag orkar inte mer!! Nu börjar jag bli gnällig på heltid och tycka rejält synd om mig själv, för nu kan jag inte sova längre och halsbrännan får mig att vilja mörda nån. Jag ska ringa MVC och be om recept på starkare grejer om jag överlever en natt till utan att börja försöka gräva ut tjejerna själv. 

På den positiva sidan är att jag inte svullnat någon annanstans än magen, det är åtminstone nåt att vara glad för. Tog ett kort på mig bakifrån idag också, och därifrån ser jag ju rätt normal ut fortfarande. 

En evighet

Ja, det är skönt med ett sista datum, men idag har det ändå känts som på gränsen till människoplågeri att jag ska gå omkring såhär i 31 dagar till. Inatt låg jag mer eller mindre vaken mellan klockan 2 och klockan 7 - först för att Alfred vaknade och även om Christopher tog honom då så var jag vaken tills han slutade krångla vid 3-tiden, och sen så var allt bara för obekvämt; hade jag inte ont i ena höften hade jag ont i den andra, jag hade ont i magen för att jag var gasig och jag kunde inte hitta någon enda bekväm ställning. Eller ja, det finns ju i stort sett bara två ställningar jag kan ligga i nu: på höger sida och på vänster sida... I lite olika vinklar då.
Och så idag har jag förstås mått rätt kasst eftersom jag inte sovit, så de där 31 dagarna... för många.

Lite förlossningsstatistik

Jag googlade runt efter jag skrev mitt förra inlägg och hittade bl.a. följande:

- ungefär hälften av alla tvillingar förlöses med kejsarsnitt,

- ca 50% av tvillingar föds före vecka 38,

- i en forumtråd hade majoriteten av de kanske 15 tvillingmammor som svarade fött efter igångsättning i vecka 39+ (så ganska ovetenskapligt, men ändå riktiga människor som skrivit och inte bara statistiksiffror).

Så det betyder ju att hälften faktiskt föder efter vecka 38, så även om det är vanligt att föda tvillingar för tidigt är det ju faktiskt ganska vanligt att föda dem hyfsat i tid också. Så jag ska kanske inte hoppas alltför mycket på att komma igång före snittdatumet tyvärr, för sist vi var på ultraljud såg fostervattenmängd och allt sånt där så väldigt bra ut - vilket givetvis är fantastiskt, men ur vilja-föda-lite-lagom-för-tidigt-synpunkt inte så lovande. 

Men vad vet jag; att föda för tidigt med värkarbete kanske inte är bättre än att de får växa till sig lite mer och komma ut med snitt? Jag får hoppas på det. 

Datum!

Idag kom ett brev från Karolinska/Huddinge med ett datum för inskrivning för planerat kejsarsnitt! Vi ska dit måndag den 21 oktober, och så ska operationen med största sannolikhet bli dagen efter, men det ska bestämmas säkert när vi är där. Vi fick veta av läkaren när vi var där sist att de gör planerade snitt på tisdagar och torsdagar, så det finns väl en liten risk att vi får vänta till torsdagen, men det står i brevet att det beräknas ske på tisdagen.
Det står också att jag ska ha med mig provsvaren från mödravårdsscreeningen, vilket jag inte har en aning om vad det är för nåt, så det får jag väl fråga på MVC före.
Så nu är det max 32,5 dagar kvar! Men jag hoppas fortfarande på att det kommer sätta igång naturligt innan dess, eftersom jag helst vill få värkarbete för barnens skull, oavsett om de ligger så att det behöver bli akutsnitt eller inte. Men eftersom snittdatumet är 11 dagar före planerat datum så kanske jag inte ska hoppas allt för mycket på det. Jag har ju hört att tvillingar ofta kommer tidigare, men jag har inte sett nån statistik på hur mycket tidigare och hur många procent som kommer tidigare, men det kanske jag kan hitta.
I vilket fall som helst: nu har vi ett sista datum, och det känns skönt, även om det fortfarande känns långt dit. Så senast den 22 oktober blir vi trebarnsföräldrar - vilken grej!

Den osynliga linea nigra och en mjuk knöl

När jag var gravid med Alfred fick jag aldrig någon synlig linea nigra (den där mörka hormonranden längs med magen) - men mot slutet av graviditeten dök den plötsligt upp på kort, även om den var helt osynlig för blotta ögat. Så jag har hållit ögonen på kort efter om den skulle dyka upp nu också, även fast jag inte ser den i spegeln och Christopher inte heller ser den, och plötsligt idag gjorde den det! På kort syns den ju ganska tydligt till och med, men det går alltså inte att se den i verkligheten, och jag tycker det är så konstigt.
Anledningen till att vi tog kort på magen var att jag plötsligt kände att det var något som bullade ut strax till höger över mitt snittärr, och det var inte en bebiskroppsdel, för det var mjukt och rörde inte på sig när jag tog på det. Men det gjorde heller inte ont, så jag är inte jätteorolig, men lite skumt är det ju. Om det är kvar till imorgon så får jag ringa MVC och be att få komma in så de får titta. Googlade bråck på gravidmage, och det kan man tydligen få, men det verkar som att det "ska" göra ont, så jag vet inte. Det verkar ha gått tillbaka litegrann redan, så vi får se.

Jag har varit ovanligt aktiv idag, så det kanske är därför magen beter sig lite konstigt. Jag skulle äta lunch med två f.d. kollegor (en mammaledig och en gravid), och åkte in till stan en dryg timme i förväg för jag behövde göra lite ärenden, men när jag var nästan framme kom jag på att jag glömt mina 20%-rabattkuponger på Åhléns, som gällde på hemavdelningen och skönhetsavdelningen. Jag skulle köpa duschdraperi och torrschampo, så det kändes ju rätt värdelöst att göra det utan rabatt när jag nu kunde få det, så jag vände hem igen för att hämta dem. Det innebar förstås att jag fick utföra mina ärenden på Åhléns på tio minuter istället för på en timme, och att jag inte hann gå till tygaffären och lite andra grejer som jag också velat göra, men jag sparade åtminstone 72 spänn, vilket inte är kattskit när man går på a-kassa och snart föräldrapenning. Men jag stressade ju lite, plus att jag småsprang efter en buss som bara försvann pga ombyggnader vid Sergels Torg, och då fick jag rätt ont överallt, vilket ju inte var vidare kul. Så när jag väl kom fram till lunchstället hade jag mer ont i foglossningen fram, plus ont i svanskotan och svanken (de har hållt sig rätt lugna ettt tag) och lite runt om i magen.
Efter vår långa och väldigt trevliga lunch skulle jag möta upp Christopher och Alfred i en lekpark hemma i Västertorp, och schöven vad jobbigt det var att gå dit efter att ha varit lite halvt i farten rätt länge. Så nu får jag försöka ta det lite lugnare imorgon igen.

En känsla av overklighet

Nu har den här graviditeten pågått så länge att den bisarrt nog börjar kännas helt overklig. Det känns bara som att det är såhär livet ska vara nu och att det alltid kommer vara likadant. Att det rumlar runt i magen då och då är ju roligt, men på nåt sätt blir det mer och mer abstrakt att det ska komma ut två barn - det rimliga hade ju varit att det skulle kännas mer och mer verkligt, men nope.

De senaste dagarna har jag känt rörelser så oerhört långt ner och långt upp förresten. Den ena måste ligga ända ner i ljumsktrakterna och den andra har sprattlat runt uppe bakom revbenen. Så jag antar att de tar en heeel del plats nu. Det var drygt två veckor sen vi hade senaste tillväxtultraljudet nu, och enlingar växer ju nånstans runt 175 g/vecka vid det här laget, så jag borde väl ändå kunna räkna med att mina vuxit närmare 300 g var, tycker jag. I så fall väger de definitivt över 2 kg var nu, och kanske till och med att tvåan väger runt 2,2 och ettan 2,1.

Grooming

Är förresten mycket nöjd med att jag lyckades både klippa och måla mina tånaglar idag. Inte var det bekvämt, och jag såg inte riktigt lilltårna, men det gick! Christopher hittade ett guldnagellack på gräset utanför vårt hus igår, och vi tyckte finder's keepers, så jag fick det. Mycket tjusigt blev det!

Passade också på att klippa luggen och den korta sidan av min frisyr idag, så kanske håret håller sig ur ögonen till lite efter förlossningen åtminstone. Magen visade sig vara en håruppsamlare av rang...

Ta bort kvällar och nätter, går det?

Om man på något magiskt vis skulle kunna eliminera kvällar och nätter så skulle det nog inte kännas så jobbigt att det fortfarande är 4-5 veckor kvar. På dagarna mår jag rätt okej ändå, det gör lite ont i revbenen ibland, det är lite trögt att röra mig och sådär, men idag tillbringade jag större delen av dagen i soffan framför vår nya 46-tums-smart-TV (ÄLSKAR den!! Den är så stor att jag kan läsa texten trots min kassa graviditetssyn. Och kostade bara femtusen.) med inbyggt Netflix (min syster var smart nog att ge mig en årsprenumeration i födelsedagspresent nu när jag är hemma ett bra tag till) och tittade på Weeds och hade det ändå rätt okej. Men så fort det blir kväll så kommer den vidriga halsbrännan och det värker i revbenen hur jag än sitter eller ligger, och när jag lägger mig för att sova börjar det göra ont på diverse konstiga ställen i rygg, mage och fogar. Så om jag skulle kunna typ droga mig framåt sådär åttatiden och liksom bara inte vara med (och då förstås ignorera att jag har ett barn som behöver mig) fram till sådär åtta på morgonen - det hade ju varit tipptopp. ;)

Magen vecka 34

Nu börjar vecka 34. Det känns som en bra vecka, för efter 34 brukar alla barn som är friska i övrigt kunna andas själva när de kommit ut. Så jag försöker hålla igen den här veckan också. 

Halsbrännans nya vägar

Igår slogs nån sorts äcklighetsrekord i halsbränna här. När jag lade mig hade jag inte så mycket halsbränna, så jag tänkte att jag skulle kunna härda ut utan att ta nån tablett. Men så när jag just höll på att somna, liggandes på sidan, så kände jag att det sipprade upp lite i halsen sådär som det gör nu för tiden - men det var inte bara magsyra som det brukar, utan lite lite kräks! Så fruktansvärt äckligt!! Hur schöven gick det till?!

Så jag fick ju gå upp och gurgla och borsta tänder och greja, och sen tog jag en Gaviscon och sen var det okej. Men nu nojar jag ju över att det där ska hända igen, så det får nog bli till att äta ännu fler tabletter för att undvika eländet. Ikväll tog jag en Losec, men den verkar fortfarande efter två timmar inte riktigt ha gett effekt (var tvungen att ta en Gaviscon nästan direkt efter också för att kunna lägga Alfred, då han kräver att jag ligger jämte honom), så jag får känna efter i några minuter här i sängen om jag måste ta ännu en Gaviscon också. Kul kul. 

Donera navelsträngsblod

Det jag kommer skriva om här hörde egentligen till inlägget om vårt specialistmödravårdsbesök i morse, men det förtjänar nog ett eget inlägg.
Det sista jag frågade läkaren om var om en sak som jag kom att tänka på härom veckan: hur funkar det om vi vill donera navelsträngsblod? Navelsträngsblod kan nämligen användas för att utvinna stamceller som kan användas till cancerbehandling, och eftersom jag förlorat en syster i cancer så vill jag gärna göra något om jag kan. Jag hade googlat lite innan, och läst att om man ska donera blodet så måste man avnavla relativt snabbt, och de senaste åren har det ju blivit vanligare att avnavla lite senare, för att mer järnrikt blod ska hinna över till barnet, så vad jag ville veta var dels hur snabb avnavling de brukar göra på Huddinge, och dels vad läkaren tyckte jag skulle göra.
Läkaren sa att hon är lite partisk eftersom hon vet hur mycket nytta navelsträngsblod kan göra, men sa också att de har gjort noggranna uppföljningar på hur barnen utvecklats efter kortare avnavlingstid, och de har mått alldeles utmärkt. Däremot kan de barn som man inte avnavlat förrän efter 3-4 minuter få så mycket bilrubin i sig att de blir så gula att de måste "lampas", men att det visserligen inte givit några men i det långa loppet. Men normalt avnavlar de tydligen efter ungefär en minut på Huddinge, men om man vill donera blod så ska det göras efter 30 sekunder. Det är tydligen två personer som jobbar med det, som "går omkring med sina små vagnar" och finns på plats vid förlossningen, oavsett om det är snitt eller inte, och snabbar sig på och tar blodet direkt när det är dags.
Sen skickas allt blod till Sahlgrenska i Göteborg, där det finns en internationell blodbank, och eftersom det måste skickas färskt så kan man inte donera på nätter och helger, men om man föder på dagtid på en vardag går det utmärkt. Och vi måste inte anmäla det i förväg, utan det räcker att säga till när vi kommer in, så vi kan fundera lite till.
Man kan inte reservera blodet man donerat och få använda det själv i framtiden om det skulle behövas, men det gör ju inget. Ska vi donera blodet vill jag ju att det ska göra nytta där det verkligen behövs så snart det behövs. Jag ska bara läsa på lite till, men det lutar åt att vi donerar. Tidigare avnavlade man ju direkt, utan att någon trodde att barnen mådde dåligt av det, och kan vi nu dessutom donera dubbelt så mycket blod som vid en vanlig förlossning så varför inte. Och när Alfred föddes tänkte vi inte ens på det, och jag har ingen aning om hur lång tid det tog innan de avnavlade honom, och det är ju inget som varken han eller vi har lidit av.
Här finns sjukhusets information om donation.
PS: Ser nu när jag läser att det är efter en minut som de samlar in blodet, så jag kanske missuppfattade läkaren lite vad gäller tiderna.
En artikel från Dagens Medicin om för- och nackdelar vid donation.
Och en artikel från Vårdförbundet.

Rapport från Specialistmödravården på Huddinge

Idag är jag inte lika gnällig som igår - fick visserligen knappt sova nåt inatt, för Alfred var orolig och supermammig, men jag har precis slumrat en och en halv timme i soffan och har mest bara lite ont i blygdbenet, så nu är det nya tag.
I morse skulle vi alltså till Specialistmödravården på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, klockan 8.45. Vi kom iväg kanske nån minut sent från dagislämningen, men var ändå i ganska god tid, men eftersom vi aldrig varit där förut lät vi mobilens GPS styra oss, och plötsligt var vi inne i ett villaområde i Stuvsta istället för att vara på stora Huddingevägen. Vi svängde runt och lyckades komma ut på rätt spår igen, men när vi kom fram visade det sig att sökningen var fel och vi var på nån vårdcentrals närakut istället för stora akuten på sjukhuset... Jag ringde och sa att vi blev sena, men som tur var var läkaren också sen, så det var ingen panik, och med lite instruktioner från en förbipasserande kille hittade vi till slut fram. Och då visade det sig att kartan på sjukhusets hemsida som jag hittat inte heller hjälpte ett dugg, fast vi kom i alla fall fram till huvudentrén och kunde fråga oss fram till rätt avdelning. Det var ju för väl att det här bara var ett test run, för hade jag haft värkar och irrat runt sådär hade jag inte varit glad, och dessutom hade vi kanske fått tvillingarna i bilen...

Anyway: läkaren hade hunnit fram så vi fick komma in direkt, till en jättetrevlig läkare som hette Teija. Hon hade inte läst hela min journal utan visste bara att jag hade blivit snittad tidigare, så jag fick förklara varför, och hon sa ungefär det jag redan visste; att ett tidigare akutsnitt inte behöver vara ett hinder för en vaginal förlossning, men att det ju finns en risk att samma sak händer igen. Jag frågade hur mycket bättre det är för barnen med en vaginal förlossning, och hon sa att studier har visat på ett tydligt samband mellan mer astma och allergier hos barn som förlösts med planerat snitt, och att många kan få "adaptionsproblem" med andningen så att de behöver hjälp att andas i ett par dagar - vilket i och för sig inte leder till några långvariga men. Men är det så att man haft många sammandragningar tätt inpå snittet så kan det faktiskt hjälpa barnen, för att det påminner om värkarbete, så är det så att jag ska bli snittad så kan jag väl försöka vara så aktiv som möjligt dagen innan så jag har mycket sammandragningar åtminstone...
Jag frågade också om man någonsin sätter igång en förlossning innan ett planerat snitt, så att man kan hinna få lite värkarbete, men det gör man aldrig, och det trodde jag väl inte heller, men värt att fråga ändå.

Christopher tog ett par bilder på mig, och jag blev helt paff när jag såg hur jag ser ut när jag ligger! Jag har blivit, som Caroline uttryckte det i en kommentar, hemmablind, och tycker inte att jag är så stor, men den här bilden visar liksom på nåt annat...

Sen kände hon lite på magen, och tyckte att det kanske kändes som att huvudet på ettan var neråt, men när hon gjorde ett snabbt ultraljud visade det sig att det var det inte: Lilly låg som för det mesta på tvären med huvudet åt sidan. Men det kan fortfarande hända att de kan flytta sig rätt, men då bestämde vi i alla fall såhär:
Jag ska få en tid för planerat snitt efter 38 fullgångna veckor, men eftersom det är väldigt vanligt att förlossningar med tvillingar sätter igång av sig självt tidigare än så (ofta redan från vecka 34, sa hon) så kan ju alla bli glada ändå. Vi har nästa ultraljud i vecka 36, och visar det då att ettan fortfarande ligger fel så blir det akutsnitt om förlossningen sätter igång naturligt, men då har vi i alla fall fått lite värkarbete, och är det så att de ligger så att en vaginal förlossning är möjlig så kör vi framåt på det. Hon sa också att en sak jag kan vara säker på är att jag inte ska behöva ligga i ett dygn med värkar och vänta på att öppna mig mer om jag öppnar mig dåligt, som jag gjorde med Alfred, för så gör man inte när det är tvillingar, utan då gör man en ungefärlig tidsplan där man snittar betydligt tidigare om inte förlossningsarbetet rullar på bra.
Och det känns bra! Jag hade i och för sig hoppats på att en eventuell snittid skulle bli i vecka 38, för det hade jag hört var vanligt, men nu blir det i så fall i vecka 39, men så kan jag hoppas på att - oavsett hur tvillingarna ligger - förlossningen sätter igång naturligt i sådär vecka 38 (helst inte mycket tidigare än så förstås) och så får jag ett akutsnitt om det behövs. Då kan jag liksom se ett slut på det, samtidigt som det känns lite tryggt att veta att de inte kommer låta det gå lång och oviss tid innan de snittar om det krävs.

Sist frågade jag om att donera navelsträngsblod, mer om det kommer i ett eget inlägg.

Orkar inte längre

Nää alltså, jag orkar inte med det här längre. Låg inne hos Alfred nyss för att han skulle somna, och jag fick (som vanligt) sån vidrig halsbränna (fast jag redan tagit en Losec, men den hade uppenbarligen inte börjat verka än), hade ont i blygdbenet och behövde prutta. Jag vill inte längre.

Jag vill kunna gå mer än tio meter utan att bli helt slut.
Jag vill kunna gå utan att behöva hålla i magen för att den spänner och känns obehaglig.
Jag vill kunna ligga ner utan att få halsbränna.
Jag vill inte ha ont i blygdbenet.
Jag vill inte få sammandragningar vid minsta ansträngning.
Jag vill kunna äta en normal frukost utan att må illa.
Jag vill kunna äta en måltid utan att det känns som att magen blir så full att maten sitter ända uppe i halsen.
Jag vill inte vara pruttnödig hela tiden.
Jag vill inte vara kissnödig stup i kvarten.

Jag vill kunna andas normalt.

Jag vill inte ha ont i revbenen och ryggen. 

Och jag vet att jag är gnällig och istället borde vara tacksam för livets mirakel - dubbelt i det här fallet - men jag orkar inte idag. Jag har schöven mått dåligt under hela graviditeten, och jag orkar inte mer.
Imorgon bitti ska vi till Huddinge, och jag vill ha ett datum. Men vi får se.
Sen kan jag inte ens föreställa mig hur allt kommer bli när de kommit ut, det kanske blir ännu jobbigare på ett nytt sätt, men... ett nytt sätt är åtminstone nåt annat.

Kläder

Utsikt från sängen i morse. Jag tömde klädställningen som jag haft i alla mina olika sovrum de senaste sex åren (fyra stycken har jag hunnit med), där de klänningar som jag använt mest för tillfället hängt. Det har väl fått plats sådär 80 stycken i taget på den, så jag har roterat mellan lådor och klädställningen. Men nu är det (tillfälligt i alla fall) slut med det. Vi behöver  nämligen få plats med skötbordet i vårt sovrum - nu står det i Alfreds rum, och där kan det ju inte vara när vi behöver byta på tvillingarna på nätterna, och nån annanstans får det inte plats. Har övervägt att köpa ett sånt där badkarsskötbord, men vi kör på det här så länge.

Dessutom är det extremt få av mina klänningar jag får på mig för tillfället, och när det är dags att amma är det också väldigt få jag kan ha på mig, så de jag kan ha har jag klämt in i en garderob istället. Men lite sorgligt är det. Jag är en sån som aldrig aldrig har på mig samma kläder två dagar i rad - jo, okej, jag kan ha samma kjol eller samma kofta mer än en dag, men aldrig en hel outfit. Tills nu när jag är arbetslös och tokgravid. Under min förra graviditet jobbade jag till en vecka före Alfred föddes, och då fick jag ju helt enkelt klä mig ordentligt även när det närmade sig, men nu är jag dels större och har färre kläder som passar, och dels är jag ju bara hemma förutom när jag lämnar eller hämtar på dagis, så nu klär jag mig tråkigare än jag gjort i hela mitt liv. Oftast hasar jag omkring i ett av de två gravidlinnen jag köpt (ett svart och ett vitt) och trosor, eftersom det fortfarande är så varmt, och när jag ska ut drar jag på mig en kjol och en kofta, eller en av de få klänningar jag kan ha.

Lite deppigt är det som sagt ändå, för jag gillar ju kläder, och jag känner mig erbarmligt tråkig nu. Men så är jag ju också så fruktansvärt trött på det här nu, och vill bara få må normalt igen.

Såhär såg det i alla fall ut i sovrummet härom dagen - även om man inte ser ställningen så noga bakom min stora mage...

Revben och förlossning

Åh mina arma revben. Jag behöver ligga ner och vila, men när jag ligger ner är det ett sånt sabla tryck mot revbenen att det värker så jag blir galen.
Har jag skrivit nåt om det här med planerat snitt vs vaginal förlossning? I vilket fall ska vi ju till specialistmödravården på Huddinge sjukhus på fredag för att prata om förlossningen, och rent teoretiskt vill jag ju föda vaginalt för att det ska vara bättre för barnen, men alltså... att få ett datum att se fram emot för när den här graviditeten ska vara över vore så sjuuuuukt skönt. Plus att jag har kommit på att jag faktiskt är lite orolig för en vaginal förlossning. När jag var gravid med Alfred var jag inte alls särskilt rädd för förlossningen, mer än jag såklart insåg att det skulle göra ont. Men eftersom det inte gick nåt vidare och jag blev akutsnittad och jag nu ska försöka få ut hela två barn är jag faktiskt lite rädd för att något ska gå snett och nån ska få syrebrist och allt gå åt skogen. Men jag får ju fråga om allt det här på fredag, så får vi se.

Jag har hittat en tvilling-gravid-app!

Kors i taket, jag har hittat en tvilling-gravid-app!!
Alfred vaknade vid fyratiden i morse och även om han somnade om fort kunde jag inte göra samma sak utan låg vaken i en dryg timme. När jag låg på höger sida fick jag ont i revbenen, när jag låg på vänster sida fick jag ont i höften, och så började jag tänka på att jag läst i nån av mina gravidappar ganska nyss att "nu når magen upp till revbenen" - och det känns ju nästan som ett hån. Min mage nådde upp till revbenen för rätt många veckor sen (vilket känns väääldigt tydligt). 5% av alla graviditeter är tvillinggraviditeter, vilket ju innebär att det måste finnas väldigt många fler än jag som skulle vilja ha en graviditetskalenderapp som är anpassad för oss, och hur sabla svårt skulle det egentligen vara att anpassa en befintlig kalender efter tvillingar? Vårdguidens gravidkalender nämner tvillingar kanske var fjärde vecka, och det är väl bättre än inget, men återigen: hur svårt kan det vara? Det måste ju finnas en efterfrågan.
Men så började jag fundera på om jag egentligen sökt ordentligt i App Store, så jag drog fram mobilen vid femtiden och sökte först på "gravid tvilling", men utan resultat. Samma på "pregnant twin", men när jag däremot bytte till "pregnancy twin" fick jag en träff! Eller ja, jag fick en massa träffar på appar för att välja namn, men även en som hade rubriken "twinsinthewomb" av Peter McMillan. Den var gratis, och heter nu när jag laddat ner den "TwinsApp". I gratisversionen kunde jag visserligen bara skriva dagbok och lägga in bilder själv, men när jag gjorde en in app purchase för 22:- fick jag en veckokalender (fortfarande med reklam, vill jag bli av med reklamen får jag punga ut 15:- till).
Den är verkligen inte djupgående, och den är kanske lite fånig (varje vecka jämförs bebisarnas vikt med olika grönsaker och det står ofta om hur gulliga barnen kommer bli), men bara en så liten sak som att det faktiskt står "your twins" och att det är illustrationer på två barn i magen känns ändå så mycket bättre!

Min lilla gravid-app-samling - fast Vårdguiden och Alpha Mom läser jag i Safari, för jag tror inte de har appar, och även om de har det så funkar det bra att läsa dem i Safari istället.

En skärmdump från veckans uppdatering. Texten är bara ungefär dubbelt så lång som det som syns, men som sagt: bara att den faktiskt är för oss med tvillingar gör att jag känner mig lite mindre onormal.

Lite jobbigt

Det där tålamodet med när Alfred vill ha mamma hela tiden håller ju inte alltid ändå, hur goda föresättningar jag än har. När jag under hela dagen har haft så mycket luft i magen att jag varit sprängfärdig, är trött för att jag inte kan sova ordentligt och han sen kräver att allt ska vara på millimetern på hans sätt - då blir det lite jobbigt, det blir det ju faktiskt. Men nu kommer åtminstone Christopher jobba hemifrån för det mesta, så vi kan avlasta varann.

Ont på nätterna

Nu så, nu går det åt skogen med min sömn. Nu börjar det göra ont typ överallt, och i natt hade jag dessutom så mycket luft i magen att det gjorde ont i magen hela natten. Jag bytte sida stup i kvarten, och märkte på vägen att på rygg kan jag inte ligga längre, men vilken sida jag än låg på så gjorde det antingen ont i magen eller i en höft eller i bäckenet eller i en axel. Plus att Alfred vaknade två gånger. Så jag hade en riktigt tråkig natt faktiskt. Hur är det, är graviditeten över snart eller?

Gudföräldrar och dop

När Alfred var någon månad gammal kom frågan om dop eller inte upp. Christopher som är uppvuxen med helt okristna föräldrar hade till och med gått ur kyrkan, medan jag efter att jag varit på världens roligaste konfirmationsläger sommaren då jag fyllde 15 jobbade hårt för att bli frälst - jag gick på bibelstudier och var med i frikyrka och försökte verkligen få kontakt med Gud, men gav upp efter något år när jag aldrig lyckades få honom att prata med mig. Men när jag var liten bad vi aftonbön, min lågstadiefröken var djupt kristen och vi bad morgonbön i skolan och allt det där sitter ändå ganska djupt även om jag numera är rätt så ointresserad av religion. Och jag tycker att dop är en fin tradition, så jag envisades, och fick förstås också stöd av mamma som ju är av en generation där dop är en självklarhet. Så när Alfred var fem månader var en av mina konfirmationspräster snäll nog att komma hem till oss i sommarstugan och han förrättade ett otroligt fint dop i trädgården (där han bl.a. läste upp facebook-statusar jag skrivit om Alfred!).

Alfred hade sjömanskostym och vi var barfota och jag tror att till och med Christopher var ganska nöjd. :)

Nu ska det ju komma två barn till och jag har för mig att Christopher vid nåt tillfälle sagt att det inte ska bli nåt dop för dem, men det ska vi nog bli två om. ;) Jag tänker såhär: har prästen fel om Gud så är det liksom ingen skada skedd (barnen får lite vatten på huvudet och lite fina ord), men har han rätt så är det väl jättebra att de får bli döpta. Och så blir de äldre släktingarna glada (Christophers mor- och farföräldrar var överlyckliga över att Alfred döptes, även om de inte var i form att komma till dopet för det var en bit att åka).
Oavsett om det blir dop eller inte så har vi ganska länge funderat på gudföräldrar (det heter visst faddrar även inom svenska kyrkan numera, men jag gillar ordet gudföräldrar bättre - fadder låter för mig bara som de äldre studenter som drog med en ut för att supa när man började på universitetet). Med Alfred körde vi på stenhårt: han har inte mindre än fem gudföräldrar och ett gudband! Först är det min vän Emil och Christophers vän Linus som är gudfäder, sen tyckte vi att våra systrar också kanske borde få vara med, så både Johanna och Rebecca är gudmödrar, och så är min systerdotter (och även guddotter) Stella "gudsyster" och så är This Is Head "gudband", eftersom de bildades under tiden vi jobbade tillsammans i Malmö.
Så när vi fick veta att vi ska få tvillingar blev det lite ångest: ska vi få ihop så många till dem var?! Vi umgås ju knappt med folk sen vi fick barn... Men efter mycket funderande och dessutom lite åsiktshjälp från syster Johanna har vi kommit fram till att de inte ska få separata gudföräldrar utan gemensamma. Men vi vill gärna få ihop fyra personer som vill vara lite extra engagerade i barnen - det vi vill med gudföräldrar är egentligen mest att det ska finnas några extra vuxna som de kan vända sig till om de behöver. Vi tror att vi har en ganska bra plan nu i alla fall, och igår var min vän Nina först med att acceptera att bli gudmor, vilket jag är väldigt glad för!

Magen vecka 33

Nu går vi in i vecka 33. 

Träffade en kompis som är gravid i vecka 27-28 nåt igår och hon kändes så liten! Själv tyckte hon att hon var jättestor tills hon såg mig... :)

Nästan normal igen

Tack och lov, jag kan gå igen idag. Det onda höll i sig ett tag igår kväll: Christopher skyndade sig så mycket han kunde hem från jobbet, och tills han kom kunde jag ligga i soffan. Men ett tag efter han kommit hem behövde jag gå på toa, och Christopher hjälpte mig upp, och det gick bra - tills jag försökte ta första steget. Det gjorde precis lika ont som tidigare, och jag försökte gå sidledes och baklänges (vilket en MVC-barnmorska tipsat om kan hjälpa vid foglossningar), men icke, så jag började gråta igen för det kändes så hopplöst. Lyckades i alla fall halta iväg till toaletten, och tack och lov gjorde det en aning mindre ont när jag skulle tillbaka till soffan.
Sen gjorde det fortfarande ont under natten när jag var uppe hos Alfred, och ganska rejält ont när jag gick upp i morse, men som tur var blev det lättare och lättare. Christopher skötte allt hemma tills han åkte vid 11-tiden, och vid halv ett eller så kom min bästis Emil, hans gravida fru och deras son på besök, och Emil fixade och donade så vi foglossningsgravida fick ta det lugnt. Lite senare kom dessutom min syster Johanna och så tog hon ett varv runt kvarteret med Alfred i vagnen så han somnade. Så nu efter att ha fått ta det hyfsat lugnt hela dagen är jag nu nästan tillbaka till "normalt ont".

Kunde plötsligt inte gå

Tråkigaste gravidupplevelsen på länge hände idag: jag och Alfred hade varit och hämtat ett paket på vägen hem från dagis, och passade på att köpa glass också. När jag skulle resa mig upp efter att ha suttit på huk och torkat Alfred runt munnen så gjorde det plötsligt så fruuuuktansvärt ont i foglossningen i blygdbenet att jag inte kunde stödja ordentligt på benen. Jag försökte ta ett par steg, men det gick bara inte, så jag satte mig på en sten och hoppades att det skulle bli bättre. Det verkade inte hjälpa, så jag försökte med att sätta mig på huk igen och att vrida lite på benen och sådär för att få det onda att släppa, men icke. Det var bara kanske 400 meter kvar hem, men jag visste på riktigt inte hur jag skulle lyckas ta mig hem, så jag började gråta och ringde Christopher på jobbet, som inte svarade. Övervägde på allvar att försöka få fram numret till en granne och be om att bli hemburen, men det verkade ju lite fånigt, så det var bara att hålla krampaktigt i vagnen och halta hemåt. Stackars Alfred visste inte vad han skulle göra - han kom och blåste mig på magen för att det skulle bli bättre, och jag försökte le, så hela resten av vägen hem tittade han på mig ibland och log stort för att försöka få mamma att bli gladare.
Nu halvligger jag i soffan och hoppas innerligt att det här blir bättre snabbt, för imorgon ska Christopher ner till västkusten igen för hans farfars aska ska spridas i havet och jag och Alfred ska stanna hemma för att det är så lång resa för kort tid - men kan jag inte gå blir det ju lite svårt att vara ensamma hemma.

Extra kaloribehov?

Läste i nån av mina gravidappar att jag nu under tredje trimestern kommer behöva ungefär 500 kCal extra per dag (vad är det en kvinna normalt behöver, nånstans mellan 1500 och 2000 va?). Men jag känner inte av nån extra hunger. Det var samma när jag var gravid med Alfred, jag åt snarare mindre än vanligt mot slutet för att jag mådde illa om jag åt för mycket för att det helt enkelt inte fick plats i min mage. Och jag vet att det är smart att äta mindre portioner oftare istället, men när jag inte är hungrig, måste jag äta ändå då?
Jag gick upp ganska fort i början/mitten av den här graviditeten (har gått upp ungefär 14 kg nu), men den senaste dryga månaden har jag stått ganska still i vikt, vilket antagligen betyder att det som tvillingarna går upp nu tar de från min rumpa. :) (Mina lår och rumpa blev lite större i början, medan resten av kroppen utom magen såklart inte har förändrats så mycket.) Alfred mådde ju bra när han föddes utan att jag tvingade i mig extra mat, men jag kanske ska fråga på MVC på måndag ändå om jag måste äta extra även fast jag inte känner att jag behöver det nu när jag försöker göda två bebisar.

Det är jag som ska ändra mig, inte Alfred

Jag har ändrat mig: vi måste inte alls försöka "få lite ordning" på Alfreds sömn innan tvillingarna kommer. Igår försökte Christopher lägga Alfred fast han verkligen verkligen ville att jag skulle lägga honom, och medan jag halvlåg i soffan och lyssnade på Alfreds otröstliga gråt inifrån hans rum googlade jag "2,5 år separationsångest" och hamnade på Knattetimmen; radioprogrammet med min nya guru Louise Hallin och barn- och föräldrapsykologen Malin Alfvén, där jag hittade ett par klipp där de sa att återigen i 2,5-årsåldern har barn ofta en period där de blir extra mammiga, och särskilt de som precis har fått syskon eller har gravida mammor blir lite extra oroliga. Och de sa att det bästa sättet att hantera det är att när barnet vill ha mamma så ska hen få mamma. Då mår de bäst och så går det dessutom över fortast.
Alfred är ett litet litet barn som bara ger uttryck för det han behöver (visst, han testar väl oss ibland också, men det märks ju skillnad när han testar och när han är genuint ledsen), och då ska han få det i så stor utsträckning det är möjligt. Han märker ju såklart att mamma inte är som vanligt nu med stora magen och tröttheten och allt, och om han då vill vara extra nära mig får pappa försöka stå ut med att komma i andra hand en period. Istället får jag helt enkelt gå och lägga mig tidigare så jag klarar mig, det är inte Alfreds problem att jag kommer i säng för sent. Jag är inte särskilt viktig i mig själv just nu: jag har valt att få barn (tänkte skriva "skaffa barn", men jag tycker så illa om det uttrycket), och då är det de som är det viktigaste. Heck, jag har ju inte ens ett jobb nu, det finns ingen som behöver mig mer än Alfred och snart även tvillingarna, då får jag helt enkelt anpassa mig efter deras behov i några år till. Sen kanske jag ska försöka skaffa mig ett liv igen, men just nu är det här mitt liv, och det är bra!

PS: Ja, jag tog över läggningen efter en liten stund, och Alfred blev så glad. Och jag tog honom även när han vaknade på natten - men Christopher fick ta hand om honom när han absolut skulle upp klockan 7, för då orkade jag inte mer.

Om sömn

Jag har gått och försökt intala mig själv att det kanske kommer bli lite lättare att ha tålamod med dålig nattsömn och bebisskrik när man gör det för andra gången, eftersom vi vet att det på riktigt blir bättre - men... det kanske inte blir så enkelt ändå. Alfred verkar ha kommit in i nån fas där han återigen vaknar flera gånger per natt, och det är bara jag som får komma in till honom för att natta om, pappa duger inte. Och det är ju helt värdelöst, vi måste verkligen få lite ordning på det innan tvillingarna kommer, för annars kommer jag ju inte få sova alls, och hur ska jag då orka med dagarna?
Inatt tog mitt tålamod slut och jag snäste åt mitt stackars barn att det fick räcka och han måste sova, och det gav ju precis motsatt effekt såklart för att han blev ännu oroligare, så det slutade med att vi var vakna i en och en halv timme tills jag till slut lyfte in honom till vår säng, där han absolut skulle ligga på min arm och hålla i mitt bröst, och jag kan inte ligga i samma ställning för länge utan att få ont, så jag sov som en kratta hela natten.
Och jag har ju sett på Facebook där kompisar som fått sina andra barn klagar på skrik och dålig sömn, så det verkar ju inte riktigt som att andra gången blir lättare. Och vi får dubbelt upp. Det blir spännande.

Men.

Från 1177.se: "Sammandragningarna kan också vara viktiga för att förbättra blodgenomströmningen i moderkakan."

Så: jag hatar inte sammandragningar, jag hatar inte sammandragningar, jag hatar inte sammandragningar, jag hatar inte sammandragningar, jag hatar inte sammandragningar.

Men. 

Jag hatar sammandragningar. 

Dubbla känslor

Jag vet att Louise Hallin sa åt mig att inte se tvillingarna som något som är negativt för Alfred, men jag kan inte komma ifrån att jag tror att det inte kommer vara så roligt för honom i början. Härom veckan var jag och Alfred på biblioteket i Fruängen och frågade om böcker om att få tvillingsyskon, vilket det tydligen inte fanns så gott om. Vi lånade två böcker om att få ett syskon, men bibliotekarien lyckades i alla fall hitta en bok att beställa, som kom in härom dagen. Så igår var vi och hämtade den ("1+2=3 Storebror till tvillingar" av Marianne Grymer Bargeman) och läste den.
Ett citat: "Mamma och pappa vill inte heller leka, för de är upptagna med bebisarna. 'Inte just nu,' säger de hela tiden." Och jag får redan dåligt samvete. Vi MÅSTE försöka ge tid åt Alfred också, men jag vet inte hur det ska gå till. Fast å andra sidan vet vi ju vid det här laget att barn inte dör av att skrika en stund, samtidigt som vi ju förstås också vet att vi måste ta hand om dem när de är ledsna. Men det ska väl gå att kombinera på något sätt.
När Alfred kom tillbaka till dagis förra måndagen efter semestern så var det inga problem att lämna honom på dagis, men de senaste dagarna har han blivit ledsnare och ledsnare när jag lämnat honom, och det är inte det minsta roligt. Kanske att han börjar känna att det är något på gång redan? Men idag mådde jag så dåligt efter att ha sovit dåligt i natt, så jag var helt enkelt tvungen att lämna honom fast han storgrät, men det gjorde så ont i hjärtat.
Så samtidigt som jag längtar efter att få ut tvillingarna eftersom det ärligt talat är skitjobbigt med den här magen nu, så har jag ångest över det. Vi ska ju till Huddinge nästa fredag och prata om förlossningen, och då kanske kanske vi får ett snittdatum, men vi vet ju inte än om jag behöver snittas. Lilly vände ju sig med huvudet neråt under ultraljudet i måndags, så kanske att jag kan föda vaginalt. Men om det blir så betyder det ju att det kanske inte alls bara är 40-45 dagar kvar utan att det kan vara många fler, och det känns inget vidare heller. Mycket dubbla känslor här. Fast å andra sidan: ja, det är skitjobbigt nu, för jag sover dåligt för det gör ont lite varstans, men jag mår faktiskt ändå bättre än jag gjort förut - foglossningarna har lugnat sig och är klart hanterbara, och jag mår inte illa så ofta och jag är inte jättetrött heller. Men segt är det.

Hicka

Det var nån som hade hicka när vi väntade på ultraljudet igår, och inte var det jag!

Hicka from Sara Reis on Vimeo.

Det märkligaste var nog ändå att magen hoppade mellan hickningarna också, och jag vet inte om det var i takt med hjärtslagen eller vad det var, men fascinerande i vilket fall - Alfred hickade nästan aldrig i magen och inte tvillingarna heller, så jag har inte varit med om det så ofta.

Musikhjälpen 2013: Alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet

Ibland är jag lite extra oerhört tacksam över att leva i Sverige.
P3:s Musikhjälpen samlar i år in pengar för att hjälpa flickor och kvinnor i länder där det är vanligt att dö på grund av graviditet, abort eller förlossning. Heja!

Tillväxtultraljud vecka 32

Nu har vi varit på vårt tredje tillväxtultraljud, hemma i Stockholm (Liljeholmens Ultraljudsbarnmorskor). Vi fick samma barnmorska, Lena, som vanligt, men även en ny som började idag (Ann-Marie tror jag hon hette) - hon hade lång erfarenhet från ett annat ställe, men behövde lära sig apparaterna de använder här så hon fick gå bredvid. Det var lite förvirrande först, för när Ann-Marie började titta hur barnen låg så fick hon för sig att Lilly, som Lena brukar kalla "ettan, nedre vänstra" och Flora, "tvåan, övre högra", bytt plats totalt så att Lilly nu ligger överst med huvudet till vänster och Flora nederst med huvudet till höger, båda på tvären. Men eftersom de ju skilt sig lite i storlek hittills bestämde de att de skulle mäta först och sen försöka konstatera vilken som var vilken.
Till slut kom de i alla fall fram till att det fortfarande är Lilly som ligger nederst, och det lustigaste var att under tiden de mätte så vände Lilly på sig så hon plötsligt låg med huvudet neråt istället. Så uppenbarligen är det fortfarande för tidigt att säga nåt om förlossningen eftersom de har så gott om plats, så det är väl tur att vi inte ska till Huddinge förrän nästa fredag.
Jag började plötsligt svettas och må illa, så jag var tvungen att lägga mig på sidan istället för på rygg - jag har ju läst att barnen trycker på min stora kroppspulsåder när jag ligger på rygg, men hemma brukar jag inte ha några problem med det - kanske för att sängen är mjukare än britsen på ultraljudsmottagningen. Det gick i alla fall över efter en liten stund, och sen tog Lena över och kollade ett varv extra - sen behövde jag lägga mig på sidan igen, men då var de precis klara. De gick ut en stund för att lägga in resultaten i datorn och var borta ganska länge, vilket var bra eftersom mitt illamående höll i sig obehagligt länge. Känner mig så mesig.
När Ann-Marie kom tillbaka gjorde hon det med goda nyheter: Lilly ligger på +0,9% och väger 1832 g och Flora ligger på +6,2% och väger 1927 g! Duktiga flickor!

Just ja, Lena sa vid nåt tillfälle att det var en fin mage, och helt själviskt trodde jag först att hon menade min, särskilt som jag inte fattar vad det är de tittar på med ultraljudet förrän de förklarar, men det var ju ett av barnens hon syftade på. Barnmorskor är ju som sagt typ världens gulligaste släkte, så de kanske säger sånt till alla, men ändå blir man ju helt stolt när man får höra sånt. Typ: "jag bygger perfekta barn :)". Oerhört skönt är det i alla fall att få veta att allt ser bra ut: bra med fostervatten, njurarna ser bra ut, gallblåsorna ser bra ut - och dessutom tittade de lite extra på könen igen för att jag bad dem, eftersom vi ju bestämt namn och köpt lite klänningar, och jodå, båda har definitivt blygdläppar och inte snoppar. Det tråkiga är bara att det inte går att få några bra bilder på dem längre för att de är så stora nu. Men jag får helt enkelt hålla mig tills de kommer ut med att få titta på dem lite bättre.
Eftersom båda håller sig så fint vid mittkurvan nu får vi vänta fyra hela veckor på nästa ultraljud - om de avvikit för mycket hade vi väl fått om två veckor tror jag - så det är förstås jättebra, men lite tråkigt, det är ju så roligt med ultraljud!

Magen vecka 32

Hej vecka 32. Börjar på allvar undra hur jag ska orka 6-9 veckor till med det här obekväma hela tiden och onda på nätterna och sammandragningarna.