Return of the nojande

Det är inte bara return of the dubbelamning i mitt liv nu, utan även return of the nojande. Natten till igår kände jag nånstans vid tvåtiden att det gjorde ont i en fläck på högra sidan av min mage. När det inte gått över på morgonen tänkte jag såklart direkt blindtarmen, eftersom det ju ska göra ont på höger sida. Ringde sjukvårdsupplysningen, som sa att även fast jag inte hade feber och mådde illa är det lämpligt att kolla upp det, så jag ringde vårdcentralen, som sa att de inte hade några tider och hänvisade mig till lättakuten på Huddinge sjukhus. Alfred var på dagis (han var ledsen för han ville att jag skulle lämna honom, men jag hade fullt upp med amning och nojande över magen, så jag lovade att hämta honom istället), så vi packade in tvillingarna i bilen och åkte.
Det gjorde inte jätteont - när det gjorde molande ont var det kanske en etta på den där smärtskalan från ett till tio som de pratar om efter man fött med kejsarsnitt, och när det högg till var det väl två-tre, men ändå: nojandet. Jag tänkte att jag inte kan vara sjuk, för det har jag inte tid med med alla barnen, och eftersom det inte var nån smärta jag kände igen spann min hjärna såklart iväg till de värsta scenarierna: jag skulle förstås dö från alla barnen. Min storasyster fick sin cancerdiagnos när hennes dotter var drygt tre, så jag tänkte att nu var det väl min tur.
Lättakuten visade sig ha samma reception som vanliga akuten, så vi satt där en liten stund och fick sen komma in till kirurgen - sköterskan som skrev in mig valde mellan det och gynekologen. I korthet: vi var där i totalt tre timmar lite drygt, och under den tiden tog de in mig i omgångar för olika undersökningar: blodtryck, puls och tempkoll (37,5), blodprov och sen känna på magen och i rumpan + urinprov. Jag fick inte äta, ifall ifall, så jag fick titta på när Christopher åt lunch. Grät en skvätt då för att jag var orolig plus att jag kanske inte skulle hinna hämta Alfred som jag lovat (det hann jag faktiskt, precis. Köpte en burgare på vägen och kom fram tre minuter i tre).
Sen när proverna analyserats sa läkaren att de inte visade något, och hans klämma-känna-lyssna hade inte heller visat något, så hade det inte varit för att jag hade på gränsen till feber hade han bara skickat hem mig. Nu skickade han istället hem mig med en återbesökslapp för idag ifall det inte blivit bättre. På vägen hem ångrade jag att jag inte bett att få ett vaginalt ultraljud, för för många år sen hade jag en gulkroppscysta på höger äggstock, som visserligen var ofarlig och man gjorde inget åt den förutom att vänta ut den, men det hade ändå varit trevligt att få veta om det kanske var det igen. Men jag hade nämnt det, och läkaren sa inget mer än att jo, äggstockarna ligger väl ungefär där, och det gör blindtarmen också, men proverna hade ju inte visat på nån infektion.
Anyway, under kvällen fortsatte det göra ungefär lika ont, men under natten kände jag att det blivit bättre, så jag struntade i återbesöket (som var frivilligt) - kunde de inte säga vad det var medan det gjorde ont lär de ju inte kunna säga vad det var när det slutat göra ont. Nu idag känns det lite som att jag har träningsvärk i området, men jag har ingen aning om vad det kan ha varit. Det var precis i änden av där jag känner att de sydde något inre lager efter snittet (det är en liten knöl där de väl fäste tråden), och jag frågade om det kunde ha blivit inflammerat eller så såhär långt efteråt, men det tyckte inte läkaren verkade särskilt troligt heller (proverna bla bla). Så förhoppningsvis kommer jag inte dö av det här i alla fall.