Igår kväll

Jodå, jag kom iväg på konserten med Kristofer Åström igår. Grejen med mig som mamma är att jag helst inte vill göra något annat än att vara hemma med min familj, men om jag då och då ändå måste iväg och göra någonting så tar jag det ändå ganska coolt. Jag är ingen hönsmamma så, utan jag vet ju att mina barn har det bra med sin pappa eller sin mormor, farmor & farfar, moster eller vem jag nu kan ha lämnat dem med (jag skulle ju aldrig lämna dem med någon jag inte är trygg med) - eller på förskolan för den delen. Jag går inte omkring och oroar mig för att allt ska falla sönder utan mig, även om jag gärna skickar ett sms för att kolla hur det går.

Så jag åkte in till stan och gick på min konsert. Men när jag satt där (det var ju på Södra Teatern, så det var sittande publik) så kunde jag ändå inte låta bli att sakna när Flora pillade mig på axeln med sin lilla hand en timme innan jag åkte, och när Lilly råkade lägga sin hand mot min kind tidigare på dagen, och Alfreds pussar och kramar och roliga konversationer. Och jag hade helst velat ha Christopher där med mig, för jag tycker det är mycket roligare att uppleva saker när han är med och kan dela dem. Och sorgligt nog, jag som brukat älska att gå på konsert, och har räknat ut att jag sett 1026 spelningar sen 1992 (jag har allt prydligt nedtecknat i ett excelregister - hade det i en liten bok sen några år tillbaka, då jag samlade ihop all info från gamla kalendrar, men lade in det i en excel när jag hade det lugnt på jobbet förra året) tyckte inte det var riktigt lika roligt längre. Fast i och för sig, det kan ju ändras - igår var en stillsam akustisk solokonsert, går jag på en spelning på en klubb där det är trångt och jag kan hoppa och dansa så kanske det blir lite som förr igen. Men å andra sidan: jag älskade den tiden i mitt liv då musik var allt, men det kapitel i mitt liv som jag är i nu är så underbart på ett helt annat sätt, och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.

(På bilden: Kristofer med Britta Persson)