Om feminism

Ni kanske har läst i sociala medier den senaste veckan att Blondinbella satt sig själv i blåsväder igen, den här gången angående feminism. Det är tack och lov många kloka människor som sagt ifrån, men sorgligt nog verkar hon ändå inte förstå, så jag kan inte låta bli att även jag skriva lite om ämnet här i min blogg, även om det inte är barnrelaterat.
När jag var ung och kaxig så använde även jag ett av hennes argument: jag tyckte inte heller att jag behövde kalla mig feminist, eftersom när det gick bra för mig så var det min egen förtjänst; det var jag som jobbat för det, och jag behövde minsann inte tacka nån feminism för det. Men jag hade fel, precis som Blondinbella har fel nu. Jo. Hade inte en massa modiga feminister, kvinnorättskämpar och jämställdhetskämpar slagits för kvinnors rättigheter så hade jag inte kunnat komma någonvart, precis som inte Blondinbella hade kunnat göra allt det hon gör och starta alla sina företag idag - för att kvinnor FICK inte göra saker som att starta företag själva. Så enkelt är det. Och jag tycker det är så sorgligt att hon inte kan förstå det. Hon verkar ju vara en smart ung kvinna, så att hon inte kan ta in de förklaringar som folk har gett henne är ganska obegripligt.
En annan sak som hon har som skäl för att aldrig vilja kalla sig feminist är att hon älskar sin man och sin son så mycket att hon inte skulle kunna vara en "manshatare". Jamen det var väl tur då att feminismen inte är samma sak som manshat. Ja, det finns feminister som är manshatare, precis som det finns socialdemokrater som är rasister, folkpartister som är homofober, moderater som är kvinnomisshandlare, vänsterpartister som är våldtäktsmän, hundälskare som är barnagare, bloggare som är näthatare osv osv - men det betyder inte att någon av de här rörelserna är samma sak som de enstaka negativa elementen i dem: det finns rötägg överallt.
Samhället vi lever i i Sverige är relativt jämställt, men inte helt. Vi är inte färdiga än. Det är bara att räkna hur många män respektive kvinnor som sitter i maktpositioner, eller räkna hur många timmar män respektive kvinnor lägger på jobb och hem, eller på föräldraledighet för den delen. Och vi är så präglade av samhället att vi ofta inte tänker på det förrän vi ser folk som gör tvärtom. Även jag som lever i ett jämställt förhållande kan bli förvånad när par jag känner delar helt lika på föräldraledigheten eller - kors i taket - pappan tar ut längre ledighet än mamman. Hanna Fahl i DN länkade till en fantastiskt intressant artikel om könskvotering härom veckan: läs den och du kommer antagligen få dig en liten tankeställare, oavsett om du kallar dig feminist eller inte. Jag står inte på barrikaderna, men man måste inte göra det för att kalla sig feminist: det handlar om lika rättigheter för alla, det är inte svårare än så. Och det tycker jag att vi alla ska lära våra barn, så vi kan fortsätta komma framåt.
Som avslutning tar jag mig friheten att ta ett citat från en bekant på Facebook som jag tycker var så bra formulerat (de vita fälten är suddade namn):