Separationsångest

I den allmänna glädjeyran över att vi fick förskoleplatser igår glömde jag lite bort att jag ju inte alls vill lämna mina små tjejer ifrån mig! Inte Alfred heller för den delen, efter att ha haft honom hemma i 2,5 månader, men det känns åtminstone lättare med honom eftersom han gått på förskola i snart tre år och trivts väldigt bra. Tjejerna har faktiskt redan varit hemma i tre månader längre än vad Alfred var, och det känns nu såhär i efterhand jättekonstigt att Alfred var mindre än vad Flora och Lilly är nu när han började på förskola. De är ju så små! Samtidigt är de ju rätt stora nu, men ändå. Jag vill ju bara vara med dem hela tiden...
Sedan vi bestämde oss för att flytta från Stockholm har jag tyckt att det här med att barn bara får vara på förskola i 15 timmar/vecka när en förälder är arbetslös (eller föräldraledig) har varit ren idioti: på 15 timmar i veckan hinner ju varken barnen göra något vettigt på förskolan eller föräldern (jag) söka några jobb (att söka jobb är ju ett heltidsjobb, som man brukar säga) - i Stockholm fick Alfred gå 30 timmar i veckan när jag var hemma med tjejerna. Jag hade tänkt att jag skulle försöka få dispens för fler timmar, men nu tycker jag att det ska bli jättebra att jag inte ska behöva vara ifrån barnen mer än 15 timmar i veckan. Att jag kommer vara superstressad hela tiden över att hinna fixa jobb får väl bli en bisak, antar jag - och att jag kanske kommer bli tvungen att gå på a-kassa längre än om jag haft mer tid på mig är väl statens fel då, så de får skylla sig själva om de måste försörja mig längre. Typ.
För alltså, de här små tjejerna som plötsligt pratar i tvåordsmeningar (Flora) och tre-fyraordsmeningar (Lilly), som har lärt sig att pussas på riktigt med plutmun och smackljud och allt och gärna och ofta praktiserar det (Flora), som efter att ha sprungit runt och lekt plötsligt sätter sig i mitt knä med armarna om mig och slappnar av och bara myser, som plötsligt från att knappt ens velat doppa fötterna idag bara klev rakt ut i havet ända upp till magen, och sen hoppade från bryggan på det djupa (när hon höll mig i händerna såklart), flera gånger (Lilly),

som gärna vill prova att bre sin egen smörgås,

som just nu är inne i en mammig fas och börjar gråta så fort jag går utom synhåll även fast både pappa, farmor och farfar är kvar (Flora),

som sätter sig och ritar två teckningar och säger att de ska vara till gudfar Emil och hans fru, ber om ett kuvert och stoppar i teckningarna i det och säger att det ska skickas med ett frimärke på, och sen behöver lite hjälp för att nå upp till brevlådan (Alfred),

och som bara är så allmänt fantastiska att det gör helt ont i hjärtat att någon annan ska få vara med dem och inte jag, att någon annan ska trösta dem när de slagit sig, att någon annan kanske får se deras framsteg före mig...
De där 300 dagarna som vi har fått färre än enlingsföräldrar hade ju inte suttit fel just nu.