Åh, det är så roligt med allt pratande här nu för tiden! Så fort Lilly vaknar (och ibland även när hon vaknar till mitt i natten) sätter hon sig upp och börjar prata. Idag berättade hon att hennes rumpa var borta: "Numpa botta!" (hon håller på att lära sig vilken som är rumpan och vilken som är snippan, men blandar ihop dem lite ibland - fast att rumpan var borta förstod jag inte riktigt ändå), och igår satt hon och rabblade upp vilka som skulle bada och hoppa i vattnet idag: "Bada! Mamma oppa. Wawa oppa. Agne oppa. Illy oppa (skakade på huvudet, så hon skulle alltså inte hoppa). Appe äppe." På slutet där var det visst syssling Kasper som skulle äta äpple istället. :) Hon säger inte "inte" så ofta, utan hon brukar köra med huvudskakning istället. Härom dagen mötte vi morbror Bernt och Lillan när vi var på väg till stranden, och Lillan skojade med Lilly och frågade om hon skulle följa med dem istället, och när vi vikit av åt olika håll gick Lilly och sa, om och om igen medan hon skakade på huvudet: "Innabent önna mä" ("Lillan och Bernt följa med").
Mycket av det hon säger är förstås upprepningar av sånt vi säger till henne, fast inte allt såklart, men jag blev ändå lite impad när hon sa "Mamma prutta!" en dag när hon hörde mig göra just det.
Flora pratar inte så mycket i meningar än, men hon är igång bra hon också och pratar och härmar ord. Både Flora och Lilly säger "Lilly" nu, men ingen av dem vågar sig på att säga "Flora". Idag var vi på kalas hos Christophers systers familj, och deras dotter, som är jämnårig med våra tjejer, heter Moa. Vid ett tillfälle gick Lilly efter Moa i trädgården och ropade på henne hur många gånger som helst, och testade lite olika uttal: "Monna", "Moja" och mer eller mindre rätt, och det är ju ändå ganska likt "Flora", men nope, när jag försökte få henne att ropa på Flora lite senare blåvägrade hon igen. Jag har visserligen läst i tvillinggruppen att det är ganska vanligt att tvillingar i den här åldern vet vad båda heter och pekar på rätt person när man frågar vem som heter vad, men att båda ändå kallar sig för bara ena tvillingens namn när de själva ska säga namnen. Kanske väljer de helt enkelt det namn som är lättast att säga till en början?
På tal om ord så tycker Alfred att han "måste" allting som han vill, framför allt titta på tv, det "måste" han. Äta mat och lägga sig och sånt däremot, det är tydligen inte så viktigt... ;)
Mycket av det hon säger är förstås upprepningar av sånt vi säger till henne, fast inte allt såklart, men jag blev ändå lite impad när hon sa "Mamma prutta!" en dag när hon hörde mig göra just det.
Flora pratar inte så mycket i meningar än, men hon är igång bra hon också och pratar och härmar ord. Både Flora och Lilly säger "Lilly" nu, men ingen av dem vågar sig på att säga "Flora". Idag var vi på kalas hos Christophers systers familj, och deras dotter, som är jämnårig med våra tjejer, heter Moa. Vid ett tillfälle gick Lilly efter Moa i trädgården och ropade på henne hur många gånger som helst, och testade lite olika uttal: "Monna", "Moja" och mer eller mindre rätt, och det är ju ändå ganska likt "Flora", men nope, när jag försökte få henne att ropa på Flora lite senare blåvägrade hon igen. Jag har visserligen läst i tvillinggruppen att det är ganska vanligt att tvillingar i den här åldern vet vad båda heter och pekar på rätt person när man frågar vem som heter vad, men att båda ändå kallar sig för bara ena tvillingens namn när de själva ska säga namnen. Kanske väljer de helt enkelt det namn som är lättast att säga till en början?
På tal om ord så tycker Alfred att han "måste" allting som han vill, framför allt titta på tv, det "måste" han. Äta mat och lägga sig och sånt däremot, det är tydligen inte så viktigt... ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar