Alfred för fem år sedan

Det här hände alltså för fem år sedan idag: vi outade på Facebook att jag var gravid med Alfred!

Vad tiden går. Och vad märkligt att det som kändes overkligt då; att vara gravid med vårt första barn, nu känns helt naturligt samtidigt som det fortfarande på ett sätt känns overkligt; att ha en fyra-och-ett-halvt-åring som är mitt eget barn! En helt fantastisk liten stor pojke som springer fort och har egna djupa funderingar och håller mig i handen, pussar mig och säger att han älskar mig.

Just nu är han inne i en period när han berättar om en massa saker som han minns, och han tror att allting hände när han var tre och ett halvt. :) Alla minnen han berättar om nu inleder han med "När jag var tre och ett halvt", oavsett om det hände för ett par år sedan eller för någon månad sen. Ibland är han lite lillgammal när han pratar, och det är så gulligt - som igår när han sa:

- Mamma, när jag var tre och ett halvt och ni lämnade mig hos Xxx (kusin) en dag? Då saknade jag er.

- Åh, hjärtat, vi saknade dig också.

- Om vi åker dit igen, om jag säger att jag inte vill vara där, då kan vi åka hem hela familjen igen.

- Ja, då gör vi det.

- Men om jag säger att jag vill vara där, då kan jag vara det.

Gullunge. (Och just det han berättade om hände faktiskt när han var tre och ett halvt, det var några timmar förra sommaren som han var och lekte med sin kusin. Och han hade det bra, fick vi veta, så han hade inte varit ledsen, men han hade kanske saknat oss ändå då.)

Och på tal om namn, som jag skrev om härom dagen, så tittade jag på kommentarerna till inlägget med ultraljudsbilden, där vi fick några fina förslag. ;)

Per, Patrik och Maurits är medlemmarna i mitt favoritband Eggstone, och Fozzie är ju mitt indiepopfanzine.

Annars hade vi ett fint förslag här ovan... Och jag minns att en dåvarande kollega (nuvarande komikern David Sundin) "bestämde" att han skulle heta Prosciutto Lådbils-Reis. Annars var vi lite inne på Gud Pappa Obadele - för vi tänkte att kan man heta Jesus (i spansktalande länder) kan man väl heta Gud, och kan man heta Bror och Mamma (konstnären Karin Mamma Andersson) kan man väl heta Pappa, och Obadele var efter en friidrottare, där jag skämtade på stranden en dag och min ingifta/frånskilda moster tog mig på allvar och började prov-ropa Obadele för att höra hur det lät att ropa in honom för middag.
Men när vi på allvar skulle bestämma namn, vilket vi gjorde redan efter det stora ultraljudet när vi fick veta könet (och jag blev helt chockad, för jag var så övertygad om att jag bara skulle få döttrar eftersom det typ aldrig varit några pojkar/män i min familj) så föreslog jag Emil, men det ville inte Christopher, fast då kom vi på att Emil i Lönnebergas bäste vän Alfred ju alltid var så snäll och att det ju är ett fint namn. Sen fick vi några förslag på japanska namn från våra japanska vänner Shinji och Yoko och valde Masato, som betyder "ärlig och lojal man", som tredjenamn, och som andranamn valde vi Walter efter att ha tittat i kalendern efter namn som har namnsdag på sommaren, för att ha något att fira även då. Plus att nämnda Eggstone sjunger "good and bad days alter, Sara said to her friend Walter" i låten "Summer and Looking for a Job". Så redan när han var ungefär fyra månader gammal i magen hade vi hans namn klara: Alfred Walter Masato Reis. Världens finaste pojke, som jag älskar så oerhört mycket!

(Som jag inte har några bra nya kort på eftersom han bara gör grimaser på kort för tillfället.)