Kvälls-o-rutiner

När klockan är 21.20 och alla barnen borde sovit för minst en halvtimme sen och programmet om svensk pop i Japan på 90-talet som jag gärna ville se håller på och jag försöker ta på förste ungen pyjamas och den andra ungen gungar så högt i mormors typ-tre-ton-tunga-gjutjärnsgungstol att hon nästan kraschar panoramafönstret och den tredje ungen för tusende gången kastat ut sittdynan ur fåtöljen för att kunna hoppa på det tunna tyget under som rivs sönder mer för varje gång men ramlar ur och slår tinningen i glasbordets hörn (inget blod, det var inte så farligt ändå) och båda de små vägrar låta mig borsta deras tänder för det måste mommo göra och jag ryter åt allihop att sluta larva sig och det stora barnet då blir rädd och from som ett lamm och försöker hjälpa mig lugna de små och jag får dåligt samvete och är så trött att jag håller på att däcka, då kan jag inte påstå att jag är jättetacksam för att pappan är i vårt nya hus i Landskrona och målar möbler gula istället för att vara här, det kan jag inte säga. Men annars så verkar det ju bli fint.

(Men det här, det är jag tacksam över. Så in i bängen tacksam.)