Den försvunna massageapparaten

Den märkligaste grejen typ nånsin hände igår kväll. Jag tar den långa beskrivningen: för åtta år sedan om en vecka flyttade jag från Stockholm till Malmö. Våren 2007 hade varit tung: i mars gjorde min dåvarande pojkvän/sambo slut på vår 11-årsdag efter att han varit otrogen, någon månad senare blev det klart att mitt jobb skulle gå i konkurs, och nästan alla blev uppsagda och fick gå lediga ut i vårsolen - men inte jag, för mig behövde de för att kunna rapportera försäljning till våra kunder skivbolagen, så jag fick sitta kvar på ett deppigt och halvt öde kontor och bara vänta på eländet. Och till råga på allt: när sommaren närmade sig blev min mamma diagnosticerad med livmodercancer.
En av mina få ljuspunkter den våren var min vän och kollega snygg-Olle, som var 11 år yngre än jag, snygg och rolig, och vi umgicks jättemycket. Han var gitarrist i ett band och delade lägenhet med sin halv-flickvän (numera fru) och en tjejkompis som sålde sexleksaker på homeparties. Så när jag fyllde år fick jag självklart en sexleksak av Olle; en liten massageapparat som enligt kompisen skulle vara bland de bästa.
Mamma blev opererad och blev tack och lov frisk, och under sommaren bestämde jag mig för att det fick vara slut på deppet och gav mig ut i nattlivet och hånglade bland annat upp en kille från Malmö (mitt mål var att bli en "lortlolla" - look it up), som lite senare pekade mig i riktning mot ett jobb i Malmö som jag sökte och fick. Så jag lämnade allt i Stockholm och flyttade till Malmö och började om på nytt.
Det tog inte lång tid innan jag träffade Christopher, och sen tog det tyvärr inte lång tid innan han fick för sig att flytta till Stockholm och börja plugga igen, så när även mitt Malmö-jobb gick i konkurs efter två år blev jag mer eller mindre tvungen att flytta efter honom (jag visste inte vad jag skulle jobba med och jag älskade ju honom). När vi packade upp alla mina saker upptäckte jag att min lilla massageapparat, som legat kvar i mitt nattduksbord under flytten, var borta. Puts väck. Den var det enda som saknades. Hade flyttgubbarna snott den? Hade den ramlat ut och flyttgubbarna tyckte det var så pinsamt att de slängde den? Hade den bara ramlat ut och ingen sett den? Oerhört konstigt alltihop.
Igår köpte jag en ny väckarklocka när vi var i Malmö, och eftersom mitt nattduksbord är lite lågt för vår nya höga säng letade jag efter en presentask som jag kunde ställa klockan på för att se den när jag ligger ner. Jag hade sett asken härom dagen och öppnade nattduksbordets ena låda för att se om jag lagt den där. Nattduksbordet hade jag tömt i den här flytten, men hade lagt ner nån tidning i det nu, så kanske att jag hade lagt asken där också? Men nej, nedre lådan var tom... eller nej, något skymtade längst inne i hörnet. Jag lyste med mobilen, och där låg massageapparaten!
Jag är helt hundra, nej, tusen, på att nattduksbordet var helt tömt när vi flyttade från Västertorp. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till, men antagligen måste den på något sätt fastnat mellan lådorna eller liknande och ramlat ner nu. Med lagom läckande batterier efter sex års frånvaro, men den verkar funka ändå. :)
Nu över till de där tre små finisarna som bor med oss. Inskolningen går som en dans för Alfred, så imorgon ska han åka med på utflykt till brandstationen, helt utan oss föräldrar. Lilly vågade sig idag på att gå runt med fröken Titti utan mig, men Flora höll sig fortfarande mest med mig - hon stod och tittade på när de andra lekte en stund, men när jag såg att hon gick in i ett närmast apatiskt tillstånd när fröknarna försökte prata med henne kunde jag inte bara sitta kvar en bit bort utan gick fram och tog hand om henne. Så vi får se hur det går imorgon när vi ska prova att lämna även tjejerna en liten stund - Christopher får ta det, det kanske går lite lättare då.

Roligaste grejen: rulla klänningarna!

Floras favoritsovställning: halvvägs utanför sängen. Det går ju bra i barnens låga säng, men det är lagom nervöst när hon ligger ytterst i vår jättehöga säng och hela tiden vill ut till kanten. Jag sover inget vidare då, kan man lugnt säga.

Idag blev det lite spontandans i regnet på balkongen. :)

Sen halkade Lilly tyvärr när hon skulle in i köket lite senare och var blöt om fötterna, och slog bakhuvudet i tröskeln... Jag tror aldrig hon har gråtit så länge, så jag blev lite rädd, men hon mår bra igen, tack och lov.

Vi drar till Malmö

Vi tänkte göra det till tonerna av Timbuktus låt med samma namn, men eftersom Christophers mobilsurf tagit slut pga inget bredband så Spotify inte funkade fick vi dra till Malmö utan passande soundtrack. 

Vi skulle köpa lite grejer på Åhléns och Kjell & Co, som inte finns i Landskrona, och viktigast av allt: äta glass på Dolce Sicilia vid Drottningtorget. 

Det var gott. 

Nu ska jag titta på "Big Bang Theory"!

Inget bredband, men bad och en gift bror

Nähä, det blev inget bredband och tv idag heller, trots att min googling på "elektriker snabb Malmö" resulterade i att två supertrevliga killar kom hit idag och gjorde allt de kunde för att få ihop sladdarna som den puckade och uppenbarligen paranoide förra ägarens man fått avkapade. De kommer tillbaka på måndag och gör ett nytt försök, men det blir alltså nästan inget friidrotts-VM för mig i år (typ den enda idrott jag bryr mig om).
Tur att vi har andra saker att göra istället: först och främst förstås att ta hand om barnen och fixa i huset, men efter att mamma kommit hit idag med saker vi inte fick med oss i bilen från Kärra och hängt med barnen så jag och Christopher kunde fixa med lite grejer, så åkte vi hela högen till Borstahusen igen och badade. Idag vågade sig både Alfred och Christopher i med mig, och tjejerna doppade fötterna (mamma hade inga badkläder med sig, annars hade hon säkert badat också). Och jag måste säga att jag känner mig väldigt lycklig över att vi tog steget att flytta till Landskrona! Vilket ställe att bo på - det är så vackert här precis vid havet! Jag hoppas att jag inte kommer vänja mig utan att jag kommer fortsätta känna mig såhär lyckligt lottad länge länge.

Ikväll såg jag på Facebook att min bror Daniel, som bor i Köpenhamn, gifte sig med sin Kate idag! De skrev inget mer än "#justmarried" och så en fin bild på dem som såg ut att vara från rådhuset, och det verkade ha varit helt i smyg. Jag är superglad för hans och deras skull, men klart jag är lite sur för att vi inte fick gå på bröllop. ;)
Sen började jag fundera och tycka lite synd om mig själv: vi ska ha en liten housewarming i slutet av september, har vi tänkt, men än så länge har bara fyra av närmare 50 inbjudna tackat ja (men väldigt många har tackat nej av olika orsaker), och jag tycker att det ofta blir så när vi bjuder till kalas... Jag har förstås varit ganska osocial de senaste åren, så jag har väl helt enkelt inte så många vänner kvar. Den här gången har vi förstås flyttat till en liten håla där vi nästan inte känner någon, och våra gamla vänner i Malmö kanske inte har lust att spendera en lördag här? Men det fick mig ändå att tänka att det kanske inte är någon idé att vi har en ordentlig bröllopsfest när vi någon gång ska få tummen ur att gifta oss, för det kanske inte kommer någon då heller. Jag vill inte gifta mig i smyg dock, men det kanske är säkrast att hålla det litet från början så slipper jag bli besviken när ingen vill komma. Tur att jag har gjort tre barn som måste umgås med mig...

Gulligt

Lilly vaknade just, klockan 23.54, och kom tassande in i vårt sovrum med kisande ögon och rufsigt hår. Och en Max-bok i varje hand. Graden av gullighet på det?

Inskolning dag 3 och frilansuppdrag

Inskolningen idag gick bra: jag var med tjejerna och vi var på grann-småbarnsavdelningen för de var så få på vår avdelning idag. De har ett större rum, och Flora och Lilly vågade sig snart iväg från mitt knä för att bygga med klossar, åka på små bilar och göra kullerbyttor i lekpölen. 

Alfred och Christopher var på gården och byggde sandslott, och alla var nöjda och glada.

Efter timmen på förskolan köpte vi en vacker hortensia på plantskolan bredvid och sen vidare till polisen för att fixa pass åt tjejerna inför Kreta-resan. 

Sen hann barnen med lite lek hemma i vardagsrummet.

När jag var ute och gick med tjejerna efter lunch skrev min syster till mig att hon ordnat ett frilanscopyuppdrag åt mig på reklambyrån där hon jobbar! Så det var ju värt att fira med gratistårta på City Gross (de hade "tårtkalas" idag, ingen aning om varför).

Lilly vaknade just som vi närmade oss en lekplats nära huset, satte sig upp och sa "Ninny dunna!", så det är klart hon fick gunga. Sen klev hon snällt ur när jag sa att det var Floras tur, och vice versa lite senare - och sen provade vi tvillinggungning, vilket Flora tyckte var kul men Lilly inte ville veta av.

Ikväll började Flora säga sitt eget namn! Och det kommer fler och fler tvåordsmeningar från henne också nu. Men hon blir hysteriskt arg mellan varven, och det har hänt att hon bitits, antagligen för att hon inte riktigt kan få sagt vad hon vill. Jag hoppas att språket släpper för henne lika fort som det gjorde för Lilly när hon kom igång.

Inskolning och bredbandsstrul

I morse kom det hantverkare hit för att byta ut våra sovrumsfönster, som var mer eller mindre ruttna, samt hade fula bruna karmar. De nya vi köpt har fina vita karmar och det blev så mycket finare när det var klart!

Vi lyckades ta oss i tid till förskolan idag igen, helt otroligt. Alfred ville gärna att jag skulle vara med honom, men tjejerna blev förstås ledsna när jag skulle gå iväg med honom, fast Christopher sa resolut åt mig att bara gå, så jag gjorde det. Och det var roligt att vara med Alfred - vi var inne idag för det spöregnade, och fröken Neta tog så väl hand om honom och presenterade alla barnen för varann. Det var härligt att se vår lille blyge Alfred när han satt i mitt knä och observerade först men sken upp när Neta sa något roligt, eller när något barn gjorde något kul. Och efter en liten stund började han leka, och lekte också tillsammans med en flicka som påminde lite om hans kompis Isadora i Stockholm.

Det var ju bara en timme idag, och Alfred hade fullt upp med att rita när vi skulle gå, så han ser fram emot att komma tillbaka imorgon.

Tjejerna hade mest hållit sig nära Christopher, och Flora hade nappen hela tiden, men det hade gått bra för dem också. Imorgon byter vi, är tanken, och det ska vara bättre väder imorgon, så då är säkert alla ute.

När vi kom hem åt vi lunch och sen lade jag mig med tjejerna idag igen, för jag var så sabla trött. Medan vi låg och vilade kom en bredbandsinstallatör för att koppla in bredbandet och därmed också tv:n, eftersom vi har bredbands-tv, och jag såg fram emot att hinna se Usain Bolt springa final på 200 meter i friidrotts-VM. Men så kom det ett meddelande från Christopher i telefonen: "IDIOTI!! Telekillen var här förra året och då ville *säljarens* man att han skulle klippa ALLA telefonkablar för han ville inte ha fast telefoni." Så nu måste vi få hit en elektriker för att skarva ihop allt innan vi kan få bredband, och vi måste stå ut med Alfreds tjat om att få titta på film i telefonen på vårt ynka mobila bredband ett tag till. Och det mobila ersättningsbredbandet vi fått av vår operatör funkar inte heller, så vi måste betala själva på ett annat vi har. Så irriterande! Vi ringde mäklaren eftersom det här ju måste räknas som ett dolt fel, så hon skulle kolla upp det.

Så vi fick titta på VM-finalen via mobilt bredband och SVT Play.

Sen bakade jag en kaka för att lugna nerverna, och den blev bränd, för det är nåt fel på ugnen också, trots att den är ny från förra året: jag visste att den bränt mat de få gångerna vi använt den hittills, så jag satte den på lite lägre värme och klockan på lite kortare tid, men den brändes ändå. Så nu måste vi få tag på kvittot från säljaren för att få den fixad på garantin. En sån massa meck.

På den positiva sidan är åtminstone att vi börjat få lite ordning i de rum där vi rör oss mest, alltid nåt.

Inskolningssamtal

I morse satte vi klockan på halv åtta för att hinna till inskolningssamtalet på förskolan Lek och Lär halv tio, och hör och häpna: jag lyckades få ut alla genom dörren prick klockan nio (ja, jag tar åt mig äran, för Christopher var faktiskt lite långsam) så vi var där redan tio över nio! Alltid bra att göra ett bra första intryck åtminstone eftersom vi säkert kommer bli sena typ jämt i fortsättningen, om man ser på vårt track record från i våras...
Och allt kändes jättebra! Vi hade bara en halvtimme schemalagt idag för att prata med några av pedagogerna och titta runt i lokalerna, så det var väl inte direkt någon inskolning för barnen än. Pedagogerna gjorde ett väldigt bra intryck, gården var superstor och fin och dessutom är det planerat fler gungor och grejer och några saker målas om just nu, de sa att de har ett genustänk och inte gör skillnad på flickor och pojkar, de sa att på småbarnsavdelningen Nyckelpigan där tjejerna ska gå är de ute varje dag så mycket det går, och på Alfreds avdelning Fjärilen är de ute hela dagarna fyra dagar i veckan (och gör allt, inklusive äter) och inne en dag (så deras lokaler var rätt små och inte så roliga), plus att de kommer bjuda på simskola (!!!) en dag i veckan i höst och i vår och skridskoåkning där alla får låna skridskor gratis. Oerhört lyxigt! Och jag gillar att de ska vara ute mycket, det ska ju minska smittspridning, vilket kan vara skönt.
Jag hade läst på Landskrona stads hemsida att 15-timmarstiderna är 8-11 varje dag, men de sa direkt att de kör tisdag-torsdag 9-14 istället, och det känns mycket bättre. Plus att de inte var främmande för att kanske låta oss utöka tiderna lite framöver om allt går bra. Jag har redan frågat mamma om hon skulle vilja komma och hänga med oss på måndagar och/eller fredagar när hon inte har nåt annat planerat, så Christopher kan jobba ostört, och det vill hon gärna.
Det enda jag blev lite tveksam till var att de bara är två pedagoger på 12 barn på båda avdelningarna, men då går ju inte alla heltid, så det är väl okej - och att det inte är en enda förskollärare, utan bara barnskötare och någon helt utan utbildning men med mycket erfarenhet. Men alla har erfarenhet, så det ska väl också bli bra, hoppas jag. (Plus att vi såg när vi åkte att en av Alfreds fröknar röker, fast utom synhåll för barnen, men synd ändå.)
Inget av barnen vågade sig iväg för att titta på leksakerna medan vi satt och pratade utan att jag följde med, så till slut fick jag följa med och hålla handen, och sen fortsatte Flora faktiskt att leka helt själv medan Lilly och Alfred fortsatte klänga på mig - så vår lilla försiktiga tjej överraskade igen. Kanske att inskolningen inte kommer bli svårast för henne ändå? Vi får se.

När vi kom hem var vi så trötta att jag lade mig med tjejerna och fick supermys - på bilden här har jag lagt ner Lilly för jag fick så ont i ryggen av att ha en på varje arm, men det var mysigt ändå.

Sen packade jag upp en massa flyttlådor i vardagsrummet så vi ska få det lite finare, medan Christopher jobbade och barnen bråkade med varann - ibland går allt så bra, men idag var det så mycket skrik och bråk att jag höll på att bli tokig. Det hjälper inte ens att köpa flera likadana leksaker, för just den som en har måste absolut de andra också ha samtidigt ändå. Framför allt Alfred har glömt allt han lärt sig hemma och på förskolan om att dela med sig och vänta på sin tur (tjejerna däremot är för det mesta bra på att vänta när vi säger att det är den andras tur - tvillingfördel, antar jag), så jag hoppas att det kanske kan vara bra för honom att börja på förskolan igen efter den långa sommarledigheten. Så vid fyratiden när Christopher var klar för dagen satte vi oss i bilen och körde tre kilometer till Borstahusens strand. Flora var giraff.

Vi kände på vattnet med fötterna, och det var så löjligt långgrunt att vi började gå ut på piren, och så såg vi folk i badrockar som gick längst ut, så vi följde efter.

Och äntligen, längst ut, kunde man bada! Antingen på insidan av piren, där det var lugnt, eller på utsidan, där det var jättehöga vågor. Det blåste faktiskt så mycket att Alfred ångrade sig och inte ville bada längre när han fått på sig badbyxorna. Men jag badade, först ett snabbt dopp på insidan, och sen testade jag vågorna - det var nästan lite läskigt för att det blåste så mycket. Men alltså, att vi bor här nu! Vid riktiga havet! Så nära att vi kan bada när som helst!

Puss syrran!
Sen köpte vi lax i en liten fiskbutik precis vid hamnen och invigde grillen på vår stora balkong. (Sen att jag för en gångs skull hade mascara på mig som hamnade under ögonen efter badet så jag såg ut som en galen crackhora inför gubben i fiskaffären, på närlivset och för killarna på gatan utanför var ju kanske lite tråkigt dock.) Och nu packar Christopher upp kläder i klädkammaren vid sovrummet (jag har redan fått upp de flesta av mina, tidigare i somras) för att göra plats för hantverkarna som kommer för att byta våra sovrumsfönster imorgon bitti.
Och imorgon kör vi en timme på förskolan. Ska bli spännande!

672 dagar hemma

Ikväll är sista kvällen på mitt livs sista sammanhängande föräldraledighet: imorgon börjar barnen på förskolan. Jag räknade ut att jag har varit hemma med Flora och Lilly i 22 månader och 3 dagar, eller 672 dagar.
Den tiden har gått så svindlande fort, samtidigt som det känns som en evighet, där jag knappt minns de första veckorna som våra flickor fanns, och det känns overkligt att det har funnits en tid då de inte har varit hos oss.
När jag ändå räknar dagar såg jag i min mens-app hur länge jag slapp mens den här omgången:

854 dagar! Inte så illa. Idag var jag på cellprovtagning förresten, och barnmorskan kunde se på min livmodertapp att jag inte fött vaginalt. Man lär sig något nytt varje dag.
Och tjejerna lär sig så mycket varje dag att jag knappt hänger med. I morse tittade Flora på en lastbil och sa: - Stor!

Då sa Lilly: - Inte liten.
Ungen har alltså koll på de motsatserna redan! Hon babblar på mer och mer, och Flora kommer efter i sin takt. Vid middagen hittade hon en pinne som Alfred tagit in, tittade på mig och sa: "Stooo pinne!" och såg så stolt ut. :) Hon säger fortfarande mest enstaka ord, och när hon fick ihop en tvåordsmening kände hon tydligen själv att det var något stort.
Och Alfred ville åka och titta utanför förskolan idag, så han längtar tills han får börja.
Nu har jag just spenderat en timme och fyrtio minuter på att få ordning i köket, som var helt belamrat med grejer över hela köksbänkarna, och det känns skönt! Jag har inte ro att bara vara med barnen och leka när det är sånt kaos i huset, så jag får ta en sak i taget helt enkelt tills det blir ordning och vi kan slappna av lite. Nu får jag snart gå och lägga mig, för vi måste gå upp tidigt imorgon (vi lär få väcka tjejerna) för att hinna bli klara tills vi ska vara på förskolan halv tio.

Nu bor vi i Landskrona på riktigt!

Nu så: nu bor vi i Landskrona på riktigt!

Vi kom hit igår kväll, köpte pizza och röjde undan det absolut värsta kaoset, och sen försökte vi oss på att lägga alla tre barnen tillsammans. Vi lade oss alla fem i deras sovrum, och till en början gick det rätt okej: Flora ville ligga bredvid Alfred, vilket var jättegulligt, men sen började Alfred klaga på att han hade för lite plats, och sen började alla krångla på lite olika sätt, så till slut gick jag ut, eftersom det ofta blir lugnare då. Till slut fick Christopher alla att somna, men han hade varit tvungen att gå ut med både Flora och Alfred till vårt sovrum istället efter att Lilly somnat. Vi gjorde ett nytt försök ikväll igen, men det gick inte, Alfred fick somna med Christopher i vårt sovrum.
Idag har vi fixat med lite olika grejer; jag har försökt röja i kaoset plus packat upp stereon (men fick nästan bara in danska radiokanaler - det är så exotiskt att bo i Skåne! ;) ), Christopher har byggt och målat i arbetsrummet, samt jobbat med vanligt jobb, och så har vi varit och handlat färg och mat.

När jag skulle köpa korv till lunch såg jag att kvinnan före mig köpte "bulle med bulle", som jag bara hört om som en skånsk specialitet, så jag var ju tvungen att prova.

Japp, det är en chokladboll i en fralla. Måste erkänna att jag inte riktigt fattade grejen: det smakade ju bara chokladboll?
Sen tog jag en promenad i regnet med tjejerna i vagnen så de skulle somna, och gick till torget och köpte lite grönsaker och kollade runt lite. Och så köpte jag ett halsband till mig själv: vi gav ett halsband till Agnes med barnens initialer som hängen, och det blev så fint att jag köpte bokstäver till mig själv sen också, plus S och C, och idag köpte jag en silverkedja till. Så nu har jag S, C, A, F och L runt halsen.

Jag har tyvärr varit trött och dåligt-tålamod-ig idag och blivit sur på barnen när de bråkat med varann och mig, och jag önskar att jag inte vore sån när det bara är en ynka dag kvar på föräldraledigheten...
De bråkar visserligen ganska lite, som tur är, de leker jättebra ihop också, för det mesta. Och gulliga Alfred blir stolt när tjejerna gör framsteg: som i lördags när barnen var ute och lekte med Agnes och Vega rusade han in och berättade stolt att Lilly hade kissat på pottan.
Just ja, i lördags var vi på stranden, och på våran lilla strand befann det sig två och ett halvt tvillingpar samtidigt: Flora & Lilly, Molly & Ida som är 3,5 och som vi träffat förut, och Vegas och Agnes kusin Elsa, vars tvillingbror var hemma. Tyckte det var lite roligt.
Nåväl, tillbaka till att vi bor här på riktigt! Det känns både bra och konstigt. Jag har ställt om mina SMHI- och Matpriskollen-appar så att de visar Landskrona istället för Stockholm, Varberg och Lysekil, jag har plockat plommon i vår egen trädgård (och kokar nu plommonmarmelad för första gången i mitt liv) och jag har mailat på en Cargobike på Blocket.

Och i övermorgon börjar barnen på förskolan (i en halvtimme). Det ska väl bli bra det här va, eller hur?

Första amningsfria natten!

Igår kväll när vi skulle lägga barnen vägrade Flora lämna mig - det vanligaste är att Christopher lägger tjejerna och jag Alfred, men i förrgår lade jag och mamma tjejerna tillsammans (i ett futilt hopp om att de skulle somna snabbare med mamma, men det funkade ju inte när jag var med, och smita ut fick jag inte), och igår gick Flora helt enkelt in i rummet där jag sover och vägrade gå. Så vi provade nåt nytt: jag lade Flora och Christopher lade Lilly och Alfred (jag ville inte ta båda tjejerna, för det tar sån sabla tid). Det var första gången vi inte lagt tvillingarna tillsammans, och Lilly var lite ledsen först, men Flora var nöjd.
Sen sov Flora lugnt bredvid mig hela natten utan att vakna, och Lilly kom in vid 6-7-tiden och ville ha bröstet, men jag sa "nej, vi tar inte bröstet på natten längre" och då gick hon med på det. Hon låg på min arm hela tiden och Flora låg tryckt mot mig på andra sidan, så jag vågade inte röra mig en millimeter förrän vid 8 när jag lyckades vända mig på sidan. Flora vaknade vid halv 9 och blev mycket upprörd när jag inte lät henne få bröstet, men då var det ju ändå rätt bra tid att vakna, så jag bestämde att hon kunde få bröstet när vi satt oss upp, och det gick hon med på. Så: succé!
Det är ju inte säkert att det funkar om inte Flora sover med mig hela natten utan kommer in när hon vaknar i ottan, men vi får se.
Vi har förresten premiärat nagellack på tårna nu: jag fixade mina tånaglar härom dagen, och då fick Alfred, Flora och Lilly också. Mycket tjusiga är vi.

Kramar ur det sista av sommaren

Alltså, de här sista veckorna vi har haft - så underbara! Vi kramar ur det sista av föräldraledigheten, sommaren och den gemensamma semestern och har varit på stranden idag igen. Eftersom det var lördag hade vi dessutom sällskap av några av mina kusinbarn som lekt med barnen, det har varit runt 23 grader varmt i luften och 21 i vattnet och det har varit absolut ljuvligt.

Gullungen Alfred flyger över mamma

Gullfian Lilly fick också flyga. Hon har förresten badat ordentligt både igår och idag: jag har fått hålla henne i armarna och svänga runt henne så hon har doppat hela sig.

Och gulltösen Flora ser nåt hon gillar

Min torkapparat har gått hela dagen för att spara sommaren i form av torkade jordgubbar.

Imorgon eftermiddag åker vi hem till Landskrona. I början av sommaren längtade jag ju till huset, men nu när vi har varit här så länge känns det lite konstigt att åka härifrån - men jag är säker på att när vi väl kommer dit kommer det kännas jättebra. Plus att vädret ska bli sämre i nästa vecka, så vi tajmar in det perfekt.

Sommarens sista jordgubbsplockning

Idag var vi på stranden på förmiddagen, och båda tjejerna blir modigare och modigare! Lilly gick ut en bra bit och badade även rumpan på det grunda. Ingen av dem vill ha på sig sina Swimpy-dynor (de går runt bröstet och runt armarna och är superbra, Alfred badade med dem när han var runt 2-2,5), så jag tror att vi nog måste köpa vanliga armpuffar när vi är på Kreta också, som de kan ha när de plaskar runt på grunt vatten, och så kan de ha Swimpysarna när de vill bada på riktigt, i poolen eller havet.

På eftermiddagen åkte vi in till stan och köpte glass - vi ville ha Sia-glass eftersom vi älskar deras smaker, men nästan alla var slut... Min favvo apelsinchoklad fanns kvar, men både brownie och mintkola och saltkaramell var slut. När jag just fått min glass blev den attackerad av en mås; den dök just över huvudet på mig och lyckades slå glasstruten ur handen på mig, men tappade den, så jag hann slänga den innan måsskrället fick äta upp den åtminstone, och sen fick jag rabatt på en ny (men inte gratis, för det där händer så ofta, tydligen). Sen åkte vi och plockade jordgubbar, på ett annat ställe än vårt vanliga självplock (för det har stängt), som var öppet ovanligt sent på säsongen.

Alla var med och hjälpte till, i olika grad.
Nu ikväll kör jag min nya bär- och svamptork full med skivade jordgubbar, men jag tror inte de hinner bli färdiga ikväll, så vi får se hur de blir.
När vi kom hem hade Agnes precis kommit tillbaka över helgen, så vi gick och badade tillsammans med henne, systern Vega och deras kusin Elsa (som är tvilling), och det var ett oerhört kärt återseende, barnen var överlyckliga.

Matkrångel

Vi har under sommaren haft problem med att få Alfred att äta ordentligt (eller det har väl iofs hållit på längre än så - förut har han alltid ätit bra på förskolan åtminstone så jag inte behövt oroa mig hemma, men i våras åt han rätt kasst där också), och för några veckor sen införde min mamma att han skulle få en guldstjärna i en liten bok om han åt bra. Det funkade bra i ett par dagar, men sen har det slutat funka, och det är egentligen ingenting som fungerar för att locka honom att äta mer än typ bara pasta. Jag vet ju rent intellektuellt att det inte hjälper att tjata, men det är så sabla svårt att låta bli, för det känns ju jättejobbigt när han bara sitter och petar i sig några pastaskruvar till middag.
Men nu ikväll googlade jag lite på "4-åring äter dåligt", och hamnade på 1177 Vårdguiden. Där var det en artikel där det bland annat stod att man inte ska laga speciella rätter till barnen (vilket vi också provat, som idag när Alfred specifikt sa att han ville ha köttbullar och pasta, men så åt han inte en enda köttbulle tills jag blev arg på honom och då petade han i sit en enda), att man inte ska belöna ("äter du upp får du glass", eller guldstjärnor för den delen) eller hota ("äter du inte upp får du inte titta på tv efter maten" - ungefär precis vad jag sa idag när han ville titta på tv efter middagen), och såklart som jag redan visste, att man inte ska tjata eller bli arg. Så nu är min nya plan, som vi måste göra vårt bästa för att genomföra, såhär: imorgon pratar vi med Alfred och säger ungefär att nu vet vi att han inte äter när vi tjatar och krånglar, så vi ska sluta med det, men vi kommer å andra sidan inte att laga specialmat åt honom längre heller, så vi sätter fram den mat vi andra ska äta, och äter han så äter han, äter han inte så får det vara så. (Jag läste också att barn upp till två års ålder är mer villiga att prova nya smaker, och sen blir de mer kräsna, så nu är det slut på specialmat för alla, vi måste mula i tjejerna så mycket vi bara hinner de sista två månaderna innan de fyller två...)
Min guru Louise Hallin har sagt att när barn äter dåligt ska man låta dem få gå till kylskåpet och välja vad de vill ha och ge dem det, så vi får väl prova det då. Skitsvårt, för det känns ju som att han inte kommer få i sig nånting vettigt alls då, men... Jag får lita på henne, hon brukar ju ha rätt.
En annan sak med honom är att han bajsar jätteofta, han kan bajsa fem gånger på en dag (ingen konstig konsistens eller så), och det vet jag inte hur normalt det är, så det får vi nog kolla upp i höst.
I övrigt har vi haft en fantastisk dag på stranden, för idag har det blåst mindre. Christopher var tvungen att jobba, men mamma var med oss. Nu har ju skolorna börjat, så det var ett gäng pensionerade damer och vi på stranden, och det var jättemysigt. Det var en massa brännmaneter inne i tången, men inga där vi badade, och även Lilly vågade sig ut ganska långt. Och det ska vara soligt och inte så mycket vind de tre kommande dagarna också, så vi kommer förhoppningsvis få ett underbart slut på semestern och föräldraledigheten också (aaaaah! Bara fem dagar kvar på min sista föräldraledighet nånsin! Ååååååångest!!!).

Trött och förvirrad

Idag skulle jag upp "tidigt" (7:45 - med våra sjusovar-lyxbarn är det astidigt), för tiden jag hade bokat hos kiropraktorn på eftermiddagen idag visade sig vara i Falkenberg och inte i Varberg, så jag mailade honom igår och då gav han mig en ny tid klockan 9:00, och jag tänkte att det ju vore dumt att klaga på det. Så jag satte klockan och tänkte lägga mig tidigt, men det sket ju sig som vanligt av lite olika skäl (bl.a. att jag och Christopher hamnade i en pressetisk diskussion...), så jag somnade nånstans efter 1, vid 2 kom Alfred in och lade sig på täcket så jag hade för lite plats plus inget täcke, och vid 4 vaknade Lilly så jag gick in och lade mig hos henne och Flora och när klockan var runt 6 och den enda delen av mig som sov var min högra arm var jag så trött och irriterad att jag skrek åt stackars Flora som ville ligga och pilla på mitt bröst när jag bara inte kunde ligga still i den ställningen längre. Så Christopher tog över och jag lade mig hos Alfred och somnade och drömde att jag körde bil från baksätet med alla barnen och körde mot färdriktningen och fick panik och körde in på en liten avfart, där Isabella Rossellini kom och förbarmade sig över mig och hjälpte mig köra, och sen ringde klockan, och jag kände mig som världens elakaste mamma och tänkte att jag måste krama Flora hela dagen.
Den här långa utläggningen var väl mest för att berätta att sömnen, som varit ganska så bra under sommaren faktiskt, börjar gå helt åt skogen igen. Jag har varit så trött idag att det har känts som att jag har kolsyra i hela huvudet, och det är sååå tråkigt att vara där igen. (Plus att läggningarna börjar ta evigheter också, så vi måste försöka komma på en plan för dem.) Första steget måste nog bli att ta bort nattamningen helt, så de inte ens får en slurk i gryningen, som de brukar få, för de senaste veckorna har den där tiden bara blivit tidigare och tidigare så att jag ligger och ammar (åtminstone Lilly, Flora pillar mest) halva nätterna och inte kan sova. Det är bara så svårt för mig att ta beslutet att sluta, för tjejerna älskar det fortfarande, och jag vet ju att det här är sista gången jag ammar i mitt liv och jag älskar det faktiskt för det mesta också. Men idag har jag sagt till dem att nu blir det inga bröst på natten, men de kan fortfarande få någon gång under dagen om de vill. Vi får se om de kommer ihåg det när jag påminner dem inatt eller om det blir gråt och skrik.
Mina bröst förresten... De klarade Alfreds graviditet och amning ganska bra och höll sig ganska fasta, men nu alltså. Det har hänt, på riktigt, att jag har lyckats klämma mina egna bröst i armhålan! Inte så fasta längre, kan man säga. :D
I övrigt har det varit toppenväder (eller ja, för blåsigt fortfarande) igen, men frånlandsvinden hade gjort vattnet kallare så det hade kommit in brännmaneter så det blev lite besvärligare att bada.

På eftermiddagen åkte vi till Kållered och Kungsbacka för att göra lite ärenden: köpa en bär- och svamptork åt mig, byta några plagg jag fått i födelsedagspresent och Christopher behövde nytt mobilbatteri och datorsladd. Och Flora blev en shoppingprinsessa.

Just det, på tal om inget: båda tjejerna är superbra på att hoppa jämfota nu - eller de har varit det i rätt många veckor faktiskt. Supergulligt.
Ikväll har jag varit inne på Försäkringskassans hemsida för att ändra min ansökan för de sista föräldradagarna under inskolningen, men dels insåg jag att jag inte riktigt vet hur jag ska ändra förrän jag pratat med A-kassan, och dels blev jag totalt förvirrad av siffrorna som stod när jag loggat in. Jag vet inte vad det är med Försäkringskassan, men på något sätt lyckas de göra allting krångligt. Bara en sån sak som att det står att vi har kvar 90 dagar på lägstanivå för Alfred, varav 43 är mina. 43? Varför inte hälften när vi inte har tagit ut en enda på lägstanivå? Och för tjejerna stod det att det inte finns några dagar kvar som Christopher kan överlåta åt mig fast vi har 74 SGI-dagar kvar och det väl bara är 60 som är öronmärkta? Jag gav upp och loggade bara ut...
Jag har åtminstone fått svar på mitt mail till Försäkringskassan, men insåg att jag nog inte riktigt formulerat mig rätt, för en del av det jag undrade fattar jag fortfarande inte, men jag fick åtminstone veta att man får ta ut lägstadagar på helgerna både medan man jobbar och går på a-kassa, och det är ju bra eftersom vi har så många kvar att vi antagligen inte kommer hinna använda dem "på riktigt".

Min födelsedag

Hurra för mig idag, för idag fyller jag år! :)
Jag har blivit ordentligt firad med mycket fler presenter än jag förväntat mig på en ojämn födelsedag, supergod hallongräddtårta, sol och bad och jag älskar att fira födelsedag, så jag är mycket nöjd! Det har bara varit vi i familjen; vi fem och mormor, och så har Stella varit här några timmar.
Jag har fått kläder, underkläder, presentkort på ansiktsbehandling, sneakers, elektrisk fotfil, äppelsvarv, dvd-box, smycken, presentkort på både H&M och Zara och en teckning från Alfred. :) Och kanske nåt mer som jag redan glömt.
Det har varit varmt och soligt idag igen, men alldeles för blåsigt för att vara på stranden, men vi har åtminstone varit nere och badat flera gånger. Jag försöker verkligen maxa min sista vecka som föräldraledig. Usch, det är sorgligt att tänka på faktiskt, att jag aldrig mer kommer kunna få vara hemma så här lång tid med mina barn! Det har verkligen varit underbart, om än jobbigt mellan varven. Det här året som har gått har enligt "Liftarens guide till galaxen" varit svaret på frågan om livet, universum och allting, och det kan jag nog hålla med om att det faktiskt har varit. Jag får helt enkelt se till att göra även 43 (och kommande år) till det också.
Hurra för mig med mina två bästa födelsedagsvideor, båda danska (jag är ju halvdansk)!

I den här videon skymtar min danske bror förbi som statist. :)

PS: Flora premiärbajsade på pottan idag! Hon verkade tycka att det var lite läskigt... Och Lilly börjar få koll på att kissa utan blöja, helst på marken.

Inskolningstider

Alltså, det går ju inte exakt som på räls, det här förskoleförberedandet. I förmiddags ringde jag till förskolan för att kolla ifall de tänkte skicka info som vi behöver inför starten per post, och om de i så fall kunde skicka det hit istället, eftersom vi inte tänker åka hem till Landskrona förrän på söndag. Jag kom fram till chefen, som lät väldigt stressad, och presenterade mig och sa barnens namn, och då sa hon att ja, vi skulle ju ha ringt dem för att planera. Jaså, det hade jag inte hört ett ord om, men jag ringde ju nu i alla fall, och hon sa att de satt just i planeringsmöte nu, så hon kunde smsa mig info efter. Jag frågade också hur lång inskolningsperioden är, och hon sa att de utgår från två veckor för de små och en vecka för Alfred, men att det ju är individuellt och kan bli kortare.
Ett par timmar senare fick jag ett sms där det stod att vi ska komma på "inskolningssamtal" i en halvtimme på onsdag morgon (när jag fick beskedet från Landskrona stad sa de att vi skulle komma onsdag eftermiddag, men visst, det funkar), och sen bara en timme vardera på torsdag och fredag. Inte konstigt att det tar två veckor om man bara ska vara där en timme... De två inskolningar vi haft med Alfred har varit såna där tredagars, vilket har varit rätt effektivt, men en längre version kanske är bättre för barnen (säger i alla fall Louise Hallin).
Sen kom jag på att jag har fått tid för gynekologisk cellprovtagning just mitt i tiden på fredag (vad är oddsen när vi bara ska vara där en enda timme?), så jag smsade tillbaka och frågade om vi kunde byta tid, men det gick inte, så de sa att då får vi hoppa över fredagen. Men det kändes ju jättedumt, så jag ringde och fick en ny tid för provtagningen istället, så då löste vi det. Nu väntar jag bara på svar på mitt mail till Försäkringskassan om hur man gör vid inskolning med a-kassa vs föräldrapenning (jag mailade i fredags, orkar inte stå i telefonkö, och tycker dessutom det är skönt att få besked skriftligt så jag inte missar nåt, och chatten var stängd), så är vi nog good to go sen. Jag antar att vi får alla övrig info vi behöver när vi kommer dit den första halvtimmen, för nu fick vi ju inte veta ett endaste dugg om nånting annat än tiderna.
Flora har varit oerhört mammig de senaste dagarna, och blivit helt hysterisk bara jag är på väg att gå ut ur rummet, och det är ju ganska dåligt tajmat med förskolestart. Usch, jag är lite nervös för det här faktiskt.
Jag tycker att mina sociala medierflöden börjar svämmas över av VAB-besked nu, så vi får se hur det går för våra när de börjar på förskolan... Kreta-resan hänger ju löst om barnen blir sjuka, och det vore för deppigt.
Vi fick förresten bilderna som Victor tog på oss igår! Familjen!

Tillbaka till Kärra

I morse satt Flora och Lilly i hallen och försökte ta på sig sina sandaler, men kunde inte riktigt själva, och Alfred kom fram och började hjälpa dem. Jag sa:
- Alfred, du är en så snäll och gullig storebror!
Alfred svarade: - Ja. Och smart.
Hehe, ödmjuk är han också!
Sen packade vi ihop våra grejer för att åka från Lysekil tillbaka till Kärra, men innan vi åkte körde vi ner till stranden, där några barndomssommarkompisar till Christopher bor. Storebroderns sambo är nämligen gravid, och vi hade lovat dem en av våra Antilop-matstolar som vi inte behöver längre. Nu var de visserligen inte där, men hans lillebror Victor var där med sin pojkvän. Victor är fotomodell och är nog så nära mitt manliga skönhetsideal man kan komma, och är dessutom väldigt trevlig, så vi hängde med dem (och hans gamla kompis Mathilda) en stund, och pojkvännen, som är från Tyskland, lekte med barnen och försökte prata svenska med dem. Alfred tyckte det var jätteroligt, men Flora blev lite rädd. :)
Det är roligt att ibland liksom se oss utifrån, som när Victor frågade om han fick ta kort på oss, och sa "Ni är en FAMILJ!" - jag är visserligen själv fascinerad över att vi har så många barn plötsligt, men när någon annan påpekar det blir det liksom ännu mer påtagligt. Svårt att förklara, men jag hoppas ni fattar ungefär hur jag menar...
På vägen stannade vi och åt på McD i Mölndal, som ägs av Christophers f.d. grannar, och han jobbade där som tonåring. När barnen petat i sig några pommes frites sprang de ut och lekte, och ville såklart inte åka vidare, förrän jag påminde om att vi var på väg till mormor. Då fick jag på Flora skorna, och sen ställde hon sig och ropade på Lilly, pekade på sina skor och sa "Mommo!", så att Lilly också skulle komma och ta på sig skorna. Det är SÅ gulligt när de säger varandras namn nu!

När vi kom fram, efter ännu ett kort stopp hos Christophers syster för att lämna lite grejer från Lysekil, gick vi ner och badade. Alfred kastade sig i vattnet innan vi andra ens hunnit byta om, och sen ställde tjejerna sig på trappan och badade benen, som de brukar. Men efter en liten stund började Lilly krångla av sig blöjan och sa "Bada numpan!" Vi tog av Floras också, och hon stod kvar på trappan och doppade rumpan i vattnet (och klänningen, jag fick inte dra upp den, för det var tydligen roligt att doppa den också), medan Lilly ville ut till mig och doppa hela sig. Hennes ansiktsuttryck var obetalbart: först ett stort gap som i "Aaaaah, det är kaaaallt!" som snabbt blev till ett jätteleende, varje gång jag doppade ner henne. Älskar att de äntligen börjar gilla att bada! De får fortsätta träna den här veckan och sen ska de förhoppningsvis bada på Kreta också.

Kanske inte helt fel ändå

Med gårdagens inlägg sagt (= jag är inte alls sugen på att låta tjejerna börja förskola för att jag hellre vill vara hemma med dem) så kanske jag ändå, om jag bortser från känslor, kan tycka att det kan vara lite skönt ändå med lite tid för mig själv ibland. Idag har Christopher och hans föräldrar jobbat i trädgården större delar av dagen, och jag hade hand om alla tre barnen själv - även om de sprang runt i trädgården ibland så var det ändå jag som hade koll, samt fixade lunch och mellanmål och sånt. Och det är ärligt talat helt utmattande ibland! Alla tre leker jättebra tillsammans för det mesta, men ofta blir det bråk om vem som ska ha vilken leksak, nån ramlar och slår sig eller vad det nu kan vara, så det är ju inte direkt som att jag kan sitta och pilla mig i naveln för att de leker.
Jag har sedan mina barn föddes väldigt sällan gjort någonting för mig själv, jag har helt enkelt inte velat vara ifrån dem, men ibland blir jag så trött att jag blir mer irriterad än nödvändigt, och min mamma har sagt till mig några gånger i sommar att jag nog skulle må bra av att ta hand om mig själv lite mer. Så kanske att ett par timmar om dagen inte blir så illa ändå? Och jag vet ju att Alfred alltid trivts jättebra på förskolan, så jag hoppas att tjejerna kommer göra det också (även om jag är lite orolig för att Flora kanske kommer gilla det mindre än Lilly).
Lite mer om pratandet: idag har Lilly upprepat i stort sett allting vi har sagt, hon är som en svamp som suger i sig allt! Tyvärr verkar hon ha sugit åt sig ordet "dumma" från Max-böckerna också, för hon har sagt något som låter misstänkt likt "dumma" många gånger idag, och vi har försökt tolka det som allt möjligt annat, men det verkar vara "dumma" hon menar - men jag får väl verkligen hoppas att hon inte fattar vad "dumma mamma" betyder än, det var ju bara några månader sen Alfred sa det för första gången. Ord som jag däremot tycker är väldigt roligt när hon säger är "numpa" och "tippa" för rumpa och snippa (förutom när hon tog av sig blöjan själv idag för att kunna peka på dem), och idag har hon även börjat ropa på Flora, fast det låter som att hon säger "Toa"... :)
Stackars Flora hamnar liksom lite i skymundan av pratkvarnen Lilly, så jag försöker verkligen uppmärksamma hur hon pratar nu, och hon är nog inte så långt efter. Det är ju bara senaste 1-2 veckorna som Lilly har satt ihop fler ord än två, och Flora är på tvåordsmeningar nu, så hon kommer säkert ikapp snart.
Ikväll har vi firat min kommande födelsedag med svärföräldrarna, för imorgon åker vi tillbaka till Kärra för en sista vecka innan vi ska inleda vardagen i Landskrona. Det ser ut att bli fint väder även nästa vecka, så det blev en fin sommar till slut ändå!

Separationsångest

I den allmänna glädjeyran över att vi fick förskoleplatser igår glömde jag lite bort att jag ju inte alls vill lämna mina små tjejer ifrån mig! Inte Alfred heller för den delen, efter att ha haft honom hemma i 2,5 månader, men det känns åtminstone lättare med honom eftersom han gått på förskola i snart tre år och trivts väldigt bra. Tjejerna har faktiskt redan varit hemma i tre månader längre än vad Alfred var, och det känns nu såhär i efterhand jättekonstigt att Alfred var mindre än vad Flora och Lilly är nu när han började på förskola. De är ju så små! Samtidigt är de ju rätt stora nu, men ändå. Jag vill ju bara vara med dem hela tiden...
Sedan vi bestämde oss för att flytta från Stockholm har jag tyckt att det här med att barn bara får vara på förskola i 15 timmar/vecka när en förälder är arbetslös (eller föräldraledig) har varit ren idioti: på 15 timmar i veckan hinner ju varken barnen göra något vettigt på förskolan eller föräldern (jag) söka några jobb (att söka jobb är ju ett heltidsjobb, som man brukar säga) - i Stockholm fick Alfred gå 30 timmar i veckan när jag var hemma med tjejerna. Jag hade tänkt att jag skulle försöka få dispens för fler timmar, men nu tycker jag att det ska bli jättebra att jag inte ska behöva vara ifrån barnen mer än 15 timmar i veckan. Att jag kommer vara superstressad hela tiden över att hinna fixa jobb får väl bli en bisak, antar jag - och att jag kanske kommer bli tvungen att gå på a-kassa längre än om jag haft mer tid på mig är väl statens fel då, så de får skylla sig själva om de måste försörja mig längre. Typ.
För alltså, de här små tjejerna som plötsligt pratar i tvåordsmeningar (Flora) och tre-fyraordsmeningar (Lilly), som har lärt sig att pussas på riktigt med plutmun och smackljud och allt och gärna och ofta praktiserar det (Flora), som efter att ha sprungit runt och lekt plötsligt sätter sig i mitt knä med armarna om mig och slappnar av och bara myser, som plötsligt från att knappt ens velat doppa fötterna idag bara klev rakt ut i havet ända upp till magen, och sen hoppade från bryggan på det djupa (när hon höll mig i händerna såklart), flera gånger (Lilly),

som gärna vill prova att bre sin egen smörgås,

som just nu är inne i en mammig fas och börjar gråta så fort jag går utom synhåll även fast både pappa, farmor och farfar är kvar (Flora),

som sätter sig och ritar två teckningar och säger att de ska vara till gudfar Emil och hans fru, ber om ett kuvert och stoppar i teckningarna i det och säger att det ska skickas med ett frimärke på, och sen behöver lite hjälp för att nå upp till brevlådan (Alfred),

och som bara är så allmänt fantastiska att det gör helt ont i hjärtat att någon annan ska få vara med dem och inte jag, att någon annan ska trösta dem när de slagit sig, att någon annan kanske får se deras framsteg före mig...
De där 300 dagarna som vi har fått färre än enlingsföräldrar hade ju inte suttit fel just nu.

Vi har fått förskoleplatser!!

(Eller ja, vi har inte fått det på pränt än, så egentligen kanske jag inte ska säga något för att inte jinxa det, men nu hoppas jag att Landskrona stad går att lita på.)
Igår kväll började jag känna sån panik över att det gått ännu en vecka efter att jag pratade med Landskrona stad senast om förskoleplatser utan att det hänt något att jag frågade alla kloka människor i tvillinggruppen vad de skulle gjort i min situation. Jag fick ett gäng svar där alla tyckte att jag skulle fortsätta ligga på och tjata, dels för att påpeka att det faktiskt står i Skollagen att man måste få förskoleplats inom fyra månader, dels för att de skulle tröttna på mig och fixa platser för att bli av med mig. ;) Några föreslog också att jag skulle ringa direkt till förskolor och inte till kommunen, så i förmiddags ringde jag till en förskola som placeringsassistenterna på kommunen nämnt flera gånger, typ att "den vore väl bra för er?", fast vi inte hade den bland de ynka tre alternativ man fick välja.
Där fick jag prata med den trevliga chefen, som sa att hon kände igen våra namn och att de hade pratat om oss i förra veckan, men bara lyckats få fram två platser på olika avdelningar till oss, men att kommundamen då sagt att de hade en annan lösning åt oss.
Så när det var telefontid ringde jag förskoleenheten igen och fick prata med den av de två damerna där som brukar låta trevligast. Vi pratade länge och jag fick som vanligt höra att det inte är så lätt att ordna tre platser samtidigt, men hon sa också att hon och hennes kollega hade pratat om oss senast i morse, och hon skulle höra med henne om det hänt något nytt, och om hon hört tillbaka från den förskolan som de sa i förra veckan att de nog hade platser, och sen skulle hon ringa tillbaka till mig.
Under tiden skrev jag en status på Facebook, mest för att få lite sympati, om att det kändes stressigt att bara ha 11 dagar kvar till datumet vi önskat platser utan att ha fått besked, och att föräldradagarna är slut och att det hade varit enklare om tvillingar fått lika många dagar som alla andra barn. Till min förvåning fick jag ingen sympati alls - eller jo, en förstod hur jag kände, men flera andra skrev smått spydiga kommentarer om att "man får väl planera", "det är minsann lika jobbigt för alla" och "tänk om ni inte tackat nej till de platser ni faktiskt fick". Schöven vad sur jag blev. Allt man skriver på Facebook måste väl ändå inte handla om fakta (jag vet att det är svårt att få förskoleplatser nästan överallt!), utan ibland vill man faktiskt bara skriva av sig och få lite snälla kommentarer! Jag kan tycka att man ibland kanske inte ska säga något alls om man inte har något snällt att säga... Anyway, visst, vi fick erbjudande om platser i juni, men det var på en friförskola som vi inte valt, den kändes helt fel och vi fick veta att vi hade full rätt att tacka nej utan att förlora köplatserna, så då gick vi på magkänsla, och vi har planerat: jag har till och med gått på vårdnadsbidrag och levt på sparpengar för att kunna vara hemma till augusti när det är lättare att få platser. Men nu kommer jag ifrån den trevliga nyheten!
Två timmar senare ringde förskoledamen: de hade fått besked från förskolan de pratat om, och de kunde erbjuda oss platser! Den ligger också långt hemifrån, men Christopher som var och tittade utanför tyckte den såg fin ut, och där går bara 45-50 barn, vilket nästan är det jag tycker känns viktigast. Då har alla barnen chans att lära känna alla i personalen och barnen på de andra avdelningarna och kan känna sig trygga med alla. Hon tillade att de inte kunde erbjuda oss det datumet vi ville (och jag hann bli lite nervös igen), utan först två dagar efter (och jag började nästan skratta). Två dagar efter, det är ju inga problem, det kommer bli tippen-toppen!
När vi pratat klart sprang jag iväg till Christopher, Alfred, Flora och Lilly som var lite längre bort på stranden och gungade, gjorde en high-five med Christopher och berättade för Alfred att han ska få gå på avdelningen Fjärilen, och han började skratta som en liten tok, så det blir säkert bra. :) Flora och Lilly ska få gå på Nyckelpigan. Gulliga namn på avdelningarna! På Alfreds tidigare förskolor har det varit vargar, drakar, spöken och troll, så det här känns åtminstone spontant jättebra.
Oj, det här blev långt, som vanligt. Vi lättar upp det med en fin liten bild från när jag var ensam med tjejerna i förmiddags när Christopher och Alfred var i Göteborg och köpte födelsedagspresenter till mig.. :)

Flora försökte krama Lilly, men Lilly ville inte. Flora pussas och kramas jättemycket nu, men Lilly är ofta lite mer motvillig, så det är tur att Alfred också gillar att mysa!

Alfred för fem år sedan

Det här hände alltså för fem år sedan idag: vi outade på Facebook att jag var gravid med Alfred!

Vad tiden går. Och vad märkligt att det som kändes overkligt då; att vara gravid med vårt första barn, nu känns helt naturligt samtidigt som det fortfarande på ett sätt känns overkligt; att ha en fyra-och-ett-halvt-åring som är mitt eget barn! En helt fantastisk liten stor pojke som springer fort och har egna djupa funderingar och håller mig i handen, pussar mig och säger att han älskar mig.

Just nu är han inne i en period när han berättar om en massa saker som han minns, och han tror att allting hände när han var tre och ett halvt. :) Alla minnen han berättar om nu inleder han med "När jag var tre och ett halvt", oavsett om det hände för ett par år sedan eller för någon månad sen. Ibland är han lite lillgammal när han pratar, och det är så gulligt - som igår när han sa:

- Mamma, när jag var tre och ett halvt och ni lämnade mig hos Xxx (kusin) en dag? Då saknade jag er.

- Åh, hjärtat, vi saknade dig också.

- Om vi åker dit igen, om jag säger att jag inte vill vara där, då kan vi åka hem hela familjen igen.

- Ja, då gör vi det.

- Men om jag säger att jag vill vara där, då kan jag vara det.

Gullunge. (Och just det han berättade om hände faktiskt när han var tre och ett halvt, det var några timmar förra sommaren som han var och lekte med sin kusin. Och han hade det bra, fick vi veta, så han hade inte varit ledsen, men han hade kanske saknat oss ändå då.)

Och på tal om namn, som jag skrev om härom dagen, så tittade jag på kommentarerna till inlägget med ultraljudsbilden, där vi fick några fina förslag. ;)

Per, Patrik och Maurits är medlemmarna i mitt favoritband Eggstone, och Fozzie är ju mitt indiepopfanzine.

Annars hade vi ett fint förslag här ovan... Och jag minns att en dåvarande kollega (nuvarande komikern David Sundin) "bestämde" att han skulle heta Prosciutto Lådbils-Reis. Annars var vi lite inne på Gud Pappa Obadele - för vi tänkte att kan man heta Jesus (i spansktalande länder) kan man väl heta Gud, och kan man heta Bror och Mamma (konstnären Karin Mamma Andersson) kan man väl heta Pappa, och Obadele var efter en friidrottare, där jag skämtade på stranden en dag och min ingifta/frånskilda moster tog mig på allvar och började prov-ropa Obadele för att höra hur det lät att ropa in honom för middag.
Men när vi på allvar skulle bestämma namn, vilket vi gjorde redan efter det stora ultraljudet när vi fick veta könet (och jag blev helt chockad, för jag var så övertygad om att jag bara skulle få döttrar eftersom det typ aldrig varit några pojkar/män i min familj) så föreslog jag Emil, men det ville inte Christopher, fast då kom vi på att Emil i Lönnebergas bäste vän Alfred ju alltid var så snäll och att det ju är ett fint namn. Sen fick vi några förslag på japanska namn från våra japanska vänner Shinji och Yoko och valde Masato, som betyder "ärlig och lojal man", som tredjenamn, och som andranamn valde vi Walter efter att ha tittat i kalendern efter namn som har namnsdag på sommaren, för att ha något att fira även då. Plus att nämnda Eggstone sjunger "good and bad days alter, Sara said to her friend Walter" i låten "Summer and Looking for a Job". Så redan när han var ungefär fyra månader gammal i magen hade vi hans namn klara: Alfred Walter Masato Reis. Världens finaste pojke, som jag älskar så oerhört mycket!

(Som jag inte har några bra nya kort på eftersom han bara gör grimaser på kort för tillfället.)

Nordens Ark och matkrångel

Idag var det mulet, så vi packade in oss i bilen och åkte till Nordens Ark, som ligger bara ungefär en halvtimme härifrån. Jag och Christopher hade lagt oss alldeles för sent igår, för vi fastnade framför nån film på tv och kom inte i säng förrän halv två, men då belönade våra barn oss med att sova till fem i nio (Alfred) och tio i tio (Flora och Lilly). Fantastiska ungar! Hur vi ska göra om vi nu får några förskoleplatser nån gång och de vill att barnen ska gå 8-11 blir ju ett problem, men det får vi väl ta då (genom att jag tjatar mig till andra, bättre tider...).

Vi hade med oss tvillingvagnen, men hyrde en "transportvagn" också eftersom vi hade med oss en kylväska med lunch - och ja, tre barn då. Det kostar rätt mycket att gå in, men än så länge är alla barnen gratis, och sen har de den fina lilla grejen att man inte behöver betala för fler än två barn, och det tackar vi för. Och så är det ett helt fantastiskt ställe, så det får vara värt 230:-/vuxen och 90:-/barn över fem år en gång om året.

Gulligt litet djur. Sisel, tror jag den hette, och den stirrade på Lilly på den förra bilden.

Kakpaus vid Pallas-katten.

Amurleopard.

Flora-liten. Jag försökte filma henne när hon pekade på djur och morrade, men lyckades missa det varenda gång. Så otroligt gulligt dock.

Järvarna var väldigt vana vid folk och kom hur nära som helst. Vi satte oss och åt lunch vid ett bord precis utanför deras hägn när det var dags för deras matning, och då kom en hel familj in tillsammans med mannen som jobbade. När de kom ut igen gick djurskötaren fram till en kvinna med ett barn som satt vid bordet bredvid och hade hummat "Imse vimse spindel" ganska länge, och försökte övertala henne att följa med in också. När jag hörde henne svara på bred värmländska såg jag att det var Mia Skäringer, och hon tänkte minsann inte alls följa med, så djurskötaren gjorde det fula tricket att fråga sonen i tvåårsåldern om han ville med (ja), och om inte mamma skulle följa med också då (jo), så hon fick snällt pallra sig med. När vi gick vidare frågade vi en annan djurskötare som stod utanför hur det kom sig att folk fick följa med in i hägnet, och fick veta att man kan köpa ett "mäktigt möte", där man får komma så nära som det går det djur man är mest intresserad av. Smart sätt att få in mer pengar för att ta hand om djuren, antar jag, för Nordens Ark har bara utrotningshotade djur, och man kan bli fadder och fodervärd för alla olika.

Våra gulliga ungar, springande som vanligt. Det de tyckte var roligast på hela dagen var ett ställe där man trycker på en knapp och en röst säger "Klara, färdiga, spring" och tre sekunder senare säger "Stopp!" och så får man se vilket djur man sprungit lika snabbt som. Jag var lika snabb som en ekorre och Alfred som en igelkott. Alfred sprang typ tusen gånger.

Tjejerna somnade i vagnen (tre-fyra timmar senare än vanligt) strax innan vi var framme vid amurtigrarna, som vi gick till sist, så de hann se nästan alla djur.

Sist gick vi till Lantgården, med kossor, hästar, grisar, får, getter, kaniner, höns och tuppar. Där lekte Alfred jättelänge på en lekplats med höbalar och grejer, medan tjejerna sov.

När de vaknade tittade vi på kaniner och provade att lyssna i kaninöron, och sen var det dags att åka hem och laga middag.
Alfred är inne i en period där han i stort sett inte äter någonting vettigt; till middag äter han bara kolhydraterna (pasta, potatis, ris), och vi försöker med det mesta för att få honom att äta åtminstone lite proteiner också: guldstjärnor i en bok, lock och pock, arga tillsägelser och jag vet inte allt. Idag hotade jag med att han inte kommer orka springa fort längre om han bara äter pasta (vi hade gjort hamburgare och han fick själv plocka ihop vad han ville ha på, men ändå åt han bara pastan till), och det bet visst litegrann, för då fick jag åtminstone mata honom med lite kött. Flora och Lilly hade ätit ganska bra tack och lov, och lekte under bordet, men plötsligt dök Lilly upp och ville också bli matad, och lite senare kom även Flora och ville ha. Flora brukar också äta som en liten mus (medan Lilly ofta äter bättre) så jag får väl helt enkelt börja mata alla ungar igen för att få i dem något.