Jag tycker att jag hittills har klarat tröttheten ganska bra. Trots att vi sällan får gå och lägga oss före ett på natten (som tidigast) så får jag oftast ligga kvar längre på morgonen (fråga mig inte hur Christopher klarar sig, som går upp på morgnarna jämt - fast han ammar å andra sidan inte halva nätterna, så den sömn han får blir kanske lite djupare än min) så jag har inte varit övermänskligt trött än - jag minns det som att jag var mycket tröttare när Alfred var liten. Men nu i helgen, efter ett par nätter som varit sämre än vanligt, där tjejerna sovit väldigt oroligt och jag ammat massor, började jag känna att jag inte riktigt fungerar som jag ska. Jag blir irriterad lätt, och min hjärna är verkligen inte sitt gamla vanliga jag. Jag tappar ord, jag glömmer saker på ett par sekunder - jag satt till exempel en dag och tänkte på en sak jag skulle berätta för Christopher, men under de sekunder det tog innan jag reste mig upp och gick till honom hann jag glömma bort vad det var, och det där händer typ dagligen. Och jag förlorar i Quizkampen mot Christopher nästan varje gång, förut vann jag nästan jämt. ;)
Det där med att vila när barnen sover fungerade superbra med Alfred, vi låg och sov ihop nästan varje dag, men våra tjejer sover inte så ofta samtidigt några längre stunder på dagarna, och när de gör det är det ofta någon som är på mig så det inte är så lätt att lägga mig och vila ändå.
Och det här med att Alfred testar mig, det har jag inte nämnt på ett tag, men han slår mig nästan varje dag, fortfarande. Inte alls hårt längre, åtminstone, men han har uppenbarligen nåt behov av att testa mina gränser (Christopher slår han aldrig). Igår kväll när jag skulle lägga honom testade jag en ny taktik, som visade sig värdelös: jag sa till honom när vi läst bok och skulle släcka att jag ville att vi skulle tumma på att han inte skulle slå mig ikväll, för han visste vad som skulle hända i så fall: jag skulle bli jättearg och gå ut och han skulle bli jätteledsen, "så det kan vi väl låta bli ikväll?". Men antagligen bara för att jag nämnde det så var han förstås tvungen att testa, så han viftade till mig på armen. Jag tog tag i hans hand och sa att han inte fick slåss, men så fort jag släppte slog han mig igen. Så jag gick ut, han började storgråta och kom efter. Såklart. Och igår orkade jag bara inte mer, det känns som att lite av mitt mammahjärta dör lite varje gång han slår mig, så även om jag gick in med honom igen och han var supergullig och kramades och pussades och sa att man inte får slåss (som efter varje gång han slagits) så ville jag bara inte. Jag kramades självklart tillbaka, men jag kunde bara inte bli glad igen, och jag kände bara att jag inte vill lägga honom mer. Jag har inte lust att ta den där fighten varannan sabla kväll, jag vill bara inte.
Jag vet inte vad jag ska göra mer, jag tycker jag följer de råd vi fått: säger till på skarpen, går iväg alternativt lyfter iväg honom, försöker undvika situationer där han känner att han behöver slåss, och ibland försöker jag börja skoja med honom när jag ser att han blir sur för något, men det hjälper inte. Han vet mycket väl att han inte får och att jag blir arg, men ändå fortsätter han bara. Som sagt, han slåss inte hårt, men det är själva principen att han inte får slåss, så jag kan ju inte bara bortse från det. Och han är ju en så snäll unge egentligen, han är verkligen det, så jag blir så ledsen av det här.
Jag måste försöka få till lite fasta rutiner för promenader och sovstunder på dagarna så jag kanske kan få vila lite mer så jag orkar med bättre, för det här är inte så kul alltid, faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar