Tydligen ska man kunna gå själv till operationssalen, men det slapp jag - vet inte om det var för att jag var tvillinggravid eller om man helt enkelt inte gör så på Huddinge. Och på SöS sätter de tydligen inte kanyler i händerna förrän i operationssalen, det verkar ju lite onödigt tidskrävande där - det fick jag i förberedelsesalen.
Kom också ihåg att de tiltade operationsbordet när jag låg på det, för att undvika trycket på stora kroppspulsådern. Det var ju däremot väldigt effektivt - minns när jag låg på tillväxtultraljud och höll på att svimma för att jag låg platt på rygg. Ser inte ut som att de gör det i filmen, så det kanske mest är för tvillinggravida.
Men shit, i filmen får man faktiskt se (inte i närbild) när de tar ut barnet! Jag som är så nyfiken övervägde ju att försöka se speglingen av vad de gjorde i operationslampan, vilket jag läst att man kunde göra men uppmanades undvika, fast det syntes inte i min sal, plus att jag var lite skärrad vid det laget. Men nu såg jag vad de gjorde när det kändes som att de bökade runt på mig: nån hänger på magen och trycker medan läkaren sticker in armen och drar ut bebisen. Kul att se, tycker jag! Men kanske läskigt om man är lite kräsmagad.
Men den där brickan med smörgås, dricka och en flagga som jag läst om att man ska få fick jag minsann inte efter något av mina snitt... Taskigt. Men jag tror i och för sig inte att jag brytt mig så mycket om en flagga när jag precis fått nya bebisar ändå.
PS: Här kan den som vill läsa min förlossningshistoria.
PS: Här kan den som vill läsa min förlossningshistoria.
Alltså, det där med att gå till operationssalen. Det var det en i "gänget" som var med under mitt snitt, som tyckte jag skulle göra. Eller inte. Som väl var blev han nedröstad. Jag hade inte fixat det. Var galet nervös och skakade som ett asplöv. Och gå dit med den där jäkla katetern? Glad jag slapp.
SvaraRaderaVi hade faktiskt en som frågade om vi ville att hon skulle fota under snittet, och det är jag glad för att vi gjorde! Inga närbilder, men ändå bilder på vad som försiggick bakom skynket. När flickorna plockades ut :) Jag minns inte speciellt mycket faktiskt, antagligen pga min nervositet.
Och den där frukostbrickan! Den fick min sambo.. Och när jag fick höra det så började jag gråta.. Det var ju JAG som blivit snittad och jag som skulle ha brickan. Tyckte jag. Vi fick en ny brickfrukost dan efter :) Väldigt viktigt i mitt något hormonella tillstånd, haha!
Jamen eller hur! Jag hade svårt nog att gå med katetern från rummet där de satte in den till förberedelsesalen typ 20 meter bort. Och jag blev ändå inte nervös förrän jag låg på operationsbordet.
RaderaMen just det! Jag frågade visst ändå barnmorskan innan typ "Det är väl ingen som kommer dö va?", så helt onervös var jag nog inte... Hon sa att nej, det vore ju en väldigt dålig arbetsdag för henne, så det tänkte hon undvika, haha.
Avundsjuk på era foton! Jag har alltid tyckt att det är lite orättvist att nån annan än mamman som kånkat runt på magen så länge får se vad som händer först, och foton hade ju hjälpt lite då.
Och vad gulligt med din brick-reaktion. :) Helt rätt, tycker jag!