Besök av annan barnfamilj

Idag har vi haft besök av vänner från Göteborg med två barn: en tvååring och en halvåring. Alfred är ju också drygt två, och den första stunden var det ett evigt jagande, där kompisen gick på upptäcktsfärd bland Alfreds leksaker och Alfred gick efter och gnällde om att han ville ha just precis den leksaken just precis när kompisen hade den. Så fort han fick den så ville han såklart ha nästa leksak som kompisen hittat. Väldigt komiskt det där. Till slut hade de i alla fall roligt tillsammans när de hoppade mellan två sängar i ett rum.
Och jag tyckte det var fascinerande att titta på lillkillen och försöka komma ihåg hur det ens var att ha en sån liten, och försöka föreställa mig att ha två samtidigt, vilket är i stort sett omöjligt.
Alfred slog huvudet i soffbordet två gånger idag också; första gången slog han i kinden i hörnet när han skulle böja sig ner efter något, och andra gången tjongade han i pannan i kanten när han hoppade från en fåtölj. Båda gångerna gick relativt bra, men shit vilken ångest när man ska hålla ordning på två hoppetossor i samma ålder samtidigt...
Idag knölade de runt vid ungefär samma tid på eftermiddagen så det blev alldeles hårt till höger om naveln igen. Det verkar som att båda fortfarande håller sig mest på höger sida av min mage - i morse kände jag tarmarna nere på vänster sida av magen fortfarande, så det verkar som att livmodern inte riktigt fyller ut hela magen åt båda sidorna än, även om den går nästan upp till revbenen ibland.
Jag testade förresten en Gaviscon-tuggtablett för första gången för ett par timmar sen - skit också, det påminner mig om att jag glömde blutsaften före middagen, så jag får helt enkelt ta den nu ändå - och det var ju... en upplevelse. Det där skummet var ju ingen större hit. Vet inte hur mycket effekt det hade, för halsbränneattacken jag hade en stund innan hade lagt sig redan, men jag ville ändå testa bara för att se hur den var.

Magen vecka 23

Dagens vecka 23-mage. 

Små knölisar

Liten uppföljning från igår: Järneftersmaken i munnen efter jag tagit blutsaften var förstås inget vidare, märkte jag efter jag skrivit igår, men nu är det ju bara att köra på. Jag skulle bli så glad om det här kunde hjälpa upp järnvärdet lite.

Idag har tvillingarna liksom knölat runt i magen på mig. Jag brukade kalla Alfred för "lille knölis" när jag var gravid med honom, för han sparkades inte så mycket, utan... ja, han knölade runt. Jag hoppas det går att förstå vad jag menar med det - det var inte som kullerbyttor, utan mer att han långsamt knörvlade omkring därinne. Och just nu verkar det som att hans systrar tar efter honom i det, för idag (jag har känt det litegrann nån gång innan också) när jag satt i bilen efter att ha varit och handlat så blev plötsligt en liten del av magen alldeles stenhård - inte som en sammandragning, utan mer som att det faktiskt var en bebisrygg som tryckte ut mot magens vägg - och så blev det alldeles ömt på utsidan och gjorde lite ont på insidan. Efter en stund flyttade hon på sig, men det tog inte lång tid innan hon gjorde samma sak igen, och det var verkligen inte bekvämt. De är ju faktiskt ganska stora redan; enligt mina gravidappar är de nånstans runt 27 centimeter långa huvud till fot nu och det känns i mina öron enormt stort redan! Jag fattar inte riktigt hur två såna stora får plats i min mage, som visserligen är stor för att vara i slutet av vecka 22, men ändå inte så stor som jag tycker att den rimligtvis borde vara för att husera två 27-centimetersbebisar.
Jag har förresten redan gått upp drygt 9 kilo... Med Alfred gick jag upp ungefär 10 under hela graviditeten - jag vet inte exakt, för jag hade ingen våg hemma då, och sista veckan eller så var jag inte på MVC, men kanske 10-11 kilo. Tror jag läste nånstans att man vanligtvis går upp ett halvt kilo i veckan från och med nu, så det innebär väl att jag kommer gå upp minst 17-18 kilo den här gången. Livat värre. Men det kan väl vara åtminstone en liten tröst att jag vägde fem kilo mindre när jag började den här graviditeten än när jag inledde den förra. Fast jag känner ju att magen är tung, för jag blir jättetrött i ryggen snabbt när jag gör saker där jag måste luta mig framåt - och såna saker blir det ju bara fler av ju mer magen blir i vägen. Jag googlade gravidträning och har gjort såna där hundövningar (stå på alla fyra och sträcka ut ben och arm) ett par gånger, får nog fortsätta med det. Samtidigt vet jag inte hur mycket jag vågar träna eftersom foglossningarna bara blir värre nu.

Blutsaft

Då kör vi! 

Min lillasyster var tvungen att dricka blutsaft som tonåring och sa att det smakade så vidrigt, så jag var lite orolig. Men jag tyckte att det smakade... om inte gott så i alla fall intressant. Lite gott och lite konstigt samtidigt, typ. Nu hoppas jag på ett normalt järnvärde - snart!

Djurpark och mediciner

Det är nog slut på större utflykter för min del nu fram till förlossningen. Vi har varit på Borås Djurpark idag, och Alfred var mycket peppad på att få se elefanter, giraffer, tigrar, lejon, apor och pingviner på riktigt, och så klart också att få klappa smågetter ("bä-bä") och minigrisar.
Men jag blev väldigt trött av att gå omkring i över tre timmar, plus att jag kände av foglossningen när jag bar Alfred nu - vilket känns som ett stort problem, eftersom han älskar att bli buren och det ju är evigheter kvar till förlossningen...
Stannade till på ett apotek på vägen hem för att köpa mer Losec plus Gaviscon, för igår hade jag sån sabla halsbränna och Losecen tog för lång tid på sig att börja verka: jag tog en vid midnatt och så somnade jag på rygg, och vid tjugo i två vaknade jag till och vände mig på sidan och då bara det forsade upp magsyra i halsen på mig, så det var bara till att ligga kvar på rygg med dubbla kuddar. Lagom skönt. Men det visade sig att man givetvis inte får ta Gaviscon-tuggtabletterna inom två timmar från det att man tagit järntabletter, så då blir det återigen att räkna timmar. Det är ju en hel vetenskap att vara gravid den här gången. Passade på att köpa Blutsaft också eftersom jag fortfarande känner mig så trött och i morse när jag skulle läsa tidningen hade jag som en fläck för ena ögat, och det är ju tydligen tecken på järnbrist, så jag tänkte prova att komplettera Niferexen med Blutsaft ett tag och se om det hjälper bättre.

Lite luddiga tankar om graviditet och adoption

Min mamma tittade nyss på min mage och fascinerades av hur väl kvinnors kroppar klarar av graviditeter och att gå tillbaka till normalläge efter dem - bara en sån sak som att huden på magen kan dra ihop sig igen. För min del har jag ju snarare undrat hur det kommer sig att vi, som ju är byggda för att föda barn - det är ju det vi är till för, om man ska vara lite krass, Lilly och Flora har ju redan inne i magen alla ägg de nånsin kommer behöva färdiga och klara - fortfarande inte hanterar det bättre. Jag har väl skrivit om det innan tror jag, men bara saker som att vi mår illa av hormonerna, får halsbränna och ont av foglossningarna, FORTFARANDE! Men så kom jag på: det kanske är naturens sätt att försöka få oss att inte föda för många barn? Visst, det finns de som föder dussinet ungar, men de är väl ändå i minoritet nu för tiden? Till och med i u-länderna föder folk färre barn numera, har jag för mig att jag läst. Det finns inte en chans att jag vill gå igenom det här en gång till. Det var ett av skälen till att jag nojade så mycket i början: om det här inte går som det ska så blir det inga syskon till Alfred, för jag orkar helt enkelt inte gå igenom eländet igen.
Igår tittade jag för första gången på ett program som heter "I'm having their baby", tror jag det var, på trean, där två amerikanska kvinnor som blivit gravida av misstag bestämt sig för att adoptera bort barnen. Den ena hade redan tre barn och var ensamstående (27 år gammal - blev gravid igen efter ett one night stand på krogen) och insåg att hon inte skulle klara av och ha råd att ta hand om ett till, men i och med att hon redan hade barn insåg hon ju också hur otroligt känslomässigt svårt det skulle bli att adoptera bort det fjärde barnet. Den andra kvinnan var 22 och hade just tagit examen och stod inför ett nytt liv med karriär och flytt och kände inte att hon var redo att bli mamma (hon hade haft sex med en kompis, första gången hon inte skyddat sig), men även hon tyckte det var svårt eftersom hon direkt knöt an till barnet efter förlossningen. Båda genomförde adoptionerna som planerat, och båda körde med öppen adoption så de lärde känna föräldrarna och fick träffa barnet även efteråt.
Jag är imponerad över att man klarar av att gå igenom en hel graviditet och förlossning och sedan kan lämna bort barnet, och tycker det är fantastiskt att de gör det eftersom det finns så många som inte kan få barn själva, men även där tänkte jag: shit, de där kan ju inte mått illa under sina graviditeter! Det enda som gör det här eländet värt är ju att få barnen i slutändan... (och ja, jag har mått skit idag igen)

Små gravidproblem

Det börjar redan bli svårt att ha datorn i knät, för magen lägger sig på touchpaden och gör att den inte reagerar riktigt när jag försöker styra den med fingrarna...

Vanesaker

Jag tror jag börjat vänja mig vid magen, för nu tycker jag plötsligt inte den är så väldigt stor längre. Har för mig att jag var sån med Alfred också, att jag pendlade mellan att tycka att jag var enorm och inte alls särskilt stor.
Vad jag däremot inte vant mig vid är tydligen frukost. Vissa dagar mår jag så erbarmligt illa efter att ha ätit frukost, och idag är en sån dag. Jag trodde ett tag att det var apelsinjuice jag inte mådde bra av, så jag slutade dricka det, men sen testade jag det efter några veckor igen och det verkade inte göra nån större skillnad. Nu funderar jag på om det är yoghurt och fil som ställer till det, så jag får nog testa att utesluta det ett tag istället. Jag behöver ju få i mig kalcium dock, men jag kanske får öka på osten istället då. Överväger lite att börja äta japansk frukost istället, med onigiri (risbollar med fyllning), men det är lite meckigare att hålla på att koka ris än att bara göra en macka.

Storebror

Vår duktiga lilla stora pojke, som nu är två år och fyra månader gammal, har börjat få kläm på det här med pottan nu de här dagarna vi varit lediga. Han har visserligen på sig blöja större delen av tiden, men de stunder han inte har det så säger han till när han behöver "kissa pottan", och härom dagen bajsade han till och med på stora toaletten, dit vi har köpt en sån där mindre barnring att sätta på. Så han ska nog kunna bli blöjfri innan tvillingarna kommer!
Och han är så gullig med magen också. Jag vet inte hur mycket han förstår av det vi säger om att hans två småsystrar Lilly och Flora ligger därinne, men nu för tiden pekar han i alla fall alltid på min mage och inte på sin egen när vi frågar var Flora och Lilly är, och igår när jag skulle lägga honom drog han - utan att jag sagt ett ljud om bebisarna - upp min klänning och skulle pussa Lilly och Flora god natt! Han är så otroligt gosig, vår fina Alfred, så jag tror att han kommer bli en fantastisk storebror.

Dagsuppdatering

Igår kväll tänkte jag att jag idag måste ringa både min vanliga MVC och min "sommar-MVC": min vanliga för att fråga hur många sammandragningar per dag som egentligen räknas som normalt och hur många som räknas som "väldigt många" och kan bero på GBS:en, och min sommar-MVC för att fråga om de har en sjukgymnast jag kan gå till för att få hjälp med foglossningarna. Men idag blev en så seg dag, då det regnade oavbrutet hela dagen och jag och Alfred somnade i soffan mitt på dagen och allt var bara lugnt och långsamt, så jag hade varken sammandragningar eller foglossningssmärtor, så det blev inget med ringandet.
Det har pågått en hel del buffande i magen när jag legat och degat i soffan dock, vilket är skönt - fortfarande fram till för bara några dagar sen kunde det gå nästan en hel dag utan att jag kände några rörelser, men nu har det varit rätt bra fart i ett par dagar, åtminstone när jag legat still. Men det är ju ofta så; när man är uppe och rör sig vaggas barnen lättare till sömns, och när man själv vill vila så sätter de fart därinne.
Men: jag ska såklart fråga någon om både antibiotikan och foglossningarna, men om det är lugnt imorgon också kanske jag lika gärna kan vänta till min bokade tid på min sommar-MVC på måndag. Sommar-MVC:n ja - den kanske jag inte har nämnt? Eftersom vi inte kommer vara hemma i Stockholm på närmare två månader, och min barnmorska sa att de vill kolla mig varannan vecka från graviditetsvecka 24, så ringde jag till en vårdcentral här i närheten - där vi har gått med Alfred på somrarna när vi varit borta länge - och frågade om jag kunde få komma till deras MVC under sommaren. Min MVC ville att jag ska på ultraljud i vecka 27, och sa att det kanske jag inte kan få i ett annat län, men det visade sig inte vara några som helst problem att få som "utomläns-patient" här nere. Jag fick en tid hos både barnmorska och en tid för ultraljud direkt när jag ringde dem, och på måndag blir då första besöket. Det ska bli intressant att se hur min barnmorska här är - BVC-sköterskan vi gick till med Alfred gillade vi mycket bättre än den vi hade hemma... Det vore ärligt talat skönt om jag kunde få en lite äldre och mer erfaren barnmorska som helst har erfarenhet av tvillinggraviditeter också. Inget ont om Elin som jag hade hemma, men hon kändes så ung, och jag vet inte vad hon har för erfarenhet av tvillingar, för det har jag inte tagit mig för att fråga. Jag ska ju få en ny barnmorska när jag kommer hem också, eftersom Elin ska byta jobb, så vi får väl se hur det blir.

Hur ska man hinna älska alla tre?

Jag är inte en av dem som oroar sig för att kärleken inte ska räcka till fler barn, men vad som däremot slog mig igår var: hur ska vi hinna med att visa alla tre barnen hur mycket vi älskar dem? Alfred har ju fått vår odelade uppmärksamhet (när vi inte jobbat och sådär såklart) under hela sitt liv, men när vi sen får två barn till på samma gång så kommer det ju rent faktiskt bara finnas en tredjedel så mycket tid till dem var.
Har också läst på en del gravidsajter att många andragångsgravida känner dåligt samvete över att de ägnar barnet i magen för lite uppmärksamhet eftersom de redan har ett barn att ta hand om. Den fattar jag inte riktigt. Jag vet att man inte alltid tänker helt logiskt när man är gravid, men: barnet/barnen i magen märker ju inte av hur mycket man tänker på dem än. Jag däremot har dåligt samvete för att jag inte orkar hänga med i Alfreds tempo nu när jag är gravid. Men det är väl kanske en försmak för honom på att han kommer få mindre uppmärksamhet när flickorna kommit ut, fast det gör ju inte att det känns bättre direkt.

Klen

Jag är ju i sommarstugan nu, och idag var det äntligen såpass bra väder att vi kunde ligga på stranden några timmar. Jag älskar att bada, och vattnet var 19 grader idag, vilket jag tycker är helt okej, men första gången jag skulle bada idag gick jag i och då känns det ju alltid kallare än om man hoppar i, så andra gången bestämde jag mig för att för första gången i år hoppa i från bryggan - jag har fegat med det i och med graviditeten, men normalt brukar jag alltid dyka i.
Men det var lite läskigt faktiskt! Jag kände mig verkligen tung som en ko när jag plaskade i! Plus att jag inte kan simma normalt med benen, för då gör foglossningen ont, så jag får bara sprattla mig fram och in till stranden. Och så märkte jag när jag kom upp att jag börjar bli klen: två av mina fingrar och en tå domnade bort och blev vita och jag fick liksom brain freeze i hela huvudet för att jag blev kall. Det händer ganska ofta när jag badat länge att några tår domnar bort, men inte efter ett såhär kort dopp.
Och sen har jag haft lite fler sammandragningar under eftermiddagen än de senaste dagarna, tycker jag, fast det vet jag ju inte om det beror på det eller på GBS:en eller nånting annat.
Men jag får väl vara lite försiktig i sommar, antar jag.

Storlekspanik

Fick plötsligt lite panik ikväll igen över hur stor jag kommer att bli, eftersom magen nu börjat växa ganska fort. Jag tog fram bilderna vi tog när jag var gravid med Alfred och så gjorde jag en jämförelsebild på vecka 22 (jag ber om ursäkt för det taffliga photoshoppandet, orkade inte ta reda på hur jag skulle kunna dölja mina nakna bröst lite snyggare än bara genom en kopierad ruta...). Den här gången ser jag ut ungefär som jag gjorde i vecka 31 med Alfred redan nu i vecka 22.

Sen gick jag in på en annan tvillinggravidbloggerska och tittade på hur stor hon var i vecka 22 respektive 38, och vi var ganska lika i vecka 22, och hon var enorm i vecka 38 och kunde knappt röra sig. Så medan Alfred var ute i trädgården med mormor och Robin Stjernberg sjöng på Liseberg på tv:n började jag gråta. Jag vet inte exakt vad det är jag är så rädd för - min mamma har sagt att jag borde vara glad för att jag kommer få två av det största mirakel man kan få och att det gör väl inget om jag blir stor ett tag, och Christopher säger att det är ju en begränsad tid - men... den där begränsade tiden är så lång! Jag har redan mått dåligt i 16 veckor, och framför mig har jag (förhoppningsvis) 16 veckor till som med största sannolikhet inte kommer bli lättare. Jag skriver förhoppningsvis för att självklart är ju alternativet att flickorna kommer ut för tidigt mycket mycket värre än att de stannar kvar därinne och växer sig livskraftiga, och jag skriver 16 veckor för att jag nästan räknar med att bli snittad i vecka 38, eller att de ändå kommer ut ungefär då.

Jag antar att det jag är rädd för är att bli orörlig och inte kunna ta hand om och leka med Alfred, och så lite också att inte se ut som jag brukar efteråt - men under amningen med Alfred gick jag till och med ner och blev smalare än innan, så förhoppningsvis ska väl det funka bra den här gången också. Men jag är ändå vettskrämd.

Antibiotika igen eller inte?

Barnmorskan från MVC ringde tillbaka och sa att läkaren skrivit ut ett recept på Kåvepenin till mig igen, men han hade sagt att jag kan avvakta med att ta dem eftersom jag inte känner av några symptom. Men när vi pratade lite till blev hon plötsligt osäker och undrade om jag kanske inte borde ta dem ändå eftersom jag sa att det ibland gör ont på nätterna, så hon ville prata med någon kollega. Samtalet slutade med att hon sa att jag kan avvakta och ringa dem direkt om jag får "minsta lilla ont".
Jag vill ju inte utsätta våra barn för någon fara, men samtidigt känns det ju inte som världens bästa idé att käka antibiotika varannan vecka resten av graviditeten heller. Jag gick in på Babycenter igen för att läsa om GBS (länk här - tills de lägger ner svenska sidan snart) och där står det i korthet det som jag redan läst, att omkring en tredjedel av alla fertila kvinnor har de här streptokockerna i antingen tarmen eller slidan, men ingen nationell screening av gravida har ansetts nödvändig. Det är extremt liten risk att barnen i livmodern skadas av det, och vid förlossningen, där risken är högre, är det ju redan bestämt att jag kommer behandlas med antibiotika. Däremot stod det att det finns misstankar om att barnens tarmflora kan skadas av antibiotika.
Så jag känner att jag helst vill undvika att ta antibiotika igen, såvida jag inte får ont eller många sammandragningar, men det är ju också det där med att låta bli... Är det någon som läser som också haft GBS? Hur gjorde ni?

GBS-urinvägsinfektion igen

Jaha, GBS:en är tillbaka/kvar, fick jag just veta i telefon från MVC, det var ju livat. Det är vanligt när man väl haft det, sa hon, och hon tänkte faxa resultatet till en läkare och ville veta hur jag mår nu; om jag haft mer ont eller mycket sammandragningar. Det har gjort ont nån mer natt när jag varit väldigt kissnödig och samtidigt haft gaser i magen, men sammandragningar tycker jag att jag har ganska få av, så vi får väl se vad doktorn säger. Det var ju bara 2,5 veckor sen jag avslutade antibiotikakuren, så det känns ju inte som att det skulle ge nån större effekt att köra en ny omgång redan. Men så segt att jag fått den här skiten!