Självbevarelsedrift och utforskarlust

Barnen har varit snoriga alla tre i några dagar nu, och igår började Christopher känna sig förkyld och nu tror jag det är min tur: halsen känns raspig och mina leder känns lite klena. Fast å andra sidan är det ungefär som jag alltid mår nu för tiden av sömnbrist, så man vet aldrig, vi får se.
Efter förskolan idag åkte jag och alla tre barnen på två små ärenden: först till banken för att fråga hur vi ska byta in de en- och femkronor vi har i Alfreds sparbössa, och fick veta att banken inte längre hanterar mynt (öh..?) och sen till en leksaksaffär med tanken att Alfred skulle få titta på julklappar till tjejerna, fast vi hittade inget bra. Men alla barnen var superduktiga och kom (nästan direkt) när jag ropade på dem när de gick åt olika håll i leksaksaffären och lade tillbaka saker när jag bad dem och bråkade inget. Så det går framåt, så småningom kanske vi kan gå ut och göra saker utan att det är jobbigt alls? Kanske?
Eller så är det bara min självbevarelsedrift igen. Jag insåg härom kvällen att jag nästan varje dag när jag lagar middag (varannan dag, Christopher lagar varannan) tror att middagen kommer gå bra; att barnen kommer äta åtminstone något och att de kanske sitter kvar vid bordet under måltiden, och varje kväll blir jag irriterad över att minst ett barn (oftast Alfred) direkt gnäller om att "jag gillar inte det!" oavsett vad det är och att Alfred och Flora sticker från bordet alldeles för tidigt. Och i söndags var vi på IKEA för att äta korv till lunch och bara köpa ett par smågrejer och jag tänkte att det kommer inte bli så jobbigt, så jag planerade in fler ärenden efteråt, men innan vi ens var klara på IKEA var jag helt slut och sur så det fanns inte en chans att vi orkade något mer efteråt.
Just ja, i helgen var Flora en sån retsticka! Jag vet inte vad det var med henne, men hon retades med både Alfred och Lilly typ heeela tiden - hon tog deras saker, hon slogs och höll på. Jag hoppas verkligen att det går över fort, jag blir tokig när barnen retas med varann, så det behöver verkligen inte eskalera.
En häftig sak i söndags dock var när jag lade tjejerna och Lilly upptäckte en grej. Hon låg på min arm och klappade lite på min arm. Så kände jag att hon började pilla på min armbåge - jag låg med armen utsträckt, så armbågen var liksom skrumpen. Hon frågade vad det var, så jag sa att det var min armbåge och att den inte är skrynklig när man böjer armen. Så satte hon sig upp, drog upp pyjamasärmen och kände på sin egen armbåge, både böjd och utsträckt, och sen drog hon upp ena byxbenet och kände på sitt knä, och sen likadant på andra. :) Jag tyckte det var så coolt att hon utforskade och dessutom kopplade ihop att armbågarna och knäna funkar ungefär likadant!
Och på tal om knän upptäckte jag härom dagen att mitt högra knä är svullet på utsidan, men det gör inte det minsta ont. Eftersom jag är smått nojig efter att jag var med mamma på samtal om vår släkts onkogenetiska utredning i onsdags då de sa att de ska kolla oss för en gen som heter CDKA2 som kan öka risken för både malignt melanom och bukspottskörtelcancer (som är i det närmaste helt obotlig, alltid), så gillade jag inte riktigt att ha en knöl/böld på knät. Men ibland är ju sociala medier så sabla bra: jag lade ut en bild på Facebook och frågade om nån hade en teori, och fick svar från flera kompisar, varav en är träningsfantast och två är läkare, och alla gissade på slemsäcksinflammation, som är rätt så ofarligt och kan gå över av sig självt. Alltid nåt.