Katastrofberedskap nästan halva året

Den här tiden på året - vilket egentligen innebär ungefär fem månader om året (oktober till och med vabruari) sen våra barn började på förskola - är jag och min kropp i ständig katastrofberedskap för magsjuka hos barnen. Minsta knyst om ont i magen eller minsta lilla ljud på nätterna som inte låter som vanligt och mina öron är på helspänn och stresshormonerna rusar och ger mig ständig magkatarr. Jag har alltid varit rädd för magsjuka, men sen den gången för knappt två år sen då alla tre barnen och Christopher fick det under samma vecka och jag var den som fick ta nattvaken med alla barnen och ta hand om allt och alla, är jag helt hysteriskt nojig för att det ska hända igen, för det var så fruktansvärt jobbigt. Så sen dess: så fort hösten kommer och statusar i sociala medier börjar dyka upp om barn som spyr (vaaaaaarför envisas folk med att berätta om det i sociala medier, vaaarför?!) så ligger paniken ständigt på lur.
Jag fattar ju att det vore för mitt eget bästa att chilla och bara vänta och se och ta det jobbiga om/när det kommer, men jag funkar tyvärr inte så. Jag kom på inatt att jag ska ringa min svåger Victor som är psykolog och fråga om han har några knep för hur jag ska kunna lugna ner mig, men innan jag hann det ringde de från Alfreds avdelning på förskolan i förmiddags. Han hade ont i magen och var ledsen, och hade hulkat när de ställde fram maten (men inte spytt), så Christopher fick åka och hämta honom.
Så mitt stresspåslag tjongade på med full kraft direkt, och jag gjorde mig beredd med spypåsar, klorinspray och gummihandskar nära till hands och tog emot en blek liten hängig pojke som ville titta på tv. Så jag lade ut ett tvättbart överkast i soffan och satte mig på helspänn med honom, men efter ungefär två minuter sa han att magen var lite bättre och att han ville ha något att äta. En halvtimme och två mackor senare var han hur pigg som helst och ville ha popcorn, och en halvtimme efter det dansade han i soffan och stängde sen självmant av tv:n och ville ut och spela fotboll. Wohoo!! Jag har ingen aning om vad det var med honom tidigare på dagen, men det verkar ju ha varit falskt alarm - det var ingen annan som varit sjuk på förskolan heller, så oddsen var ju ändå rätt goda - och han har mått tippentoppen resten av dagen. Men jag räknar med att jag kommer ha svårt att sova inatt för jag kommer lyssna ännu mer efter konstiga ljud från alla tre, och imorgon måste jag ringa Victor, för jag orkar inte med det här.