Inställd uppsägning

Igår kväll var jag redo att säga upp mig från mödraskapet. Det började med middagen, som var extremt barnvänlig: kassler och pasta och en kall sås med äpple, och Alfred och Lilly vägrade smaka (fast båda ätit små bitar kassler medan Christopher lagade maten och gillade det), och åt knappt ens pasta. Flora satt och åt ganska bra, men det är alldeles för ofta så att minst två barn knappt äter nåt alls, och eftersom både Alfred och Lilly börjat säga att de är hungriga när vi släckt lampan vid läggning blir jag helt tokig på att de vägrar äta. Det funkar ju inte att bara säga "nähä, var hungrig då", åtminstone inte med tvååringar, så någon kväll har Lilly fått amma och Alfred fått en banan i sängen, men det vill vi ju verkligen inte att det ska bli en vana, för det är ju inte alltid vi vet om det bara är snack för att de inte vill sova. Så igår, även fast jag var så arg att jag nästan kokade, erbjöd vi både välling, gröt och macka efter maten, bara för att försöka få en lite lugnare läggning. Men det hjälpte förstås inte ändå, det var prat om att vara hungrig, törstig och det skulle bytas rum: fast Flora vägrar läggas av Christopher ska hon ändå gå in och lägga sig hos honom och Alfred efter en stund, men givetvis kommer hon tillbaka snart, och så tar läggningen en extra halvtimme. Nu har Lilly också börjat med att krångla runt bland rummen, och jag blir knäpp! Det är ju också hopplöst att hota med att gå ut om de inte slutar bråka, för för det mesta krånglar de inte båda samtidigt, så det blir ju skittaskigt mot den som ligger och är lugn om jag går ut, för då blir ju hon ledsen. Suck, jag är SÅ trött på det här!
Och det är väl du som läser också, kan jag tänka. Så över till nåt trevligare: när jag gick och lade mig låg det två små barn i min säng (Alfred och Lilly) och snusade och var förstås världens sötaste barn igen - och det tredje kom förstås in sen också så vi fick flytta runt oss som vanligt. Och idag testade jag ett nytt recept som jag snubblade över för ett tag sen, och barnen älskade det, så idag fick vi en hyfsat lugn och trevlig middag.

Agnes-bullar, döpte Alfred dem till.

(Jag hade en smärre jobbkris i gengäld, men förhoppningsvis löser det sig, fast det var lite svettigt en stund i eftermiddags.)
Och just det, den här gulliga synen när jag kom och hämtade på förskolan också!

De är väldigt goa med varann, och oss föräldrar, stora delar av tiden nu, våra barn. De bråkar ibland, men de älskar också att pussas och kramas, och det är så härligt. Lilly säger ofta att hon missade pussen när hon pussats, fast hon inte gjorde det, och så vill hon pussas igen. Och det är väldigt viktigt för alla tre barnen att pussa och krama varann när vi lämnar dem på förskolan och när de ska sova, gullungarna.