Och där tog bättringsvägen slut, för nu blev Alfred sjuk. Alltså... suck. Floras ögon är inte riktigt bra än, så hon lär vara tvungen att vara hemma imorgon också, och nu måste Alfred också vara det, och Christopher fick knappt jobba förra veckan och mitt nya jobb vill att jag kommer in till kontoret i Malmö imorgon. Jag pratade med mamma om att komma och hjälpa oss igen (vilket hon gjorde i fredags), men så kom jag på att jag inte vill att hon ska bli smittad av Alfred, så nu får Christopher helt enkelt parkera ungarna framför tv:n och försöka jobba ändå, för jag måste åka. Eller måste och måste, men Christopher har sagt okej, för det ser ju rätt illa ut att börja nya jobbet med vab. Kom just att tänka på en f.d. kollega med två barn som tog varenda vab (såna där stackars barn som var sjuka stup i kvarten), och vi andra på jobbet började fundera på vad frun egentligen jobbade med - det måste ju typ ha varit rikets säkerhet eftersom hon aldrig nånsin vabbade... (fast vi var rätt säkra på att hon bara hade ett vanligt jobb) Och nu har jag ju faktiskt tagit alla sjukdagar hittills eftersom jag inte haft jobb, så det är väl inte mer än rätt att Christopher får ta några nu (även fast det inte varit så hemskt många hittills).
Nu är vi också inne i det roliga att alla barnen kräver att jag lägger dem. Det var Alfreds tur ikväll, och tjejerna höll sig faktiskt med Christopher tills han somnat, men sen tassade Lilly in till mig och Alfred. Så jag tog över, men sen tog de ändå en hel sabla timme på sig innan de somnade, och jag höll på att bli tokig! Ska jag behöva spendera varenda sabla kväll med två timmars läggning nu?
Usch vad tråkig och gnällig jag är nu, bäst jag slutar skriva...
Jag lättar upp med lite blommor åtminstone. ;)
Ranunklerna från Stellas bukett har överlevt tulpanerna, men verkade må bäst av att kortas av och få nytt vatten.
Och just ja, den här söta bilden på söndagsmorgonrufsiga barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar