At my wits' end

Dagen började bra med glada och mysiga barn, men efter en frukost där det tog en timme att få i Lilly en smörgås på grund av att exakt varje detalj var tvungen att ske enligt hennes villkor, som inte direkt var helt tydligt uttryckta för oss föräldrar, så när vi räckte henne brödkorgen och tyckte vi var smarta som lät henne välja smörgås själv så var det totalt fel, för hon skulle tydligen tagit brödkorgen (som stod på andra änden av bordet) själv. Och när någon sen råkade peta på smörkniven kom nästa utbrott. Och så vidare. Efter ungefär en timmes skrik, bredande av smör på smörgås i evighet och ilsket blängande erbjöd jag ungen Nutella på mackan och så åt hon till slut.
Efter frukosten kände jag plötsligt att jag inte orkade mer. Vi hade pratat vagt om att göra en utflykt eftersom vädret var okej, men det enda jag ville var att lämna barnen till Christopher och gå ner på första våningen och sy på min ofärdiga klänning. Ett uttryck dök upp i huvudet på mig: "I'm at my wits' end". Jag vet inte exakt vad man säger på svenska, men det var i vilket fall där jag var. Efter att jag skrikit åt både Alfred och Lilly började jag nästan gråta när jag sa till Christopher att jag ville gå ner så han skickade iväg mig.
När jag väl satt där nere och nålade fast infodringen i ringningen kände jag att jag knappt kunde hålla ögonen öppna, så jag tänkte lägga mig ner i gästrummet en stund, men jag hörde att Lilly stått och skrikit i flera minuter, så jag smög upp och hoppades att Alfred och Flora inte skulle se mig (Alfred upptäckte mig, men släppte förbi mig) och såg att Lilly stängt in sig själv mellan badrumsdörren och trappräcket på tredje våningen och stod och skrek hysteriskt (Christopher sa att hon var sur för att nåt inte gått på hennes sätt i badrummet, och han gav upp och gick ner till slut). Jag sträckte ut armarna mot henne, hon tystnade och lät sig snyftande bäras in i sovrummet och läggas på min arm. Där låg vi en stund och jag viskade lugnande till henne och hennes snyftningar kom glesare och glesare. Efter kanske fem minuter började hon prata och leka, och vi hade jättemysigt däruppe tills lunchen var klar (fast jag knappt kunde hålla mig vaken). Hon behövde visst lite egentid...

Efter lunchen tog Christopher med sig Flora och Alfred och handlade mat, och jag och Lilly stannade hemma ensamma, och drack lite nyponsoppa från bordet - när glaset välte verkade det onödigt att bara torka bort allt. :)

Flora i nytvättat hår, hennes frisyr är så söt när den ligger som den ska.

Efter att jag fick åtminstone en timmes lugn och ro tidigare idag har jag fått lite nya krafter - jag är fortfarande så trött att jag kunnat somna på köksgolvet, men jag har åtminstone lite mer tålamod med barnen. Särskilt som vi kom på att vi hade nästan en hel lasagne i frysen så jag slapp laga mat idag.

P.S. Jag kan meddela att tålamodet inte räckte till att Lilly skulle få tippa av sin lasagne från tallriken efter att jag hjälpt henne lägga upp när hon inte kunde själv, hälla ut sin mjölk och sen först kasta sin andra lasagnebit på bordet och sen putta den över hela bordet när hon försökte ta upp den själv... Hur länge ska detta pågå?!