Shabu-shabu

I fredags drog vi iväg hela familjen vid femtiden. En mycket stolt liten storebror stod på ståbrädan med sin nya ryggsäck som han just fått av pappa, och i den hade han packat ner några böcker, pappas gamla iPhone med spel och sina solglasögon. Vi skulle till restaurang Kokyo på Sveavägen, där de har shabu-shabu, som är en sorts asiatisk fondue med rötterna i Korea, men numera räknas den mest som japansk. Jag läste om det när jag skulle till Tokyo för första gången 2006 och då lyckades vi hitta till restaurangen i Shibuya där Bill Murray och Scarlett Johansson äter en obekväm lunch i filmen "Lost in Translation" för att äta det. När jag för några år sen upptäckte att det finns på Kokyo blev jag överlycklig, och har varit där ett par gånger. Nu i fredags bjöd vi med min syster och hennes pojkvän, för de vill att man ska vara fyra personer för att beställa shabu-shabu.

Man får en kokplatta på bordet och en gryta med buljong (här är halva spicy och andra halvan mild),

två stora fat med tunt skivat kött, två såser; en sojabaserad och en jordnötssås, som man blandar ihop,

och två stora fat med grönsaker, nudlar, skaldjur och fisk. Sen pytsar man i sakerna i grytan och fiskar upp dem allt eftersom när de är färdiga, doppar i såsen och äter. Jag har läst att namnet kommer från att man ska doppa sin köttbit i grytan och dra den fram och tillbaka ett par gånger, och det ska typ låta "shabu shabu" eller nåt sånt - vi slarvade lite och hällde i en massa grejer samtidigt, så en del blev nog överkokta, men det var väldigt väldigt gott ändå.
Det var dock inte det lättaste att ha med oss alla barnen. Alfred satt snällt på sin plats och lekte med telefonen när han inte åt (och han åt bara pyttelite gyoza och lite ris, och ville inte prova shabu-shabun - men fick en gratis kula glass med chokladsås till efterrätt av restaurangen), men båda tjejerna vaknade ganska omgående och satt i våra knän och viftade väldigt mycket, vilket ju var lite småfarligt med en het gryta på bordet. Men det gick bra, de fick lite smörgåsrån att tugga på och vi lyckades hålla deras små händer undan farligheter (fast de var lite sura och skrek ibland). De ville dock inte sitta hos Johanna och Victor några längre stunder, så jag och Christopher fick helt enkelt ta ätandet lite i andra hand.
När vi ändå var ute på galej tänkte vi slå på stort och äta glass på Ben & Jerry's-stället i Gamla stan på vägen hem, men det hade hunnit stänga, så istället blev det glass på ett Mövenpick-ställe bredvid. På det hela taget tycker jag det gick okej att gå ut allihop - det var en annan barnfamilj vid bordet bredvid, och deras barn skrek nästan lika mycket som Flora och Lilly, fast de var större, så vi skötte oss i alla fall inte sämre än andra. ;)