Bortakrångel

I förra veckan var jag på ett möte på förskolan - de ville ha med några föräldrar för att prata om hur man kan förbättra gården, och helst skulle det vara en förälder per avdelning (tre stycken), men det var bara en som anmält sig som frivillig, och det var Mette, den andra mamman jag har bäst kontakt med (hon som dragit igång mammagruppen för omföderskor här) från samma avdelning. Hon lyckades få med sig en mamma till, också från vår avdelning, men när ingen annan var intresserad tyckte jag att det var så sorgligt att inte fler ville engagera sig att jag också anmälde mig trots att jag också är från samma avdelning och det är lite opraktiskt att göra grejer med tvillingarna. Mötet var klockan 14, och jag hämtar Alfred klockan 15, så jag hoppades att han inte skulle vara ute på gården och se mig, för då kanske han skulle bli ledsen för att jag inte skulle ta med honom direkt.
Flora sov på vägen dit, och Lilly var vaken, och jag hoppades på att Flora skulle fortsätta sova igenom mötet. Men båda mina förhoppningar grusades: barnen var ute på gården, så det första som hände var förstås att två-tre barn rusade fram till vagnen och stack in huvudena innanför suffletterna (som alltid) och Flora vaknade direkt. Sen såg Alfred mig, så jag fick förklara för min lilla pojke med tårar i ögonen att mamma skulle på ett möte därinne och skulle komma tillbaka om en timme. Jag försökte peppa med att han skulle få mellanmål om en stund (han älskar mellanmålet) och leka på gården en stund till, och han lyssnade tappert, men glad var han ju inte.
Det tog inte många minuter innan båda tjejerna ville upp ur sina liggdelar, och inte så många minuter till innan de inte nöjde sig med att bara en av dem var i mitt knä och den andra på golvet, så jag lyckades krångla upp båda i knät, men då blev båda gnälliga snabbt igen för de krockade lite med varann. En av småbarnsavdelningens fröknar tog Lilly en liten stund, och hon var jätteglad och flörtig först, men sen kom hon på att hon inte var hos mamma längre och började gallskrika. Så det fick bli barnbyte, och Mette tog Flora en liten stund medan jag försökte lugna Lilly, fast Mette hade med sin egen lille son, så hon kunde inte hjälpa till så länge. Så jag var inte till mycket nytta på det där mötet, kändes det som.
Det är inte lätt att vara borta med tvillingarna än så länge: hemma funkar det bra, här har jag ju alla våra grejer; sitters, matstolar, bumbostolar, mattor på golvet, leksaker etc, men när jag är iväg blir allt så krångligt. Jag hade med mig BabyBjörnen, men när jag ska sitta ner och båda barnen är uppe hjälper den inte så mycket, den är bättre när jag är uppe och går. Jag tror att det kommer bli lättare när de kan sitta själva så det blir lättare att sätta ner dem nånstans när jag behöver ta upp en, men jag kanske har fel. Just ja, en kvinna började prata med mig och Alfred i korvkön på IKEA igår när hon såg Christopher med tvillingvagnen bredvid kön. Hon hade också tvillingar som nu var 13, och en son som var sju år äldre, och blev lite varm i hjärtat när hon såg våra små. Jag frågade henne när det blir lättare, och hon sa: "Vid fyra år. Då går det såhär!" och pekade nästan rakt uppåt. Så då har vi ett mål!