Ibland - eller i ärlighetens namn rätt ofta - undrar jag över hur vi ska klara av tre småbarn samtidigt. Särskilt de två senaste nätterna, när Alfred fått tokspel och vaknat och gallskrikit i uppemot en timme mitt i natten (inatt hände det dessutom tre gånger) och när han nu också gett sig in i trotsåldern och kör stenhårt på det där med att ligga och illtjuta på marken när han inte får som han vill (på sekunden) och sprattla hysteriskt när man ens försöker röra honom.
Min mamma hävdar envist att om man har fått ett krävande första barn så är andra alltid enklare, men dels är jag inte så säker på att det faktiskt alltid är så, även om en del har sån tur, dels undrar jag hur den där "regeln" funkar när det kommer två barn på en gång. Våra är ju dessutom tvåäggs, så de kan ju vara hur olika som helst.
Samtidigt kan jag också känna att eftersom vi klarar av Alfred klarar vi av vad som helst. Alfred är världens goaste unge, men han är också oerhört envis och viljestark. När han var riktigt liten skrek han jättemycket, men det verkade inte vara kolik, ibland verkade han bara skrika för att han ville utan att det var något som var fel. Han vägrade ligga för sig själv under det första halvåret; vagnen var bara att glömma, jag fick bära honom i famnen eller BabyBjörnen konstant, vare sig han var vaken eller om han skulle sova.
Vill han ha något går det inte lura honom - en gång testade hans farmor att ta ifrån honom nån pryttel han inte fick leka med och gömde den bakom sin rygg och sa "borta!", vilket funkade på hans kusin som är lite yngre, men Alfred tittade bara skeptiskt på henne och pekade bakom hennes rygg, och hans blick sa klart och tydligt "tror du jag är dum eller? Jag såg ju att du la den där". Han vet vad han vill och vad han inte vill, och det är verkligen inte det lättaste att avleda uppmärksamheten till något annat.
Så även om han kan vara jobbig så är jag oerhört stolt över min smarta lille kille, men måste ändå säga att det vore ju skönt om jag åtminstone kan få lägga ner tvillingarna för att sova ibland. Men vi får väl se. Man brukar ju säga att man får inte mer än man klarar av, och om det nu är så att vi klarar av rätt mycket, så får vi väl tåla det i en omgång till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar